Annons
Krönika

Madelaine Levy:Hycklande makthavare behöver inte vara de värsta

Skådespelaren Emil Jannings i rollen som Tartuffe 1925 och USA:s president Donald Trump.
Skådespelaren Emil Jannings i rollen som Tartuffe 1925 och USA:s president Donald Trump. Foto: Everett Collection/TT, Evan Vucci/AP/TT

Få saker upprör så mycket som hyckleri, men frågan är om beteendet alltid ska fördömas så hårt som våra instinktiva reaktioner gör gällande.

Publicerad

Joe Biden är, enligt många bedömare och tidiga opinionsmätningar, den demokratiska presidentkandidat som har störst möjlighet att besegra Donald Trump i nästa års presidentval. Men politiske experten Dave Wasserman tvivlar (New Yorker 3/7 2019) på att det kommer ske. Biden har nämligen agerat på den politiska arenan sedan 1960-talet och politiker med lång arbetslivserfarenhet är numera sårbara, de blir ”hackade sönder och samman för varenda kommentar de fällde för tjugo eller trettio år sedan” som Wasserman uttrycker det. 

Här i Sverige har det stormat kring sajten Nyheter Idag som publicerat en smygtagen bild av Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg i stånd att ta flyget. Detta trots att Lindberg, enligt sajten, “uppmanat till flygskam”. Det visade sig snabbt att Lindberg aldrig egentligen uppmanat till någon flygskam. Men bollen hade satts i rullning och på Twitter syns nu hundratals raljerande, stundom hatiska, kommentarer. Trots att publiceringen alltså var en höna av en fjäder, kan det vara intressant att fundera över vad som gör människor så upprörda över just detta, att en person håller upp ett visst ideal för sig själv och andra, men agerar på annat sätt. 

Ordet hyckleri – från gammelgrekiskans hypokrinesthai, att spela en roll, eller låtsas – är en biblisk synd, det Jesus anklagade sin tids makthavare för, och potent litterärt stoff: världens mest kände hycklare lär vara Tartuffe i Molières pjäs. Dante placerade hycklarna i Malebolgia, helvetets åttonde krets, och psykologiska tester har visat att hycklaren är än mer avskydd än lögnaren: Den som olagligt laddar ner musik och ljuger om det döms inte lika hårt som den som olagligt laddar ner musik trots att den fördömt just det beteendet. (Experimenten gjordes i den avlägsna tid då olaglig nedladdning fortfarande var ett spritt beteende.)

Annons

I en intressant artikel i Harper’s (”On hypocrisy” 14/3 2014) påpekade filosofen Claude Martin att Tartuffe inte är den enda hycklaren i pjäsen som bär hans namn. “Les hommes, la plupart, sont étrangement faits! Dans la juste nature on ne les voit jamais.” De flesta människor är märkligt skapta, och vi ser aldrig andras sanna natur. Martin refererar också till boken “Why everyone (else) is a hypocrite” där psykologen Robert Kurzban hävdar att vi faktiskt alla är hycklare, men att det inte är vårt eget fel.

Hycklaren hycklar nämligen på två sätt. Dels är hon en dubbelmoralist, som predikar en sak och gör en annan. Men i grunden är hyckleriet också en form av självbedrägeri, där vi tillåter oss att se ned på andra just för att vi inte förmår se våra egna brister.

Beteendet är som sagt ytterst utbrett, men inget vi rår för. För självbedrägeriet, där vi till exempel dömer andras handlingar och egenskaper hårdare än våra egna, har gynnat mänskligheten historiskt och vi är därför, numera, genetiskt betingade att hyckla. 

I boken ”Fascismens metoder. Att skilja dem från oss” (Daidalos 2019) skriver filosofiprofessorn Jason Stanley om en annan aspekt av synen på hycklare. Hycklerianklagelser har genom historien använts, effektivt, för att skapa fascistiska samhällen. Det handlar då ofta om att så frön av osäkerhet kring de demokratiska institutionerna. Anklagelserna kan i stunden framstå som så ogrundade och innehållslösa som de faktiskt är. Men misstänksamheten slår ändå rot. Och när det väl blir dags att montera ned universiteten, domstolarna eller medierna har folket en tendens att reagera med likgiltighet. Vad spelar det för roll, går vid det laget resonemanget, om dessa nu byts mot regeringsstyrda alternativ, de var ju ändå hycklare från början?

Faktum är att Trump ägnar relativt liten del av sin tid i offentligheten åt att tala om sina faktiska politiska bedrifter

Utifrån den bakgrunden kan vi tillåta oss att fundera över om hyckleriet verkligen alltid ska fördömas så hårt som våra instinktiva reaktioner gör gällande. Kanske bör vi i stället tillåta lite utrymme mellan det människor säger, och det de faktiskt gör. Det kan låta konstigt, men alternativet är inte nödvändigtvis bättre. För den enda som kan slippa undan all risk att ses som en hycklare, och överleva i en offentlighet som ständigt är på jakt efter att sätta dit just hycklare, det är den som antingen är så ny och oerfaren att den (till skillnad från Joe Biden) ännu inte hunnit trampa i klaveret, eller den som inte lovar något alls och aldrig sätter några höga mål eller visioner för vare sig själv eller andra.

Vinnaren blir då den som är som bäst på att sänka allmänhetens förväntningar. En konst som behärskas av politiker som Donald Trump. Han kan framstå som skrytig, men faktum är att Trump ägnar relativt liten del av sin tid i offentligheten åt att tala om sina faktiska politiska bedrifter, som den sjunkande arbetslösheten. I stället framställer han sig, högst medvetet, som obildad, burdus, rentav anstötlig. Med den här veckans rasistiska tirad om fyra kvinnliga kongressledamöter med utländsk bakgrund som senaste, men säkerligen inte sista, lågvattenmärke.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons