Annons

Tove Lifvendahl:Hyckleriet om SD måste upphöra

Bör vara ärliga om hur deras partier i realiteten förhåller sig till Sverigedemokraterna.
Bör vara ärliga om hur deras partier i realiteten förhåller sig till Sverigedemokraterna. Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Demokrati

I arkiven finns ord som med tiden kan komma att värderas annorlunda än vad de gjorde vid tiden för tillblivelsen. En kandidat: ”Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande.” Denna försäkran gavs av Mona Sahlin i inledningstalet vid partikongressen den 28 oktober 2009.

Det tog ett drygt år. I december 2010 röstade de rödgröna tillsammans med SD igenom besparingar på 300 miljoner kronor i regeringskansliet.

Hösten 2013 var det dags igen. Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund fick med hjälp av Sverigedemokraterna igenom det femte jobbskatteavdraget, som trädde i kraft 2014.

Samtidigt valde Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt att tillsammans med Jimmie Åkesson stoppa en sänkning av den statliga inkomstskatten genom att avvika från budgetpraxis och bryta ut en del av budgeten genom ett initiativ i finansutskottet.

Annons
Annons

När Socialdemokraterna, vars tidigare ledare blott fyra år tidigare hade uttalat det där om aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång, fick frågan om hur de såg på att de enats med SD om skatterna kom svaret lakoniskt från dåvarande viceordföranden i skatteutskottet, i dag statssekreterare i Finansdepartementet, Leif Jakobsson (S): ”Vi lägger fram vår politik. De röstade med borgarna om jobbskatteavdraget i dag och med oss om brytpunkten. Det är de realiteter som finns och den här regeringens problem, en minoritetsregering som inte förankrar förslagen innan man lägger dem till riksdagen” (Expressen 19/9-13).

SD kan inte tillåtas göra de andra partierna till åtlöje på det sätt som har skett den gångna mandatperioden. När de var villiga att stödja Alliansen i ett tillkännagivande om kompetensutvisningar höll det på att kantra på grund av att vissa blev så stressade av att SD landade på samma slutsats. SD har å sin sida roat sig genom att lägga fram förslag med exakta ordalydelser från andra partier, för att sedan se dem nervöst backa från dem.

Att tala klarspråk är ett populärt uttryck i den politiska retoriken. Just nu torgför sju partier i olika tonarter versioner av Mona Sahlins budskap, trots att de alla visat sig beredda att sätta sina och sina väljares intressen över den principen när det har känts befogat.

Folk förtjänar att få veta hur sådana överväganden går till, och själva bilda sig en uppfattning om hur principfasta och goda förhandlare de olika partierna är. Jag tror att borgerliga väljare har försonats med tanken att det femte jobbskatteavdraget drevs igenom av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg & Co med stöd av Jimmie Åkesson. Från socialdemokratiskt, vänsterpartistiskt eller miljöpartistiskt håll har heller ingen högljudd ånger hörts av att de tillsammans med Sverigedemokraterna satte p för Alliansens sänkning av statlig skatt (”för de allra rikaste”, som det brukar heta). Det tycktes gå att hålla för näsan och svälja.

Annons
Annons

Det finns också en stor risk när det gäller tilliten mellan väljare och valda, att fortsätta med den icke-transparenta ordning som har etablerats efter SD:s inträde i riksdagen. Ty att de andra inte alls skulle ta SD i beaktande när de lägger fram sina förslag, är ren lögn. Det finns ett antal metoder att ändå få reda på var partiet, med sina hittills 42 mandat, har sina preferenser. I stället för att fråga dem direkt (med risk för att motståndaren meddelar medierna att det har försiggått samtal mellan parti X och SD), kan utskottsordföranden återkommande föreslå att man ”går laget runt”, så att man får höra hur alla tänker. Och som av en händelse kan man därefter lägga fram förslag om jobbskatteavdrag som man vet går igenom, eller trumfa igenom en praxisstridig blockering. Men tänk, SD röstade på vårt förslag, det hade vi ingen aaaaning om...!

Alternativet till att då och då fråga SD rakt ut hur de ställer sig i olika politiska frågor är att fortsätta den omständliga charaden och lägga oändlig energi på annat än att tydligt stå för sin politik och söka stöd för den.

Återigen: varken SD eller V är lämpliga partier att ta in i en regering. Det finns för mycket som skiljer dem från de andra partierna, alldeles oaktat blodstänkta bruna eller mörkröda rötter. Politiskt utgör de riksdagens ytterkantspartier, och förenas i en världsfrånvänd syn på Sverige när det gäller rikets säkerhet, vår relation till omvärlden och de allianser som är viktiga för oss. Men även om deras partier på många grunder går att ifrågasätta, bör i riksdagen deras röster betraktas som lika mycket värda som alla andras, i enlighet med hur de viktas på valdagen. Det är liksom grunden för det demokratiska folkstyret.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons