Annons
Krönika

Lars Ring:Hur tänker en scenkritiker?

Varför är ”Hemsöborna” bättre än något annat?
Varför är ”Hemsöborna” bättre än något annat? Foto: Lars Pehrson/SvD
Under strecket
Publicerad

Låt tusen blommor blomma. Oavsett vad man tycker om Mao, som ung revolutionär eller rått blodig diktator, kom han att slå fast en del mycket användbara och vackert poetiska aforismer.

Det händer att läsekretsen hör av sig med frågor om varför jag som kritiker hyllat en viss uppsättning, och varit mer negativ mot en annan. Varför en recensent skriver positivt om en tämligen traditionell berättaruppsättning av ”Hemsöborna” på Kulturhuset Stadsteatern, men mer negativt om en djärv tolkning av ”Körsbärsträdgården” på Göteborgs stadsteater.

Bör inte det som vågar mest hyllas mer än det traditionella just för den experimentella viljan att testa nya former?

Det är ett resonemang som förbiser något viktigt. Att uppsättningar bör bedömas efter genren, och det som kallas förförståelsen. Hur väl iscensättningen uppfyller, och möjligen utökar det den utger sig för att vara. Den som köper en biljett till en folkkomedi med Claes Malmberg och Ann Petrén söker något annat än den som går för att uppleva en avantgardistisk och tyskinspirerad Tjechovtolkning. Den stora frågan för recensenten är hur regissören kommunicerar sina val, hur hen lägger till betydelser, och når ut med, och gestaltar det man vill tala om.

Annons
Annons

Det existerar ett rum som kritikerna sällan beskriver eller tar ställning till. Relationen mellan iscensättningen och publiken som kollektiv – rymden mellan scen och salong, hur tätt den är fylld av känslor och/eller mening. Hur tydlig är det regissören vidareförmedlar? Det händer ibland att det tänkta aldrig lyfter från scenen. Det kan vara för vagt gestaltat, för kryptiskt eller privat formulerat. Allt för ofta faller stora idékomplex döda från scenkanten, utan tillräckligt med luft under vingarna.

”Hemsöborna” är utmärkt som nyformulerad folkteater, ”Körsbärsträdgården” fungerar inte som dekonstruerat motstånd – som jag ser det, subjektiv representant för den församling publiken utgör.

En scenkritiker – till skillnad från en bokrecensent – är ju alltid på en gång del av ett sammanhang men också speciell genom sin erfarenhet och sitt uppdrag att söka mening, och att formulera hur denna avsikt gestaltas och förmedlas. Mitt engagemang för att recensera teater handlar främst om att tolka och hitta mening. Scenkonsten innehåller så många lager: text, regi, skådespelargestaltning. Jag vill beskriva min syn på kritiken med ett annat citat, från Edith Södergran: ”Nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonlandet.” Min uppgift är att beskriva hallonlandet och försöka få syn på nyckeln.

Så, här bland alla citat, vilar en programförklaring för vad en recension kan vara. Och hur en kritiker bör vara känslig för olika sorter, spelstilar och kvalitetsbegrepp. Teater är inte ett berg där Dramaten är toppen, utan en bred åker med plats för det mesta. Och där osminkad närhet och/eller expressionistisk djärvhet inte är motsatser, eller fult kontra fint, utan olika sätt att få till stånd samtal.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons