Annons

Josefin Holmström:Hur många näthatare pausar för att slå upp ”slampa” i ett lexikon?

Hur många näthatare pausar sitt kommenterande för att slå upp en synonym i ett lexikon?
Hur många näthatare pausar sitt kommenterande för att slå upp en synonym i ett lexikon? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Sexistiska ord som ”hynda, slampa, kjoltyg” bör tas bort från Oxfords ordböcker, kräver ett upprop i England. I ett allt ängsligare samhällsklimat handlar det inte längre om att skildra världen som den är utan om hur vi önskade att den vore.

Under strecket
Publicerad

Över 30 000 personer har skrivit på ett upprop där de begär att Oxford University Press ska ta bort ett par stötande ord i sina ordböcker, rapporterar The Guardian.

Det rör sig om uppslagsordet ”woman”, kvinna, som har några otrevliga synonymer (engelska versioner av bland annat hynda, slampa, kjoltyg) och exempelmeningar av typen ”en sexig karriärkvinna”.

Aktivisten Maria Beatrice Giovanardi, som ligger bakom uppropet, menar att det är en respons på det giftiga klimatet på nätet, där kvinnor är särskilt utsatta. Om unga flickor ska få en rimlig chans i samhället måste språket förändras, säger Giovanardi, ”och det börjar med lexikonet”.

Det är en sorglig sanning att det finns folk som kallar kvinnor för hyndor, slampor eller ännu värre saker. Är det då verkligen fel att berätta om det i ordboken?

Fast gör det verkligen det?

Frågan är intressant för att den skär rätt genom uppfattningen om vad en ordbok ska göra: visa språket som det borde vara (preskriptivism) eller som det är (deskriptivism).

Katherine Connor Martin, ansvarig för ordfrågor vid Oxford University Press, har publicerat ett tålmodigt svar där hon försöker förklara hur ett lexikon fungerar.

Annons
Annons

Till att börja med: de provokativa orden som uppropet vänder sig emot finns inte i den berömda akademiska utgåvan ”The Oxford English dictionary of the English language”, utan i ett par mindre formella ordböcker avsedda att reflektera det levande engelska språkbruket.

För det andra: lexikonet bygger på principen att lexikograferna studerar stora mängder textmassor för att få kunskap om hur ett ord faktiskt används till vardags. Det är en sorglig sanning att det finns folk som kallar kvinnor för hyndor, slampor eller ännu värre saker. Är det då verkligen fel att berätta om det i ordboken?

Progressiva krafter brukar annars propsa på deskriptivism när det kommer till ordböcker, eftersom preskriptivismen med sina regler, grammatik och sin höga litterära svansföring anses allierad med makten och använd i elitismens tjänst. Tänk till exempel på lärare som kräver att barn från etniska minoriteter ska skriva på standardengelska för att få godkända betyg. Den lexikografiska trenden går i huvudsak mot ett deskriptivistisk angreppssätt. Men något konstigt händer när akademin möter verkligheten: plötsligt orkar vi inte se sanningen om oss själva.

Det är ett problem, men vem kan på allvar tro att en ordbok gör varken till eller från i frågan?

Det är nämligen en trend i samhället i stort, kampen mellan dessa två förhållningssätt: ska vi skildra världen som den är eller som vi önskade att den vore?

Samma sak sker på universiteten, där föreläsare måste bestämma sig för om de ska utfärda triggervarningar när de undervisar om våldsam litteratur eller traumatiska historiska skeenden. Risken är att samhällsklimatet – och universitetsvärlden – blir allt ängsligare. Det första steget till att förändra världen måste rimligtvis vara att acceptera hur den är beskaffad – i det här fallet att kvinnor ofta utsätts för sexistiskt hat. Det är ett problem, men vem kan på allvar tro att en ordbok gör varken till eller från i frågan? Hur många näthatare pausar sitt kommenterande för att slå upp en synonym i ett lexikon? Jag skulle gissa att svaret är: inte en enda en.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons