Annons

Huvudet kallt, hjärtat varmt – och svensk lag

Sasaki Miyu och Jyo Kairi i en scen från "Shoplifters”. (Magnolia Pictures via AP)
Sasaki Miyu och Jyo Kairi i en scen från "Shoplifters”. (Magnolia Pictures via AP) Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Egentligen borde man ge filmtips inför en stundande helg, och inte när den håller på att ta slut. Men film går förstås utmärkt att se när helst man har tid. De två filmerna jag vill rekommendera är Shoplifters och Kapernaum.

Shoplifters är en japansk dramafilm från 2018 i regi av Hirokazu Kore-eda. Den korta beskrivningen: En kriminell familj bortför en ung flicka och gör henne till en ny familjemedlem. Det låter gräsligt, men den som ser filmen utmanas måhända i sin syn på föräldraskap och familjebegrepp. Det är inte säkert att biologiska föräldrar är de bästa, att de alltid förmår ta det ansvar eller ge den kärlek som ett barn förtjänar. Familjer kan se ut på många sätt, och trygghet kan komma i flera skepnader. Filmen vann Guldpalmen i Cannes i fjol. Det är den värd.

Den andra filmen, Kapernaum, är också storligen prisad och sätter likaledes barnets värld i centrum. Tolvårige gatubarnet Zain i Beirut rymde hemifrån när hans syster giftes bort som 11-åring. En ny familjebildning uppstår när städerskan Rahil låter honom flytta in hos henne och han får i uppgift att ta hand om babyn Yonas. När Rahil blir arresterad, står Zain ensam med Yonas och uppgiften att överleva.

Just nu diskuterar vi en fråga som är storligen utmanande och komplex: hur Sverige ska göra med de barn som befinner sig i eländiga läger i Syrien och i vissa fall är svenska medborgare? Jag argumenterar i min söndagskrönika idag för att Sverige behöver bevisa sig som den rättsstat vi vill vara och individuellt pröva situationen för vart och ett av de svenska barn som har identifierats.

Somliga uttrycker högst begripliga farhågor för vad dessa barn skulle föra med sig. Barn är lätta att påverka, vilket förekomsten av barnsoldater bevisar. Andra påminner om den djupt omoraliska hanteringen av ensamkommande, där somliga var barn och somliga inte.

Enligt DN är nästan samtliga under 10 år, många av dem är nyfödda eller bara ett år, men med vetskap om hur djupa spår de första levnadsåren har på barn är det befogat att understryka magnituden i vad som kan komma att behövas i termer av omvårdnad – men kanske också i termer av avprogrammering.

Huvudet kallt och hjärtat varmt – en rekommendation som tillsammans med den svenska rättsordningen är bra grund även i denna eländiga situation. Obehagligheter får inte leda till att vi tappar fotfästet. Sverige ska ta det ansvar som är vårt. Och båda filmerna ger insikter om ett samhälles (inte bara statens) både lagliga och moraliska ansvar för hur väl eller illa barn far – samt de förutsebara konsekvenserna av vuxnas medvetna eller ogenomtänkta handlingar.

Detta är Tove Lifvendahls brev. Få brevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Se till att barnen kommer till Sverige

Ett av barnen som har överlevt kriget i Syrien. Behandlar vi det olika beroende på om dess föräldrar var bödlar eller offer? Och vad gör det oss i så fall till?
Ett av barnen som har överlevt kriget i Syrien. Behandlar vi det olika beroende på om dess föräldrar var bödlar eller offer? Och vad gör det oss i så fall till? Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Söndagskrönika | De svenska barnen i Syrien

Den storvulna och ospecificerade politiska ambitionen att Sverige ska vara en humanitär stormakt säger mer om den som uttrycker den – men vi kan nog alla enas om att motsatsen inte är något att stå efter. I den bästa av världar for aldrig barn illa, och deras föräldrar var kapabla och omdömesgilla – och vid liv. Så ser inte tillvaron ut. Det ställer oss inför situationer vi behöver hantera.

Nu är läget att 64 barn med koppling till Sverige – somliga svenska medborgare, sju av dem spädbarn under året och femton av dem så små som ett år – har återfunnits i läger i kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien. Det större lägret heter al-Hol. Kanske vore det mer rättvisande att kalla det hellhole, efter att ha tagit del av DN:s reporter Niklas Orrenius och fotografen Lotta Härdelins reportage om lägret och barnen (12/4). Det råder djup misär. Vid sidan av rent fysiska umbäranden – utmärglade barnkroppar utan energi samt ett sanitärt mörker – upprätthålls också islamistiska normer. Orrenius berättar att många kvinnor och äldre barn fortfarande lever kvar i IS folkmordsideologi, och att kvinnor som inte beslöjar sig riskerar att utsättas för våld av de andra. Sjukvårdare och journalister kan inte röra sig i lägret utan poliseskort, men även polisen blir utsatta för attacker.

Sverige har genom UD:s konsulära verksamhet både möjlighet och skyldighet att hjälpa till när Sverigebor är utomlands och hamnar i svårigheter. Men det här är inte den sortens konsulära ärenden som vanligtvis ligger på bordet: svenskar som blir av med passet på resa. Fast det händer att anhöriga förolyckas, i trafikolyckor eller plötsliga dödsfall, och efter tsunamin 2004 fanns det barn som återvände hem till Sverige utan sina föräldrar. Men de 64 svenska barn som befinner sig i helvetesläger i Syrien, är där av skälet att deras föräldrar är eller var IS-anhängare, som har rest från Sverige för att understödja strid. Den svensk-norske IS-terroristens Michael Skråmos och hans svenska hustrus sju barn finns i lägret. Båda föräldrarna är nu döda. Den yngste i syskonskaran är ett år men väger bara tre kilo.

De som inte har hjärtan av sten begriper rent instinktivt att man inte lämnar barn åt kvalfull död eller i händerna på kallblodiga mördare eller förhärdade extremister. Det är en moralisk reflex som också har stöd i det svenska rättssystemet. Att Sverige erkänner rule of law, rättsstatsprincipen, innebär att människor som tillhör den svenska jurisdiktionen och är svenska medborgare, ska behandlas lika. Vi har inte praktisk möjlighet att hjälpa alla jordens nödställda barn. Men vi har en skyldighet att ta hand om de barn som vi av olika skäl har gjort till vårt ansvar.

Signalerna från regeringen har dock varit tvetydiga. Inrikesminister Mikael Damberg (S) sade i SVT Agenda i februari att Sverige inte har några planer på att hämta hem dem som har stridit för IS. Gott så. Vi kan förvisso inte hindra svenska medborgare att återvända hem, men för den som deltagit i mördandet av andra är det ingen röd sammetsbrokad som ska rullas ut, utan den grå entrémattan till en rättslig prövning. Men i samma intervju påpekade han föräldrarnas ansvar för sina barn, och statsminister Stefan Löfven (S) som har vandrat på glas de gånger han har uttalat sig, har också givit uttryck för samma tanke: ”[Barnen] har kanske föräldrar som har begått väldigt grova brott.” (DN 13/4)

Men den svenska hållningen gentemot de barn saken nu rör kan inte bygga på den gamla bibliska föreställningen om djävulens avkomma, utan behöver vara lika hållfast och mänsklig som vi förväntar oss att den är gentemot de barn, vars troende/icke-troende, laglydiga/brottsdömda föräldrar omkommer efter en segelflygning i Karibien eller en trafikolycka i bortre Asien. Föräldrars val och gärningar ska inte lastas deras barn.

Under fredagen kom dock ett mer hållfast besked från utrikesminister Margot Wallström (S). På sin Facebooksida skrev hon: ”Regeringen arbetar nu intensivt för att barn med koppling till Sverige som befinner sig i Syrien får den hjälp de behöver. Det ska inte råda något tvivel om att regeringen gör vad vi kan för dessa barn och om möjligt ska de föras till Sverige.” Och: ”Det är av största vikt att barnens situation hanteras rättssäkert och med barnens bästa i fokus. Internationella aktörer, svenska myndigheter och svenska kommuner, som kan vara mottagare av barn, måste samverka.”

Utrikesministern har rätt i båda dessa uttalanden, både i att barnen ska få den hjälp som Sverige är skyldig att ge dem, och att det sköts regelmässigt. Det finns diplomatiska snårigheter. De lokala makthavarna som styr över lägren vill utnyttja situationen till att försöka få till ett erkännande av regionen Rojava som stat, en till stor del självstyrande del av Syrien med eget myndighetsväsen. Man har ett kontor i Stockholm, men det existerar inga officiella diplomatiska relationer mellan Sverige och Rojava, vilket innebär att det inte finns någon svensk postering på plats. De svårigheter som avsaknaden av protokollsenlig diplomati medför, behöver Sverige nu skyndsamt ta sig igenom.

När barnen väl är i Sverige vidtar nästa angelägna fråga: hur de bäst tas omhand. Den barnkonvention som Sverige ratificerade 1990 ger viss vägledning. Den säger i artikel nio att barn inte ska skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa.

Men har man gjort valet att ansluta sig till Islamiska staten, går det inte att hävda att man som mamma eller pappa längre utgör barnets bästa. Och om föräldrarna inte är kapabla att utöva ett föräldraskap vi anser vara förenligt med svensk lagstiftning, fråntas föräldrar vårdnaden av sina barn i Sverige. Denna princip behöver stå över en annan av Barnkonventionens artiklar, den tionde, som säger att barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Det är nu 64 individer vars situation måste bedömas individuellt, med stöd av svensk lag och praxis kring barn. I de fall det finns ett svenskt medborgarskap torde det inte föreligga några tveksamheter om Sveriges ansvar. Om det, såsom i de sju barnen Skråmos fall, finns olika status, bör de principer om sammanhållet syskonskap vi tillämpar i Sverige vara vägledande. För barn som saknar medborgarskap men har en stark anknytning till Sverige, bör det vägas in precis som det görs för vuxna. Föräldrar som har anslutit sig till IS och saknar medborgarskap bör inte släppas in i Sverige eller medges kontakt med sina barn.

Nästa steg blir att se till att barnen får möjlighet att läka och utvecklas. Att ta sig an andras barn är en stor uppgift, inte minst som nu, när de kommer med upplevelser av ren vanvård och misär och har varit utsatt för skadlig påverkan. Med den påtagliga risken för både trauman och stigmatisering, krävs ansvarskännande, stabila och kärleksfulla vuxna som kan ge barnen en andra chans i alla tänkbara betydelser.

Situationen är mycket oönskad. Men vi har att hantera den och att använda både förstånd och svenska lagfästa värderingar för att göra rätt i det uppkomna läget. För somliga tycks frågans grundläggande principer skymmas av vreden, rädslan och frustrationen över att Sverige aningslöst har gjort sig till en känd exportnation av IS-anhängare. Det är en annan, mycket allvarlig fråga som kräver sitt politiska ansvarstagande. Men det horribla haveriet får inte fördunkla omdömet så till den grad att det leder oss in i ett annat. Vuxna människor ska avkrävas ansvar för sina handlingar. Barn, oavsett de är barn till IS-bödlar eller IS-offer, ska behandlas som barn.

IS-mördarna ser till att avrätta barnen till sina fiender i hopp om att utplåna det de betraktar som ont. Vill vi segra över mördarsekten, inte bara militärt utan också politiskt och moraliskt, behöver vi ställa oss på motsatt plats. Vi behöver inte försöka göra oss till en humanitär stormakt. Att upprätthålla en anständig rättsstat räcker utmärkt väl.

Argument framför identitet

Foto: Magnus Liam Karlsson

Kolumn | Att lyssna

Det är ”idioti att inte lyssna på Hédi och Greta”, läser jag i DN, i en rubrik som inte är skriven med avsikt att förminska dessa två genom användandet av förnamn, men som likväl gör det (17/3). Det handlar om Förintelseöverlevaren Hédi Fried och klimataktivisten Greta Thunberg, som båda gjort tydliga ställningstaganden i den svenska politiska debatten.

Och givetvis bör man lyssna på Hédi Frieds varningar för högerextremism och Greta Thunbergs kamp för klimatet. Få mål är lika hedervärda. Fried har genom sina böcker och föreläsningar haft mycket stor betydelse för att sprida kunskap om Förintelsen i Sverige, och hon fortsätter på ett beundransvärt sätt trots hög ålder att bära vittnesmål och delta i den politiska debatten. Jag rekommenderar också alla som är intresserade av fenomenet ”skolstrejk för klimatet” att läsa den bok som familjen Thunberg/Ernman skrivit om Greta, hennes syster Beata och klimatkrisen (”Scener ur hjärtat”, 2018).

Men här finns också en grundläggande humanistisk princip att värna: Skyldigheten att bedöma andras ställningstaganden utifrån argument snarare än identitet. Det Thunberg påstår är inte sant och hennes metoder är inte riktiga därför att hon är Barnet, som bär på Barnets erfarenheter och perspektiv.

Detsamma gäller människor som bär vittnesmål om Förintelsen.
Elie Wiesel och Imre Kertesz var, liksom Hédi Fried, ungerska judar. Båda var Nobelpristagare. Wiesel mottog fredspriset 1986, Kertesz fick litteraturpriset 2002. Samtliga tre överlevde Auschwitz och andra Förintelseläger. Samtliga tre har skrivit om och vittnat om Förintelsen på ett sätt som vi och generationerna efter oss har skäl att vara djupt tacksamma över.

Men samtliga tre tycks också ha dragit skilda slutsatser om vad historien bär för lärdomar för vår tid. Wiesel kritiserades för sin brist på engagemang för en palestinsk stat. Kertesz chockade litteraturvärlden när han skrev om muslimsk invandring som ett existentiellt hot mot Europa. För Fried tycks invandring däremot vara liktydig med att stå upp mot högerextremism och de mekanismer som ledde till Auschwitz.

Vi kan inte närma oss dessa skilda åsikter genom att göra dem till Överlevarens. Det vore att reducera människor till schabloner.

När Kertesz gick bort ägnade Sveriges Radio ett halvtimmeslångt minnesprogram åt hans liv och gärning. Men hans syn på migrationen förbigicks i praktiken med tystnad. Det sades bara i en bisats att han hade ”en hel del besvärande åsikter om muslimer”.

Naturligtvis följdes inte detta program av krönikor i DN om att det är ”idioti att inte lyssna på Imre”. Kertesz åsikt sammanföll inte med DN-redaktionens.
Alla som deltar i debatten, även de sköraste, gör det som individer i sin egen rätt. Det är den humanistiska utgångspunkten.

Ny kärnkraftsteknologi på väg

Ringhals kärnkraftverk utanför Varberg
Ringhals kärnkraftverk utanför Varberg Foto: ADAM IHSE

Det är ett verkligt sundhetstecken att kärnkraftsdebatten nu startat på allvar. Det har Ebba Bush Thor och Ulf Kristersson all heder av.

Vad Jan Björklunds tystnad beror på vet jag inte - Liberalerna var ju länge det enda parti som lyfte frågan.

Det handlar om två olika diskussioner. Båda är viktiga.

Den ena är den som KD-ledaren lyfte i valrörelsen: att se till att existerande kärnkraftverk inte läggs ner. Här finns givetvis en roll för en långsiktig energipolitik och därmed en roll för staten. Marknaden är bra men inte alltid till allt.

Det andra är ny kärnkraftteknologi.

Financial Times hade härom dagen ett reportage om bland annat SMR-reaktorer (Small Modular Reactors). Men det finns olika nya teknologier som kan användas i nya reaktorer i USA som kan vara i drift inom några få år.

Samma bil som pappa hade, fast ändå inte

Vykortet | Austin, Texas

I mars varje år vallfärdar 150 000 besökare till konferensen och festivalen SXSW i Austin. Varför åker folk från Sverige till Texas? Och varför ska exempelvis fastighetsbranschen åka till SXSW i stället för fastighetsmässan MIPIM i Cannes?
Svaret är: av överlevnadsskäl. Insikten att ständig utveckling krävs för att överleva delas av den annars så diversifierade besöksskaran. Utveckling sker när olika perspektiv bryts för att lösa problem.

På den största scenen sitter Instagramgrundarna Kevin Systrom och Mike Krieger. De betonar vikten av att återskapa sig själv eller sin produkt varje kvartal eller år – annars blir du inte relevant och kommer försvinna. De berättar om hur de otaliga gånger fick höra att de dödat Instagram, när de frångick att bara ha kvadratiska bilder, möjliggjorde för film och när de började med stories.

På samma sätt jobbar de stora bilmärkena stenhårt med affärsutveckling av mobilitetstjänster. De vill inte riskera att vara ensam kvar med en affärsmodell som endast bygger på privat bilägande, när allt fler lever i världens växande städer. Oväntade samarbeten är ett annat sätt att utvecklas i takt med ändrade målgrupper. I ett samtal hör vi Mercedes chefsdesigner Gorden Wagener och rapartisten A$AP Rocky som samarbetat i varumärkesutvecklingen med att ta Mercedes från premiummärke till lyxmärke, från pappas bil till den nya generationens.

Betyder den ständiga utvecklingen att inget är beständigt? Nej, knappast. Balansakten är att vara sann mot sina kärnvärden och samtidigt vara lyhörd för kundens eller användarens verkliga behov och önskemål.

Civilisationens och mänsklighetens förmåga till ständig förbättring har en lång historia, men kanske har vi närmat oss peak vad gäller att optimera i våra respektive stuprör. Frasen ”det har vi testat förut” klingar bekant när organisationer pratar utveckling. Men i dag förutsätter utveckling insikter utifrån och samarbete med andra.

Det har EU:s danska konkurrenskommissionär Margarethe Vestager förstått. Hon har satt samman en expertgrupp bestående av en ekonom, en jurist och en techperson (nej, det är inte början på en rolig historia, som MV själv sade).

Tillsammans ska de presentera insikter om plattformsekonomin och ge rekommendationer för hur europeisk konkurrenslagstiftning kan värna konsumenternas personliga integritet och samtidigt gynna investeringar i data. Data ger produkt- och affärsutvecklare möjlighet att bättre känna människors beteenden och behov. För städer handlar det om att inte överplanera eller överprogrammera, för fastighetsägare om att erbjuda ett attraktivt innehåll både i och mellan husen, liksom mer flexibla kontrakt och avtal.

Ständig förnyelse, nya perspektiv och fokus på människan krävs för att vara intressant och relevant. Det gäller såväl produkter och varumärken som organisationer och politiska partier. Då behövs mötesplatser som SXSW.

HELENA OLSSON är chef för stadsutveckling och samhälle på Fastighetsägarna. helena.olsson@fastighetsagarna.se

Det som inte är det goda samhället

Inget juridiskt föredöme. Här ses en shariapolis publikt piska en dömd man i Banda Aceh, Indonesien.
Inget juridiskt föredöme. Här ses en shariapolis publikt piska en dömd man i Banda Aceh, Indonesien. Foto: Heri Juanda / TT

Ledare | Myter och vanföreställningar

Det finns i Sverige en nättidskrift som lanserar sig själv som skaparen av ”samtidens självförståelse”. Bakom den står ”Den nya välfärden” en tankesmedja som, när den inledde sitt arbete 1988, blev ett friskt vinddrag i åsiktskorridoren. Men rollen – om än självpåtagen – som den insiktsfulla uttolkaren av samtiden innebär också att läsaren borde kunna ställa kravet att få en hyggligt oförvanskad bild av sin samtid. Så är tyvärr inte fallet.

I stället förmedlar tidskriften just nu den falska uppgiften att det skulle finnas en skrivning i Regeringsformen som ger utrymme för retroaktiv strafflagstiftning.
Tidskriften är trogen tidsandan och dess krumbukter och ödet ironiserar. Den nya välfärdens första projekt var att utarbeta ett förslag till ny grundlag i syfte att argumentera för ett starkare skydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Nu, tre decennier senare sprids uppgiften att regeringsformen skulle medge undantag från en av rättighetsskyddets grundvalar, legalitetsprincipen, som lyder ”inget brott utan lag”.

Och undantaget lanseras, helt i enlighet med den rådande tidsandan, inte som ett hot mot rättssäkerheten, utan som en möjlighet att undanröja författningens hinder mot att lagföra IS-medlemmar, vilket alltså inte är detsamma som att det skulle vara omöjligt att lagföra terrorister om det går att bevisa deras brott.

I en klargörande artikel i nättidskriften Kvartal visar Krister Thelin, med egen erfarenhet som domare i krigsförbrytarrättegångar, hur ett närmare europeiskt rättssamarbete skulle kunna förbättra möjligheterna ytterligare för sådan lagföring.
Undantaget från retroaktivitetsförbudet, som gäller vid krig och krigsfara avser endast skattelagstiftningen, det är en statsfinansiell nödparagraf för att ge möjlighet att mobilisera resurser för att försvara landet. Den typen av uppoffringar är inte ovanliga. I Finland skänkte man sina vigselringar för att få guld för att betala vapenköp när Sovjetunionen under andra världskriget hotade landets frihet och självständighet.

Den aktuella svenska grundlagens försvar för legalitetsprincipen medger däremot inga undantag i strafflagen. Förbudet är kategoriskt. Legalitetsprincipen är i själva verket ett av det goda samhällets, IRL, allra viktigaste kännetecken.

Varför då ta upp en enskild artikel, i en tidskrift med ganska få läsare, där skribenten drar en skepparhistoria om våra grundlagar?

Svaret är att det är viktigt därför att föreställningar sprids allt oftare och mer systematiskt om att vi måste ge upp rättsstatens fundament för att vinna över terroristerna och försvara vårt samhälle. Några utnyttjar terrorismen som förevändning, eftersom de dras till auktoritära rörelser, andra vill att också vi tar över det auktoritära eller totalitära styret i länder som Ryssland, Kina och Venezuela. De vill åtminstone kunna visa att vi inte är bättre än de.

Terroristerna i sin tur vill sätta sådan skräck i fienden att den underkastar sig av egen kraft och viker ner sig av rädsla för hotet om död och förstörelse.
Det slags myter som sprids i Det goda samhället är alltså inte ofarliga eller oförargliga. I själva verket ser vi just nu i Storbritannien effekterna av att olika underhållningsmyter tillåts växa intill det ögonblick då vanföreställningarna förvandlas till allmänt godtagna sanningar och, som i fallet brexit, till beslut som bottnar i masspsykoser i stället för i mål- och värderationella överväganden.

Legalitetsprincipen kom att befästas i den västerländska rättsstaten som en konsekvens av upplysningens idéer om att individen inte ska vara underkastad en härskares godtyckliga maktutövning. Rättskipningen ska vara förutsebar och vad som gäller för rätt och orätt ska kunna förutsättas vara allmänt känt.

I den här frågan har ödet ännu en ironisk vändning i beredskap: Den rättsordning där legalitetsprincipens roll har en, försiktigt uttryckt, något oklar ställning är nämligen den islamska rätten – sharia. Och det är ju den som vi skulle värna oss emot.

Var det inte så det var tänkt?

Informationen är inte alltid en broschyr

Foto: Borgen, Ørn E. / TT

Kolumn | EU-val

En något raspig men stark röst hörs i luren, jag är på väg till lunch men har inte lyckats knappa ur min anknytning, det är mitt i 90-talet och teletekniken erbjuder ännu inte så många krusiduller.

Samtalen har rasat in hela förmiddagen och frågorna har rört sig mellan vilken roll kungen och Silvia kommer att ha, till hur en traktor ska varningsmärkas enligt maskindirektivet eller om jakt på ripa med snara kommer att tillåtas.

Vi sitter på Kommerskollegiums vind, en grupp unga akademiker och svarar på allmänhetens frågor om EG, EES och EU. Sverige ska komma att folkomrösta om medlemskap i den Europeiska Unionen innan året är slut och allmänhetens kunskap om vad ett sådant kan innebära är lika varierande som en berg-och-dalbane-färd. Folk frågar och vi ilar runt i korridorerna slår i direktivtexterna, tittar på microfiche och pratar med experter.

Över 500 000 samtal om stort och smått, långt bort och nära, om oro, ilska, framtidstro och farhågor. Fokus i den svenska debatten ligger på vad vi ska få ut av det eventuella medlemskapet, vad kalaset kommer att kosta och vad får vi tillbaka. Kunskapsluckorna står vidöppna i åsiktsstormen.

Rösten i luren presenterar sig och jag skriver Maia på blocket framför mig. Jag har ingen fråga säger hon, jag vill berätta och så gör hon det.

Hon berättar med obeveklig lätthet om sin uppväxt i Warszawa, om tiden i gettot, koncentrationslägret, båtresan till Sverige, möten med andra krigsflyktingar från Polen, Tyskland och de baltiska länderna, på flykt undan den annalkande Röda armén som vuxit till en lika våldsam och hatisk rörelse som nazismen. Hennes barndomsstad som stampats ned från olika väderstreck genom historien, efter kriget fanns där mindre än tio procent av stadens ursprungliga befolkning.

Hon berättar om hur likgiltigheten försvagar, om vi inte förstår att värdesätta de slag andra utkämpar för att vi ska få vara fria. Att vi i alla sammanhang måste hålla ögon och öron öppna för att kunna stå starka mot mörka krafter som obönhörligt prövar varje generation. Att det är helt avgörande att vi gör det över nationsgränser, grannar emellan i en större gemenskap. Frihet, avslutar hon, frihet förstås kanske bara fullt ut genom att uppleva ofrihet men vi måste alla faktiskt försöka förstå.

Samtalet ägde rum för nästan 25 år sedan och känns ändå nära nu när vi är på väg mot ett Europaparlamentsval. En färsk opinionsundersökning säger att en ökande andel svenskar är negativa till EU men en övervägande majoritet vill ändå vara kvar i samarbetet. En statsvetare får kommentera mätningen i P1 och drar slutsatsen att den negativa inställningen beror på att man inte har så mycket information. Jag vill inte vara njugg men det råder absolut ingen brist på information, faktum är att det finns så mycket information att den räcker flera varv runt planeten.

Men ibland kommer den inte i form av en broschyr. På flygplatsen i Bari i Italien ser jag en tjej med en tygkasse med EU-flaggan. Hon är DJ från Tblisi och bär kassen med stolthet. Den symboliserar frihet från det förtryck hon och hennes vänner i Georgien lever under, den frihet de drömmer om.

Den europeiska gemenskapen är funktionen av en uppdämd önskan om tid för fred, tid att läka sår och för återuppbyggnad. Hur tar vi vårt ansvar att förvalta och förbättra det arvet?

Men Reinfeldt har ju rätt!

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ledare | Arbeta

Rapporten heter Att arbeta till 75, en bra början! och är skriven av Fredrik Reinfeldt. Uppdragsgivare är regeringens ”Delegationen för senior arbetskraft”. Ämnet borde intressera minst lika mycket som författaren, men i Expressen är logiken den omvända. På ledarplats tycker man att Reinfeldt är en ”latmask” och avskriver därmed rapporten. Apropå lättja!

LO är naturligtvis också kritiskt, det ligger i sakens natur, och kallar Reinfeldts slutsatser ”fria fantasier. Som särintresse betraktat är dock LO:s åsikt av begränsat intresse.

Om man däremot ser de demografiska svårigheterna med en åldrande befolkning samt sen etablering på arbetsmarknaden i kombination med låg pensionsålder blir slutsatsen att pensionstillvaron är allas angelägenhet. Inte alls ett särintresse. Och inte alls något som har med Fredrik Reinfeldts personliga preferenser att göra.

Varken livspussel eller matematik går ihop om vi blir vuxna först i 30-årsåldern (det vill säga går in i yrkeslivet) för att sedan bli pensionärer som 65-åringar och leva nästan uti hundrade år.

Reinfeldts påpekanden är inte nya. Pensionsåldern måste bli långt mer flexibel. Det betyder att både vi som anställda och de som anställer måste ändra synen på vad arbetsför ålder är. I USA har man allt mer börjat tala om att ”unretire”, ungefär avpensionera, eftersom gruppen pensionärer som vill gå tillbaka till yrkeslivet ökar. Man kanske inte gör exakt detsamma som tidigare, men man vill arbeta i någon form.

Lika bekymmersamt är vad många upplever som problem att hitta nytt jobb efter 50. Den som blir uppsagd i 25-årsåldern har goda chanser att snart hitta ett nytt arbete, medan den som kommit över 50 och blir friställd har anledning att oroa sig.
Både vad gäller inträdet på arbetsmarknaden och utträdet är ordningen allt för statisk.

Fredrik Reinfeldts påpekanden är värda att diskutera för vårt välstånds skull. Nämnda fokus på honom som person är ett tecken på att frågan är svår och kräver mer än latmasks-argument.

Framtiden är ljus för glasögonormar

Foto: Microsoft.

I begynnelsen var datorerna. Sedan kom smarta telefoner. Nu står vi inför nästa revolution som gör hela världen digital och ger verkshöjd åt diskussionen om filterbubblor och skärmtid.

I februari släpptes Hololens 2, Microsofts uppdaterade mixed reality-glasögon och för någon vecka sedan hölls ett lanseringevenemang i Stockholm. Prognosen från Microsofts globala produktchef Nancy Li är att vi inom 6-8 år kommer bära glasögon som inte bara visar den verkliga världen, utan också den digitala (Breakit 5/4). Det enklaste sättet att förklara den nya tekniken är genom spelet Pokémon Go.

I Pokémon Go kan man genom att hålla upp sin telefon fånga digitala karaktärer på fysiska platser. Med de nya glasögonen kommer du att kunna se figurerna direkt. Med hjälp av tracking av ögon- och handrörelser kan du göra saker med dem, som att gulla. Tekniken används just nu mest i industrisammanhang och kallas för mixed reality (MR) eller augmented reality (AR). Inte att förväxlas med virtual reality (VR), där du får besöka en annan värld.

Med MR-teknik suddas gränsen mellan verklighet och fiktion ut. I USA har frågan redan aktualiserats efter att det i november stod klart att försvarsmakten köpt in 100 000 exemplar av Microsofts glasögon i en specialdesignad variant med värmekamera. Krigsträning ser nu ut som i dataspelet Counter Strike: på en virtuell karta kan soldaterna se var i förbandet de befinner sig och få en karta över huset de stormar. När de drar vapen och siktar visas ett digitalt hårkors.

Det finns förstås trevligare användningsområden för de nya glasögonen än krigsträning. Människor kommer inte längre behöva välja mellan digital och fysisk närvaro. Hon kommer få maximal utdelning av semester, med hänvisningar till sannolika favoritrestauranger eller mer information om Caravaggio på museet. Med en kamera på snoken kommer livet också gå att spela in, och på ålderns höst kan man få hjälp att minnas livets viktiga stunder som iPhone gör med foton i dag.

Dagens filterbubblor kommer framstå som oproblematiska i relation till den verklighet som Wired kallar ”spegelvärlden” (12/2). Experter menar att den har större påverkan på människans liv än något tidigare teknikskifte. Hololens 2 går att förbeställa till det nätta priset 35 000 kronor. Det är nästan exakt lika mycket som den första mobiltelefonen som såldes 1973 och kostade 40 000 kronor.

Visualisering.
Visualisering. Foto: Foto: Microsoft
Effektivitet.
Effektivitet. Foto: Microsoft

En chans att komma tillbaka till borgerligheten

Nyamko Sabuni träder fram.
Nyamko Sabuni träder fram. Foto: Tomas Oneborg

Nyamko Sabunis kandidatur till partiledare för Liberalerna har blivit officiell. Sedan Björklund meddelade sin avgång har hon lyfts av samma partikollegor som föredrog Ulf Kristersson framför Stefan Löfven som statsminister. En av supportrarna är riksdagsledamoten Mats Persson, som i samtal med ledarredaktionens podd sade att hennes tydlighet är vad som kan rädda ett allt för otydligt parti (Ledarredaktionen 11/4).

Bland vänsterliberaler verkar entusiasmen mer begränsad. Anna-Lena Johansson, ordförande för Liberalerna i Stockholms län, “hoppas att det blir fler som träder fram och kan kandidera.”

Synen på Nyamko Sabuni separerar de mjuka folkpartisterna som tror att alla människor vägleds av en inre liberal från de hårda som anser att försvaret av ett liberalt samhälle ibland kräver tuffa tag, inte minst mot kulturella och religiösa uttryck som begränsar enskildas frihet.

Som nytillträdd integrations- och jämställdhetsminister i Fredrik Reinfeldts regering 2006 möttes Sabuni omedelbart av ett protestupprop från Sveriges muslimska förbund, som anklagade henne för att sprida islamofobi. Bakgrunden var hennes oro för att muslimska friskolor kunde bli en bas för rekrytering av terrorister. “Religiösa skolor hör inte hemma i ett upplyst sekulärt samhälle“, slog hon fast i en debattartikel (Expressen 29/8 2005). I ett senare utspel ville hon förbjuda slöja för flickor under 15 år.

Det här var flera år innan det blev trendigt att värna svenska värderingar, och innan det stod klart att hundratals radikaliserade svenska medborgare skulle ta värvning i en militant islamistisk terrororganisation.

Att hon vågade prata om hederskultur och religiös extremism när andra politiker höll sig undan talar till hennes fördel. Det som kan stjälpa hennes kandidatur är den avslappnade inställning hon har haft till Sverigedemokraterna. Av Liberalernas interna – och föredömligt öppna – process kring regeringsbildningen lärde vi oss att avståndstagande från SD för många partiaktiva är viktigare än sakpolitiska framgångar.

Sabuni säger att hon ser Liberalerna som en del i den borgerliga gemenskapen. Vill liberalerna att väljarna ska uppfatta dem så inför nästa val måste de vara tydliga med att de stödjer en borgerlig statsminister oavsett valresultat, och att de därmed också utesluter en fortsättning på samarbetet med de rödgröna. I den meningen är valet mellan Sabuni och hennes motkandidater, vilka de nu blir, en andra rond i matchen om hur Liberalerna ska förhålla sig till att ge Sverigedemokraterna inflytande.

Många moderater och kristdemokrater håller nog tummarna för att Sabuni väljs och sedan omprövar Björklunds linje i regeringsfrågan. Men att döma av mätningar som gjorts tycker den överväldigande delen av Liberalernas och Centerpartiets väljare att SD är ett parti som ska hållas utanför.

En pessimist skulle kunna dra slutsatsen att det är kört för partiet oavsett vilken väg det väljer. Antingen fördjupar de sitt samarbete med de rödgröna och förlorar väljare som vill ha en borgerlig regering. Eller så accepterar de en borgerlig statsminister i behov av stöd från Sverigedemokraterna, och förlorar de väljare som har upphöjt isoleringen av Jimmie Åkesson till ideologi.

En optimist kan invända att ett beslut som skrämmer iväg gamla väljare också kan attrahera nya. Med Nyamko Sabuni i ledningen blir Liberalerna tveklöst ett mer intressant och mindre förutsägbart parti. Kanske kan hon återskapa det förtroende som januariöverenskommelsen raserade.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons