Annons

Hygrell, Ljungman: Kärnvapnen löste ett problem 1945

USA:s president Harry S Truman ställdes inför ett ohyggligt val i augusti 1945. Det är lätt att kritisera 70 år senare.
USA:s president Harry S Truman ställdes inför ett ohyggligt val i augusti 1945. Det är lätt att kritisera 70 år senare. Foto: TT / NTB Scanpix

Det fanns två sidor av saken, när USA ställdes inför ett val i kriget mot Japan, skriver Carl Hygrell och Jakob Ljungman som finner dagens debatt ensidig.

Under strecket
Publicerad

Det är nu 70 år sedan andra världskriget slutade också i Stilla Havet när Japan, efter att ha bedrivit ett aggressionskrig i regionen i 14 år, äntligen kapitulerade den 15 augusti 1945. Kriget hade slukat miljontals människoliv och reducerat östra Asien till aska. Användandet av kärnvapen för att avgöra konflikten är fortfarande föremål för en revisionistisk debatt där huvudsyftet för vissa debattörer verkar vara att skuldbelägga USA, inte Japan, för andra världskrigets offer.

I mitten av juni 1945 stod den amerikanska försvarsstaben inför sin mest skrämmande uppgift någonsin. Efter att i tre år ha fört en svår öhoppnings-kampanj, dikterad till stor del av Stillahavsområdets geografi, var man nu framme vid sitt mål: de japanska hemmaöarna.

Den en gång skräckinjagande kejserliga japanska flottan låg på havets botten eller var satt ur stridbart skick, armén - utklassad och utan offensiv förmåga, flygvapnet - reducerat till att impotent försöka hindra de massiva amerikanska luftarmador som förvandlade japanska städer till ruiner.

Annons
Annons

Ändå var det en känsla av rädsla som rådde bland de amerikanska militärplanerarna. På en bergig ö mindre än Öland, 64 mil söder om de japanska hemmaöarna, hade en amerikansk krigsmaskin överlägsen de japanska försvararna med styrkeförhållande 5 till 1 utkämpat ett 83 dagar långt slag som blev ett av Stillahavskrigets blodigaste. Medan Hitler tog sitt eget liv i en bunker under Berlin rusade utmattade japanska soldater mot amerikanerna med osäkrade handgranater i stället för att ge upp en tum av helig japansk jord.

Öns namn var Okinawa. Civila användes som sköldar och vita flaggor användes för att lura fienden att tro att man gett upp. Över 1800 japanska kamikaze-piloter försökte krascha sina plan, fyllda med sprängämnen, i den allierade flottan. De allra flesta skulle inte nå fram men 30 allierade skepp sänktes och hundratals andra skadades.

Kulmen nåddes när Yamato, världens då största slagskepp, med eskort kommenderades på ett självmordsuppdrag till Okinawa. Hon nådde inte halvvägs innan hon och hennes eskorter var sänkta. 3700 människor och flottans stolthet offrades för “Japans ära”.

**Detta var den **amerikanska upplevelsen av Okinawa, den strategiska ö som utgjorde språngbräda till Japan proper.

Nu planerade man operationen som skulle få invasionen av Normandie ett år tidigare att se ut som en spontan familjesemester; Operation Downfall, den slutgiltiga invasionen av Japan. Frågan om det moraliska i att släppa atombomben är intimt knuten till dödandet av civila genom den strategiska bombning som de allierade använde sig av mot både Tredje riket och Japan.

Annons
Annons

1942, under en tid då Tyskland och Japan fortfarande såg ut att vara på väg och vinna kriget, tvingades britterna på grund av enorma förluster att ge upp försöket att precisionsbomba enstaka fabriker och militära mål och istället inrikta sig på att nattetid bomba större mål, städer. Logiken var att bomba de stora tyska industriella städerna för att slå ut landets ekonomi - eller inte kunna göra något alls för att påverka kriget i Europa.

När amerikanerna anlände under 1943 förskräcktes man av britternas villighet att bomba vad man kallade “kvinnor och barn”. Snart skulle amerikanerna själva efter liknande förlustsiffror vid försök till lågflygande precisionsbombning byta taktik till bombning från hög höjd, varifrån man då endast kunde träffa mål av en storlek - städer.

Att 70 år efter sätta sig dömande över de allierade militärerna och de politiker de lydde under är enkelt; svårare är att fråga sig vilket pris man var villig att betala för att dessa övergrepp inte skulle ha hänt. Det andra världskriget var det enda storskaliga totala kriget i världshistorien. Det startades av två aggressiva makter, Tyskland och Japan, som visade sig om och om igen vara villiga att bryta mot alla lagar och överenskommelser, att begå folkmord, utrotningskrig, och slaveri. De statuerade de exempel vi skapade de ”mänskliga rättigheterna” för att definiera vad man bröt mot.

Historikerna Antony Beevor och Patrick Bishop menar att kriget kortades avsevärt genom bombningarna. Den tyska krigsekonomin slogs sönder, Tyskland tvingades avdela avsevärda mängder jaktflyg och luftvärnspjäser mot den allierade bombkampanjen som gav den Röda armén luftherravälde på östfronten. Vad hade priset i människoliv varit om Hitlers Tredje rike fått ett år till?

Annons
Annons

**Detta är en fråga man **också måste ställa sig i fallet Japan. Amerikanerna och speciellt president Truman kritiseras för att han via amerikansk signalspaning ”visste” att japanerna var på väg att kapitulera. Den japanske utrikesministern skickade ett meddelande till sin ambassadör i Moskva för att göra närmanden angående ett fredsförslag. Dock var ledningen i Tokyo, som bestod av en militärjunta endast nominellt underställd Kejsaren, kuvad av de mest fanatiska av militärerna - detta framgår tydligt av den japanske historikern Tsuyoshi Hasegawa (se SvD Under strecket 12/5 2012) som menar att inte ens med det generösa förslaget att behålla kejsarens status skulle Japan ha givit upp innan bomberna över Hiroshima och Nagasaki föll.

Åsa Linderborg (Aftonbladet 4/8) hävdar åsikten att Japan skulle ha kapitulerat ändå, eftersom det var Stalins intervention i konflikten som fick japanerna att inse, efter tre år av förluster och en atombomb, att hoppet var ute. Av detta måste alltså, enligt Linderborg, följa att Truman valde att använda bomben dels som en markering mot Stalin, dels för att man ”hade chansen att prova sina nya dyra vapen” och dels för ”att sätta in kärnvapen mot ´gulingarna´ ansågs inte särskilt graverande”.

Punkt ett och två i hennes kritik delas till viss utsträckning av historiker som Hasegawa. Andra som Robert J Maddox och Richard Frank menar dock att det är genom att tolka den amerikanska förståelsen av de mest fanatiska fienderna - militaristerna i Tokyo - som beslutet om att använda bomben ska förstås.

Annons
Annons

Flera historiker med olika tolkningar av händelserna, förutom möjligtvis Åsa Linderborg, erkänner följande som fakta: Amerikanerna hade ingen chans att utföra Operation Downfall. De japanska styrkorna hade både numerär och terräng på sin sida. En landstigning hade i bästa fall lett till ett brohuvud, i värsta fall ett katastrofalt misslyckande á la Dieppe. Oavsett utgången hade förlusterna blivit obeskrivligt stora.

Man är också eniga om att Tokyo visste detta och att majoriteten av ledningen satsade alla sina kort på att detta skulle hända för att Japan skulle kunna förhandla sig till en fred där fascismen i Japan skulle lämnas i sin vagga.

Vad man inte är överens om är vad som var droppen i vågskålen.

**Efter att bomberna **över Hiroshima och Nagasaki hade fallit tog det nästan en vecka innan Kejsaren kunde övertalas av de största fredsförespråkarna i regimen att be kabinettet om att kapitulera. Men inte innan man försökt smyga in en formulering om att ”bevara kejsarens suveräna (gudomliga) ställning” som villkor, något som syftade till att behålla hans status intakt. Till händelserna hör att militären försökte genomföra en palatskupp som dödade chefen för kejsarens livvakt natten före kapitulationen.

Stalin besatt inga medel att landsätta de arméer han skulle ha behövt på de japanska hemmaöarna och när han anföll för att ockupera Sachalin räddades han från ett totalt nederlag genom den japanska militärens ovilja att provocera innan fredsavtalet med de allierade var påskrivet.

Hade inte kärnvapnen satts in hade Japan troligtvis utsatts för en blockad och bombats hänsynslöst under en längre tid, menar historiker som Frank och Maddox. En massvält nalkades då Japan inte var självförsörjande och flera miljoner hade antagligen dött i det kaos som följt. De japanska arméerna hade fortsatt kämpa och alla de civila, slavarbetare och krigsfångar som satt fast i krigszonerna och lägrens lidande och död hade fortsatt att lida och dö. När militären äntligen tvingats undan hade Nagasaki och Hiroshima kanske stått kvar - men till vilket pris?

I augusti 1945 stod president Truman inför det svåraste av val - att välja mellan två ondskor. Resultatet var en enorm tragedi, men låt oss komma ihåg vad alternativen var i en värld förvandlad till aska av totalitära ideologier.

CARL HYGRELL och JAKOB LJUNGMAN är statsvetare.

Redaktionens lästips! USA sänder förstärkningar till östra Europa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons