Annons

Sofia Lilly Jönsson:Hur ser det ut när man skriver om musiken?

Foto: IBL
Under strecket
Publicerad

Sydsvenskans musikkritiker Tobias Lund klagade i en artikel i höstas över att svenska kritiker så lite beskriver själva musiken i sina recensioner. Han tog som exempel en ny skiva med Amanda Maiers upphittade 1800-talsmusik, uppmärksammad brett men otillfredsställande, enligt Lund:

”För tänk om Maier hade varit författare och hennes sista stora arbete en roman, inte en kvartett. En roman av en begåvning som umgicks med Europas litterära elit. Om ett sådant verk plötsligt blivit allmänt tillgängligt hade kritikerna tävlat om att göra den mest inträngande analysen. Men nu är det fråga om musik och då får man nöja sig med att läsa svepande formuleringar.”

Amanda Maier var den första kvinnan att ta en musikdirektörsexamen i Sverige 1873. Om henne fanns ett levnadsöde att berätta. Tobias Lunds bild av litteraturrecensioner verkar dessutom något idealiserad. Består de inte ganska ofta av långa referat av böckernas handling snarare än inträngande analyser? När de inte oblygt torgför recensentens egna politiska och moraliska ståndpunkter, vill säga?

Annons
Annons

Men handsken var kastad. Hur ser det ut när man skriver om musiken?

Tobias Lunds eget förslag var att ställa Maiers musik mot vad han kallar en av 1800-talets stora filosofiska och estetiska debatter, den om människans rätta plats mellan natur och kultur. Detta tangerar hans eget forskningsområde; avhandlingen om Schubert just kontextualiserade musiken. Hur gör jag? Jag ska ärligt säga att det är ett läskigt område att ge sig in på. Tobias Lund satte fingret på en öm punkt. Musikanalys är tvärtemot vad många tror en benhård textvetenskap; byggd på de deskriptiva noterna har musikvetare utvecklat en tolkningsprosa som är nästan lika obegriplig som noter för den som inte är nördigt resande i funktionsanalysens kartor. Mening på mening om hur harmoniken tar sig vidare en mollparallell hit och en ters i kvintläge dit bildar ändå inte en text. Jag har läst grundkurserna och förstår språket i princip, men jag förstår det inte. Det säger mig ingenting.

Nästa steg är en associationsbana som söker förklara verkets utveckling med sådant som filosofiska och personliga motiv. Då har vi tagit språket ytterligare ett steg närmre den vanliga lyssnaren, kanske, men innebär det inte samtidigt att vi tar ett kliv bort från musiken? Hermeneutiken har anklagats för det, kritiker menar att den säger mindre om musiken och mer om den som associerar. När övergår språket från att beskriva musiken, till att beskriva avtrycket som musiken gör inuti människan?

Å andra sidan – har noterna självklart mer rätt om musik än vilket annat språk som helst? Redan att ta steget från klingande toner till papper är en översättning som kräver offer, även i konstmusiken där noterna rent kronologiskt föregår utförandet.

Annons
Annons

Det är här som Tobias Lunds förslag om mer beskrivning av musik blir problematisk för mig. För vad är det jag beskriver när jag beskriver? Tillför det något till musiklivet, alltså alla från tonsättare och musiker till skivproducenter och lyssnare? I värsta fall blir det ett tomt blomsterspråk.

Jag prövar. ”Contemporary Violin Concertos” (dB) släpps nu i januari 2017 och blir mitt material. Två nutida violinkonserter, utan särskilda titlar eller beskrivande program. Tonsättare är Ylva Skog och Anders Nilsson, solist violinisten Cecilia Zilliacus och orkestrar Västerås Sinfonietta och Helsingborgs symfoniorkester, men nu går vi rätt på musiken.

Ylva Skog: ”Violin Concerto No 1”, 2015. Orkestersatsens stråkar i sextondelar, rytmiska accenter i blecket. Träblåset kvillrar som svalor, solostämman dramatisk som en Carmen. Musiken påminner om John Adams och andra amerikaner: glissando, tidig jazz, en Billie Holiday, rytmen hos ett lokomotiv. Solistens sirliga melodi förför orkestern, är det viola och cello i pizzicato? Arpeggion i solostämman, några fjärdelstrioler mot slutet av första satsen, mycket rytm, motivet upprepas i flöjten. Andra satsen inleds med fiolen ensam och kallande som en fågel i en skog. Är det kvartsextackord? Det låter franskt, alltså svenskt 1930-tal, men också 1980-tal och fusion, en tung, latent puls som en antydd bordun ligger genom hela verket. Tredje satsens helt tonala melodier är förvånansvärt naiva, solisten utforskar motivet, vilar långa stunder.

Torbjörn Nilsson: ”Violin Concerto”, 2011. Första satsens böljande stråkstämma är ett solblänkande vattentopos, solostämman rör sig som i en egen värld, sjunger. Också barockteman finns här, Vivaldi anas, när de möts uppstår sammanhang, skönt. Solisten klättrar upp i lägena, faller i en kadens, abrupt bryter slagverket in, stråkarna är ljusa och vassa. Attacca sats 2. Melankolisk, ett pärtskt tintinnabuliostinato, en fritonal sökande modalitet, tv-spelsmelodins kräftgång, en solokadens, verket går i sjumilastövlar genom musikhistorien och hålls ihop av de återkommande motiven. Två minuter från slutet får fiolen lugn, lyrisk men inte tonal vila, melodin söker fortfarande, och så börjar det om igen i något mörkt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons