Annons

Kritiken växer mot Nationalmuseums chef

Inger Wästberg och Nationalmuseums chef Berndt Arell.
Inger Wästberg och Nationalmuseums chef Berndt Arell. Foto: Staffan Löwstedt, Johan Jeppsson / IBL

Kompisar som får höga positioner, vidlyftiga resor och missnöjd personal. Frågorna hopar sig kring chefskapet på Sveriges största konstmuseum. Men Berndt Arell fortsätter på inslagen väg – curator för museets prestigefyllda smyckeutställning i Venedig är goda vännen Inger Wästberg.

Under strecket
Publicerad

Sedan 2015 har det blåst kring Nationalmuseums chef Berndt Arell. Då handlade det om mutmisstankar i samband med ett sponsoravtal, och nu senast om förmodad vänskapskorruption, otydligt ledarskap och gravt övertrasserade resebudgetar. Sammantaget har chefskapet lett till personalflykt och mångas undran om lämpligheten i ett förlängt kontrakt för Arell samt effekterna av ett moraliskt moras.

Efter pressens granskningar vittnar museianställda om utskällningar och hotfulla mejl från överintendent Berndt Arell. Som exempel på iögonfallande nepotism har nämnts rekryteringen av den publika chefen, tillika gode vännen Peppe Bergström Hesselbom.

Efter SvD:s granskning i början av maj påpekade initierade källor på museet att den inhyrda rekryteringsfirman bara var ett spel för gallerierna – Arell hade bestämt att PBH skulle få tjänsten trots att både rekryteraren och de fackliga representanterna ansåg att han var den minst lämpade av de fyra slutkandidaterna.

Det mest aktuella fallet av vad som ter sig som vänskapskorruption är valet av curator till museets smyckeutställning på den nyligen invigda Venedigbiennalen

Annons
Annons

Till detta har Berndt Arell ingen kommentar utan hänvisar i ett mejl till att ”det är generaldirektören för myndigheten som är den som rekryterar”.

Det mest aktuella fallet av vad som ter sig som vänskapskorruption är valet av curator till museets smyckeutställning på den nyligen invigda Venedigbiennalen – Arells mycket goda vän, smyckesamlaren Inger Wästberg. Hon har genom olika initiativ, både på Nationalmuseums scener och på andra, bidragit till att den svenska smyckekonsten fått en välförtjänt plats i rampljuset. Vilket givetvis är bra.

Mindre lämpligt är att Wästberg, även i sina uppdrag för Nationalmuseum, konstant promotar en handfull egna smyckekonstnärsgunstlingar ur sin privata samling. Gunstlingar som nu också har blivit museets, och vars smycken Berndt Arell dessutom gärna bär i offentliga sammanhang.

Kritiken kommer både inifrån museet och från tongivande företrädare för det svenska smyckeområdet. Museet anses ha smyckekompetensen internt och dessutom inte ha råd med vare sig extern curator eller kostsam Venedig-satsning när ett skadestånd på drygt 16 miljoner kronor för ett tidigare kontraktsbrott snart ska slutbetalas. Frågor har också rests om vems initiativet var – Nationalmuseums eller Inger Wästbergs? Samt om hur museets samlingsstrategi ser ut och vem som har inflytande över denna? Att Berndt Arell ska ha sagt att ”Inger Wästberg tar inte ett nej” ökar ju onekligen intresset för effekterna av deras relation.

”Jag tillfrågade en av landets främsta kännare av samtida svensk smyckekonst, Inger Wästberg, som länge samarbetat med museet. Bedömning skedde på konstnärliga och akademiska grunder. Jag initierade utställningen i Venedig tillsammans med min kollega Gabriella Belli på Fondazione Musei Civici di Venezia”, skriver Arell i ett mejl och vill inte kommentera ”nejet”.

Annons
Annons

Den viktigaste frågan är dock: Vilka är konsekvenserna av att en privat samlare får stort inflytande över ett statligt museum – dessutom landets största gällande konst?

Den viktigaste frågan är dock: Vilka är konsekvenserna av att en privat samlare får stort inflytande över ett statligt museum – dessutom landets största gällande konst? En smyckesamlare som väljer verk av konstnärer hon vill stötta utifrån en personlig strategi om hur en samling byggs och ökar i värde. Wästberg tenderar också, enligt många röster inom smyckeområdet, att ytterligare befästa Stockholm och däri boende konstnärer som nav i sina aktiviteter. Allt detta kontra museets nationella uppgift att samla verk som representerar betydelsefulla kulturella, historiska tendenser och diskurser. Arells korta svar på frågan lyder:

”Jag anser att det är självklart och viktigt att museet fattar alla beslut självständigt och oberoende.”

Under sommaren tar kulturdepartementet upp frågan om en eventuell förlängning av Berndt Arells kontrakt som överintendent för Nationalmuseum, hans nuvarande löper ut i december i år. Ett oerhört viktigt beslut – inte minst inför museets återinvigning 2018.

För knappt två år sedan, den 30 juli 2015, undrade en journalist i Dagens Juridik: ”Har inte Nationalmuseum varit inblandade i lite väl många konstigheter de senaste åren? Kan det vara så att ledarskapet inte har alla tavlorna på väggen?”

Frågorna kvarstår.

Susanne Helgeson

Susanne Helgeson är kulturjournalist

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons