Annons

Sofia Nyblom:Hur ska vi börja uppskatta den ”svenska” musiken?

Pehr Hilleström: ”Gustaviansk interiör med musicerande sällskap” från senare delen av 1700-talet.
Pehr Hilleström: ”Gustaviansk interiör med musicerande sällskap” från senare delen av 1700-talet. Foto: Bridgeman/IBL

Vad definierar ”svensk” musik? Och hur klingar i så fall ”det svenska”? I debatten om svenskhet har det handlat om hur folkmusiken kidnappats av nationalismen. Men kontroversen kring det ”svenska” kulturarvet har mer komplexa rötter. Sofia Nyblom lyssnar till aktuelle 1700-talstonsättaren Johan Helmich Roman för att förstå hur bråket började.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 5
Bild 2 av 5
Bild 3 av 5
Bild 4 av 5
Bild 5 av 5

Är Jean Sibelius svensk? Joseph Martin Kraus? Vad är egentligen svensk musik? I samband med de senaste två valkampanjerna kom kulturpolitiken till en del att handla om definitionen av det svenska kulturarvet. SD:s chefsideolog Mattias Karlsson lyfte fram den svenska folkkulturen och musiken som exempel på det genuint ”svenska”, och fick ett folkmusikaliskt uppror som svar. Musikerna ville inte låta konstarten politiseras, och pekade på hur musiken ofta följer folkvandringarnas snirkliga vägar.

När 1700-talstonsättaren Johan Helmich Roman i år får förnyad aktualitet lär debatten ta ny fart. Musikaliska Akademien släpper nämligen den första kompletta utgåvan av Romans musik och gör den fritt tillgänglig digitalt, parallellt med att Ernst Brunner kommer ut med en stor biografi över ”den svenska musikens fader”. Den svenska musikhistorien skrivs in i den västerländska konstmusikens stora, svepande flöde. Men även om Roman föddes och växte upp i Maria församling på Söder, så smälte han samman intrycken från sina resor till Händelfeberns London och Vivaldis Venedig med sin egen strävan att ge den svenska poesin och musiken till folket.

Annons
Annons

Ibland är det som om Roman trevar sig fram, osäker på hur tilltaget att tonsätta det svenska språket istället för texter på latin, tyska eller franska, ska tas emot.

Ger man sig tid att lyssna till något annat än hovkapellmästare Johan Helmich Romans ”claim to fame”, den prunkande Drottningholmsmusiken, så öppnar hans italianiserande sinfonior, flöjtsonater och sånger en dörr till 1700-talets Stockholm och Sverige. Medan instrumentalmusiken ofta är medryckande i dansant, neapolitansk stil, så är vokalmusiken rörande i sin enkelhet. Ibland är det som om Roman trevar sig fram, osäker på hur tilltaget att tonsätta det svenska språket istället för texter på latin, tyska eller franska, ska tas emot av hans måttligt intresserade tyskspråkiga arbetsgivare: först Kung Fredrik I av Hessen, sedan kronprins Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika.

Så hur ”svensk” var Johan Helmich Roman? Ibland har han felaktigt uppfattats som tysk, kanske för det tyskklingande mellannamnet ”Helmich”. Familjen hade rötter i finska Raumo, och pappan, även han hovkapellist, studerade i Tyskland. Den konspiratoriskt lagda kan fundera över i vilket mån diskursen kring Romans ursprung, och hans iver att internationalisera det i svenskt musikliv som då dominerades av ”le goût français” (den franska smaken), påverkat uppskattningen av hans egen musik.

Så hur ska vi börja uppskatta den ”svenska” musiken? Bland annat genom att börja spela den.

I Ryssland har man som jämförelse haft svårt att försona sig med den kätterska tanken att de italienska och tyska barocktonsättare Katarina den stora bjöd in till hovet skulle ha påverkat den ryska musiken, och satt lås och bom på arkiven. Det svenska forskningsläget är mer upplyst, men det hindrar inte att Roman hittills vilat i skuggan av mer etablerade ikoner som den folklige Bellman, eller den i Tyskland födde Kraus.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Så hur ska vi börja uppskatta den ”svenska” musiken? Bland annat genom att börja spela den. Det behövs en större pr-insats för att sprida kunskapen att ”Den svenska mässan” inte i första hand är namnet på en mötesplats för näringslivet, utan snarare titeln på det första större musikaliska verket komponerat till svensk text år 1752.

Nog är det genant att Johan Helmich Romans ”Den svenska mässan”, bara finns i två inspelningar, den senaste från 1987. Kanske kan Romanåret inspirera svenska kyrkomusiker och konserthus att ge publiken ett svenskt 1700-talsoratorium istället för att vanemässigt reprisera Händel och Bach. Inte primärt för att tillfredsställa någon nationalistisk iver, utan för att den berättar något om oss och vår historia. Och för att det är vacker, skickligt skriven musik.

Fem skivor med svensk 1700-talsmusik

1. Johan Helmich Roman: Sinfonia D-moll

på skivan JHR, The Swedish Virtuoso. Maria Lindal, Rebaroque (Proprius)

Roman var ett underbarn på violinen, som tidigt skickades till London för att studera enligt dekret undertecknat av Karl XII 1712. Roman är tydligt inspirerad av italienska samtida kollegor framförallt från Neapelskolan, både i sina verk för solo-violin och de sinfonior som skrevs för Kungliga Hovkapellet under Adolf Fredrik och Lovisa Ulrikas regeringstid. Det folkliga och det virtuosa möts i Romans studsande, spänstiga Sinfonia i D, här med Maria Lindal som kapellmästare och solist.

Annons
Annons
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

2. Johan Helmich Roman: O Herre Gud, Guds lamm

ur Den svenska mässan. Anne-Sofie von Otter och Drottningholms Barockensemble (Proprius)

Det är svårt att bortse från Romans beundran för Georg Friedrich Händel när man hör denna vackra, mjukt gungande aria ur ”Svenska mässan.” Roman satt i orkesterdiket på King’s Theatre i London när Händel firade sina största operatriumfer, och även om det dröjde till 1786 innan ”Messias” gavs i Stockholm så såg Roman till att uppföra flera andra av Händels verk under sin livstid. För sin egen tonsättning av ”Den svenska mässan” använde Roman texter ur 1695 års svenska psalmbok.

3. Johan Helmich Roman: ”Jag förtröstar på Herran”

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Susanne Rydén, Björn Gäfvert och Kari Ottesen (Swedish Society)

När Roman dog i småländska Haraldsmåla 1758 hade han cancer i hela munhålan och kunde inte tala. Han var änkling för andra gången, hade just mist sin ene son, och var bortglömd och ratad av sina arbetsgivare. Ändå sviktade inte Gudstron, och till poesi av hovpoeten Jakob Frese skrev han denna inspirerade sång om själens flykt till himmelen.

4. Anders von Düben/Jean-Baptiste Lully/Jean Desfontaines: Narvabaletten

Corona-Artis Ensemble (Musica Sveciae)

Som en försmak till årets stora Romansatsning gav Vadstena-Akademien sommaren 2018 Narva-baletten, det propagandistiska hyllningsverk som delvis komponerades av Johan Helmich Romans företrädare, hovkapellmästare Anders Düben, för att fira Karl XII:s seger i slaget vid Narva 1701. Verket är i själva verket ett amalgam av satser ur Lullys musik till ”Den inbillade sjuke” och musik av Jean Desfontaines, och speglar den dominerande franska smaken.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

5. Joseph Martin Kraus: Violakonserter

David Carpenter och Tapiola Sinfonietta (Ondine)

Joseph Martin Kraus, ”den gudomlige”, föddes i tyska Mannheim bara ett par år innan Johan Helmich Roman gick bort, och stilistiskt är hans dynamiska orkestermusik romantisk Sturm-und-drang – ibland snarlik Haydn och Mozart. Medan Johan Helmich Roman var virtuos violinist, så var altfiolen Kraus instrument. Hans musik har på senare upplevt en renässans inte minst på skiva, och 2012 kom denna fina inspelning av hans vackra konserter för altfiol och orkester med David Carpenter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons