Annons
Konstverk Moderna museet: ”The exploitation of the dead, 1984-1990”. Maiden Stilinovic, 1947–2016, Kroatien.
Konstverk Moderna museet: ”The exploitation of the dead, 1984-1990”. Maiden Stilinovic, 1947–2016, Kroatien. Foto: Adam Wrafter

Handels satsar på konst: ”Vaccin mot onda krafter”

Franska direktörer ska ha dragit lott för att slippa sitta bredvid sina ointellektuella svenska kollegor på affärsmiddagarna. Är det bara en åtta år gammal anekdot som ligger bakom föreställningen om näringslivets kulturförakt? Eller ligger beröringsskräcken hos kulturen?

Uppdaterad
Publicerad

Pianomusik av det på snofsig tillställning förväntade slaget fyller Nobelmuseet denna försommarkväll. Ett hundratal gäster, de flesta uppklädda till tänderna, minglar smuttandes champagne.

Sedan 1993 har föreningen Kultur & Näringsliv arrangerat Swedish Arts and Business Awards, en gala som premierar lyckade samarbeten mellan kultur och näringsliv. Årets pris är extra speciellt eftersom hedersordföranden prins Carl Philip har deltagit i juryarbetet. Han är dessutom på plats för att kora segraren.

Gästerna sköljer ned rökt hälleflundra med Riesling medan de lyssnar till presentationer av kandidaterna. Först ut: studie-appen Octomonk, ett samarbete mellan Göteborgs Symfoniker och reklambyrån Stendahls AB, som använder klassisk musik för att förbättra skolbarns inlärning.

Kvällens andra kandidat, Mölndals stadsmuseum, serveras lagom till huvudrätten. I gommen: pärlhöna med anklever och rödvinsjus. I örat: feelgood-berättelsen om galleriajätten Citycom som, när de inte lyckades hyra ut alla butikslokaler i Mölndals köpcentrum, lät det lokala museet öppna filial. Resultatet: kraftigt ökade besökssiffror och många ovana museibesökare vars tröskel till Kulturen sänktes.

Lagom till desserten, en fruktig parfait, vankas berättelsen om Vandalorum, det säregna museet i de småländska skogarna som lyckats kombinera gnosjöanda och konstnärskap. Omkring mig hörs lovord och applådåskor.

Själv är jag mest imponerad över att folk ur kultur- och näringslivet kan vistas samtidigt i möblerade rum.

På ena sidan: de utblottade kulturkoftorna. På den andra: de rått skrattande Gordon Gekko-kapitalisterna.

Det sista var lätt tillspetsat, men förhållandet mellan svenskt kultur- och näringsliv har länge varit ansträngt. Och inte blev det bättre 2009 när dåvarande konstfackseleven Anna Odell fejkade en psykos på Långholmsbron i Stockholm. David Eberhard, förre detta överläkare på S:t Görans sjukhus till vars psykakut Odell fördes, röt ifrån om bortslösade skattepengar. Odell uppmanades att klippa sig och skaffa ett riktigt jobb.

Förhållandet mellan kultur och näringsliv tog ytterligare stryk 2010 när dåvarande kulturministern, moderaten Lena Adelsohn Liljeroth, skrotade de statliga konstnärslönerna. Motiveringen: ”Om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb än att gå på a-kassa”.

Några år senare uppdagades det att samme minister själv levde på a-kassa. 61 334 kronor i månaden, statsrådspension. En handfull indignerade kulturskribenter gjorde kopplingar mellan den hårdnande kulturpolitiken och Peter Tillbergs fotorealistiska målning ”Blir du lönsam, lille vän?” där 27 glåmiga fjärdeklassare kollektivvåndas inför framtiden.

Relationens slutliga sammanbrott kom möjligen 2011 när musikjournalisten Jan Gradvall konstaterade att franska affärsmän drog lott för att slippa sitta bredvid svenska diton på middagar; allt de obildade svenskarna kunde prata om var ju golf och affärer! Utsagan blev viral och sprickan vidgades till en ravin. På ena sidan: de utblottade kulturkoftorna. På den andra: de rått skrattande Gordon Gekko-kapitalisterna. Mellan dem: en till synes oöverbrygglig avgrund.

Och den stora frågan. Hade Gradvall på fötterna? Är svenska direktörer så skrämmande ointellektuella?

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård ser kultur och klassisk bildning som ett vaccin mot rovkapitalism. ”Är du reflekterande och empatisk så kommer du också att tänka: Vad är konsekvensen av mina handlingar?” I bakgrunden syns verk av Jens Fänge.
Handelshögskolans rektor Lars Strannegård ser kultur och klassisk bildning som ett vaccin mot rovkapitalism. ”Är du reflekterande och empatisk så kommer du också att tänka: Vad är konsekvensen av mina handlingar?” I bakgrunden syns verk av Jens Fänge. Foto: Ari Luostarinen

Den som tar sig innanför Handelshögskolan tunga ekport skulle lätt kunna tro att hen har hamnat på Konstfack. Det atrium som är byggnadens hjärta präglas numera av experimentell konst.

Allt börjar utanför rektorskontoret där Emanuel van der Auwers verk ”White noise” står. En lins på ett stativ tre decimeter från en LED-skärm. Skärmen är vit, tillsynes släckt, men när betraktaren kikar genom linsen så projiceras darriga bilder. Något som liknar industrilokaler. Människokonturer i rörelse. Inte människor av kött och blod, men just konturer. Över alltsammans: ett svepande sikte som får konturerna att framstå som intet ont anande måltavlor.

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård grabbar hemtamt tag i stativet, hissar upp det några centimeter så att linsen synliggör en annan del av skeendet.

Vissa tycker kanske att det här är knepigt och konstigt. Fine, tyck det! Det här är en handelshögskola, inte en handelsskola.

– Vad det här verket betyder för oss? Bradley Manning, som ju sedan blev Chelsea, blev fråntagen alla sina dekorationer och utslängd ur armén för att ha berättat hur det låg till: att den amerikanska armén betedde sig som svin mot civila. Jobbar du på bank i låt säga Baltikum så har du också ett val att berätta för världen hur det ligger till. Det här är en metafor för vår utbildning. Du kan välja kunskapens lins. Eller…

Han pekar på den döda skärmen.

– … detta. Detta är vad du ser utan. ”White noise”.

Den finlemmade, välgroomade och välklädde 50-åringen för sig som en curator. Så är han heller ingen typisk ekonomisnubbe. 50-åringen var med och grundade konsthallen Röda Sten i Göteborg, har suttit i såväl Kulturrådet som Bergman-stiftelsen.

Sedan tillträdet 2014 har Lars Strannegård bokstavligt talat baxat in konsten på Handelshögskolan. Den genomsyrar inte bara utbildningen, men omger också studenterna rent fysiskt. Från aulans nischer blickar konstnären Ylva Snöfrid Oglands ögon ut över åhörarna.

– Vissa tycker kanske att det här är knepigt och konstigt. Fine, tyck det! Det här är en handelshögskola, inte en handelsskola. Du ska marineras i olika typer av världar och intryck. Tycker du att det är ointressant, då är du på fel plats.

Konst på Handelshögskolan. Never Odd or Even, verk av Michael Johansson.
Konst på Handelshögskolan. Never Odd or Even, verk av Michael Johansson. Foto: Ari Luostarinen

Efter avklarad konstrunda går vi in på rektorskontoret där Lars Strannegård rafsar åt sig sin laptop. Presentationen, ”Konsten vid Handelshögskolan i Stockholm”, handlar om den högre utbildningens roll i en värld av digitalisering och robotifiering.

Rektorn klickar fram bilder av berömda universitet och deras motton. Stanfords: ”Die luft der freiheit weht”, fritt översatt: frihetens vindar blåser, kontrasteras med Uppsala universitets: ”Tänka fritt är stort, men tänka är rätt är större”.

– Sverige är ett ingenjörsland, säger Lars Strannegård.

– Här har vi en vurm för det jordnära och det handfasta. Inget sammanfattar det här landet så väl som Ingmar Stenmarks mantra: ”dä ä bar å åk”. Sverige har varit framgångsrikt men har tappat i innovationsförmåga, och det beror på vårt utbildningssystem. Den industriella eran där man kunde plugga in folk i ett befintligt maskineri är över. Vi behöver inspireras av England. Där är det inte ovanligt att du läser fyra år på Oxford, english literature, innan du börjar på investment bank. Det händer inte i Sverige.

För första gången på 110 år har Handelshögskolan ett utbildningsmål, Free. Det står för:

Fast and science-based mindset.
Reflective and self-aware.
Empathetic and culturally literate.
Entrepreneurial and responsible.

Det finns ett citat av filosofiprofessorn Ingmar Hedenius som Lars Strannegård gärna återkommer till: ”ett kännetecken för den bildade är att vara fri och levande i relation till det ovissa”.

– Hej, kära okända och oberäkneliga värld. Jag är redo. Bring it on! Så ska studenterna känna. Empati är det enda maskinerna inte kommer att kunna slå oss på, och vägen dit går genom förståelse av andra kulturer. Du måste förstå hur andra tänker och då finns det inget bättre än konst, litteratur, film, scenkonst…

Konst på Handelshögskolan. ”24 two parallel now”, verk av Meta Isaeus-Berlin.
Konst på Handelshögskolan. ”24 two parallel now”, verk av Meta Isaeus-Berlin. Foto: Ari Luostarinen

Konstinstallationer och citat i all ära, men vad har Lars Strannegård infört rent konkret? Bland annat SSE Literary agenda, en litteraturkurs där studenterna läser åtta romaner per år. De går på föreläsningar – författare som Theodor Kallifatides och Johannes Anyuru har framträtt på Handels – och får även skriva uppsats.

Kursen är varken obligatorisk eller poänggivande, men, och detta betonar Lars Strannegård, skolans kultursatsning sponsras av tunga aktörer som Goldman Sachs och McKinsey.

– Meningen är att studenterna ska tänka: Oj, mina favoritarbetsgivare tycker också att det här är viktigt.

200 studenter har gått kursen hittills, högst frivilligt. Tre gånger fler än förväntat.

Man ska vara folklig i Sverige. Fråga en politiker vad den har på nattygsbordet och svaret blir Camilla Läckberg.

Utilitaristiskt lagda kapitalister skulle kunna uppfatta Lars Strannegård som en ulv i fårakläder, men han tar påfallande ofta näringslivet i försvar. Samtidigt som han upplever att svenska finanshöjdare lider ett underskott av humaniora tror han att det finns ett mörkertal: personer som av taktiska skäl håller sin kultur böjelse för sig själv.

– Är du framgångsrik inom näringslivet och säger att du dessutom läser Rilke, då säger folk: lägg av! Det blir för spännigt. Man ska vara folklig i Sverige. Fråga en politiker vad den har på nattygsbordet och svaret blir Camilla Läckberg. Reinfeldt gav prinsessan Victoria en platt-tv i present. Det är betydligt fler näringslivshöjdare som läser Rilke, men de avstår från att erkänna det på grund av vårt lands skräck för högkultur.

Han vet det inte när orden yttras, men han ska få åtminstone delvis rätt. En Novus-undersökning, beställd av Bokmässan som presenteras under Almedalsveckan, indikerar att svenska börs-vd:ar läser oftare än genomsnittet, till och med oftare än andra högutbildade.

– Många inom näringslivet är ödmjuka och intresserade av kultur medan kulturutövare har en ensidig och nedvärderande syn på näringslivet. Hör du hemma där så är du en platt människa som bara gillar golf och Solsidan. Det där är en farlig schablon.
Det är precis de där schablonerna som föreningen Kultur & Näringsliv – de beskriver sig själva som ”brobryggare – försöker att utrota.

På Nobelmuseet avslutas galakvällen med att vinnaren, konsthallen Vandalorums styrelseordförande, överräcks en Playboykaninliknande glasskapelse från Kosta Boda. Det är finansieringsmodellen, det faktum att en mängd lokala småföretag insett värdet av och möjliggjort konsthallens etablering, som har fått juryn på fall. ”Vandalorum är en tydlig illustration till hur samarbete stärker båda parter,” lyder motiveringens slutkläm.

Några veckor senare, på ett fik i Stockholm, berättar Kultur & Näringslivs vd Anders Boman att samarbeten mellan kultur och näringsliv oftast inskränker sig till ren sponsring. Kultur & Näringsliv premierar dock uteslutande ”ömsesidig affärsnytta”. Och den hade kunnat vara betydligt mer vanlig om parterna inte kroniskt missförstod varandra.

– Det blir så lätt språkförbistring, säger Anders Boman.

– När du som företagare träffar en kulturmänniska vill du höra vad du kommer att få ut av samarbetet. Vilka målgrupper kommer du att nå? Problemet är att alla kulturutövare pratar om hur förträffligt verket är.

Jag har bott i Frankrike och hört samma sak som Jan Gradvall, flera gånger. Men det var länge sedan

Det där är ett återkommande gissel, förklarar han: de kreativa lägger allt krut på det kreativa. Marknadsföring och ledarskap är eftersatt. Därför håller Kultur & Näringsliv management-utbildningar för kulturutövare. De bedriver även konsultverksamhet.

För några år sedan fick Cullberg-baletten till exempel hjälp att formulera sin essens. Vilka är vi? Efter det första mötet hade Anders Boman ett tre A4:or långt svar. Till slut hade han lyckats stryka ned det till en enda mening: ”Five decades of challenging choreography.”

– Och det räcker för att jag ska kunna avgöra om det är intressant för mitt företag.

Så varför söker inte fler kulturutövare samarbeten med näringslivet?

– Det finns en vänstertradition: att måla ut näringslivet som fult. Det är kanske inte bland börskillarna du hittar de stora humanisterna, men synar du näringslivet i stort så hittar du en massa människor som vill förbättra samhället.

På 1990-talet arrangerade Ylva Gislén festivalen Exit på Österlen, vilket inbegrep att söka företagssponsring. ”Kulturarbetare, som är vana vid att släpa sig fram på småsummor, förstår inte vilka belopp som rör sig på andra sidan.”
På 1990-talet arrangerade Ylva Gislén festivalen Exit på Österlen, vilket inbegrep att söka företagssponsring. ”Kulturarbetare, som är vana vid att släpa sig fram på småsummor, förstår inte vilka belopp som rör sig på andra sidan.” Foto: Emma-Sofia Olsson

Ylva Gislén är författare, kulturjournalist, översättare, redaktör och delägare i det lilla bokförlaget Palaver Press där hon tidigare i år gav ut sin skönlitterära debut, den lyriskt/essäistiska betraktelsen ”Systrar, stjärnor”. För några år sedan, då ”Kulturnytt” intervjuade henne om konstnärers arbetsvillkor, sade hon att jämfört med andra länder är svenskt näringsliv direkt ointresserat av kultursektorn.

– Oj, vilken respons! I flera år har jag fått höra hur mycket folk kände igen sig. Allt jobb ligger hos kulturen, det är de som ska förklara vad de gör, varför det är värt något. Många kulturarbetare är trötta på retoriken: ”Det är bara att gå till näringslivet!”

Hon är inte förvånad över att bildkonsten är den mest omhuldade kulturyttringen i finanskretsar.

– Du har ett vitt papper, ett föremål utan bruksvärde, så målas det något på och vips har du ett jättevärde. Det fungerar precis som finansspekulation.

Samtidigt är hon självkritisk. I det uppmärksammade radioinslaget påstod hon, likt Jan Gradvall, att näringslivet de facto är obildat.

– Det var verkligen grundat på anekdotisk evidens. Jag har bott i Frankrike och hört samma sak som Jan Gradvall, flera gånger. Men det var länge sedan.

Kulturutövare kan vara väl svepande i sin kritik av näringslivet, erkänner hon.

– Vilka är egentligen ”näringslivet”? Talar vi om transnationella jättar eller om enmans- eller fåmansföretag, för då är kultur och näringsliv praktiskt taget samma sak. Alla konstnärer jag känner har eget företag.

Och deras affärsmässiga smartness har ökat, påpekar Ylva Gislén. Många konstskolor håller numera kurser i entreprenörskap, men även om de två världarna närmar sig varandra så kvarstår grundproblemet.

– Platon skrev: målet med att segla är att segla. På samma sätt är målet med konsten själva konsten. Målet att tjäna pengar är däremot en tilläggskonst som är tänkt att möjliggöra det människor egentligen vill göra. Folk som jobbar med konst och kultur har inte som överordnad intention att tjäna pengar, det skapar ett avstånd mellan grupperna.

Det avståndet oroar. Särskilt som kulturen har blivit en projektionsyta för mörka krafter. När demagoger som Donald Trump, som koketterar med att inte läsa böcker, trummar upp hat är det ofta den förment kultursnobbiga eliten som är måltavlan. Bildning lovsjungs som ett motgift, men sällan av näringslivets dignitärer.

Vid mitt bord på Swedish Business and Art Awards efterlyste flera personer ”intermediärer”, medlare med fötter i bägge läger, vilket för tankarna till Lars Strannegård.

Han kallar Handelshögskolans omfamnande av kulturen för konkurrensfrämjande men också ett ”vaccin mot mörka krafter”.

Kultur & Näringsliv är en intresseorganisation som fungerar som en brobyggare mellan kultur och näringsliv.
Kultur & Näringsliv är en intresseorganisation som fungerar som en brobyggare mellan kultur och näringsliv. Foto: Ari Luostarinen

Nyfiken bänkar jag mig på ett seminarium på Näringslivets hus, Svenskt Näringslivs högkvarter. Rapporten som presenteras, en del i serien ”Ett utmanat Sverige”, handlar om den underpresterande svenska grundskolan. Ska slutsatserna peka i Strannegårdsk riktning, och alltså slå två flugor i en smäll? Nja.

Rapportens upphovsman Anders Molin inleder med att slå fast sambandet mellan kunskapsmätningar och tillväxttakt. Sverige, som presterar som ett genomsnittligt OECD-land i kunskapsmätningarna, har avsevärt lägre tillväxttakt än överpresterande Singapore.

Så hur kan Sverige bli som Singapore? Jo, om andelen högpresterande elever ökar med 10 procent så skulle det innebära 0,87 procents uppsving för BNP, upplyser Molin. Och friskolorna måste bli fler. Hade dagens andel friskolor funnits redan 1960 så hade det haft en BNP-effekt på + 38 000 kronor per person.

Det är störande när folk säger att kulturen ska höja BNP

Framförallt efterlyses ett ökat fokus på kärnämnena. Tre extratimmar matte och naturkunskap beräknas ge en positiv BNP-effekt på 53 000 kronor per capita. Bort med relativism och subjektifiering; in med ”objektiva kunskaper”. Det kritiska tänkandet får inte komma in för tidigt.

– Vi tror att det är viktigt att först fånga in baskunskaper…

Det sägs inte ordagrant men knäckfrågan förblir: ”Blir du lönsam, lille vän?”. Föredraget hade helt säkert fått den konstintresserade Lars Strannegård att tänka på Peter Tillbergs dystopiska målning.

– Det är störande när folk säger att kulturen ska höja BNP, säger han när jag träffar honom på Handelshögskolan en sista gång.

– Kultur ska inte reduceras till ekonomisk nytta, men den kan absolut instrumentaliseras. Att kulturen är ett medel för ökad bildning och civilisation ser jag inga problem med.

–Jag är intresserad av anställningsbarhet, att driva Sverige mot ökad konkurrenskraft, och då är kulturell kompetens otroligt viktigt. Du behöver ha kreativitet, innovationsförmåga, kritiskt tänkande, empati.

Och det är inte bara han som vill se den sortens Handels-alumni, insisterar han; näringslivet efterlyser samma sak: kreativa personer som bottnar i kultur och värderingar.

– Handels styrelse är full av näringslivsmänniskor och de säger alla samma sak: ”We get it! Det är det här vi ska göra.” Just nu är det faktiskt näringslivet som driver på för ett återupprättande av det klassiska bildningsidealet.

Skulle det gå vägen har Sverige alla förutsättningar att återfå sin konkurrenskraft, tror han.

– Vi har redan platta hierarkier och ett socialt trygghetsnät. Lägg till ökad innovationsgrad och para det med empati. Då blir det åka av i samhällsutvecklingen!

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård ser kultur och klassisk bildning som ett vaccin mot rovkapitalism. ”Är du reflekterande och empatisk så kommer du också att tänka: Vad är konsekvensen av mina handlingar?” I bakgrunden syns verk av Jens Fänge.

Foto: Ari Luostarinen Bild 1 av 5

Konst på Handelshögskolan. Never Odd or Even, verk av Michael Johansson.

Foto: Ari Luostarinen Bild 2 av 5

Konst på Handelshögskolan. ”24 two parallel now”, verk av Meta Isaeus-Berlin.

Foto: Ari Luostarinen Bild 3 av 5

På 1990-talet arrangerade Ylva Gislén festivalen Exit på Österlen, vilket inbegrep att söka företagssponsring. ”Kulturarbetare, som är vana vid att släpa sig fram på småsummor, förstår inte vilka belopp som rör sig på andra sidan.”

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 4 av 5

Kultur & Näringsliv är en intresseorganisation som fungerar som en brobyggare mellan kultur och näringsliv.

Foto: Ari Luostarinen Bild 5 av 5