Annons

Lena Kåreland:I Allemansland har fantasin fritt fram

”Allvaret är lekfullare och leken allvarsammare än i någon annan barnlitteratur”, har det sagts om Lennart Hellsing. I hans barnboksuniversum leker och virvlar såväl gestalterna som språket bland alla rytmer, färger, dofter och melodier.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Lennart Hellsing (1919–2015) framför grammofonen i sitt hem i 24:e mars 1956.

Foto: SvDBild 1 av 2

Lennart Hellsing (1919–2015).

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 2

Lennart Hellsing (1919–2015) framför grammofonen i sitt hem i 24:e mars 1956.

Foto: SvDBild 1 av 1
Lennart Hellsing (1919–2015) framför grammofonen i sitt hem i 24:e mars 1956.
Lennart Hellsing (1919–2015) framför grammofonen i sitt hem i 24:e mars 1956. Foto: SvD

**Lennart Hellsing **hör vid sidan av Astrid Lindgren och Tove Jansson till dem som efter andra världskrigets slut blåste nytt liv i den svenska barnboken. Hans rika produktion visar också att gränsdragningen mellan barn- och vuxenlitteratur är något högst godtyckligt. Han är, som man kan läsa i en recension, ”helt och hållet diktare, en filosofisk clown som draperar sig i ordens lianer”. Och Hellsing är inte bara poet och rimmare för barn och vuxna, han är en gränsöverskridare som rör sig över olika ­områden. Han har skrivit reseskildringar, översatt och bearbetat barnkammarrim, med­verkat i läseböcker och sångböcker, och under en period recenserade han själv barnböcker i Aftonbladet. Han har också aktivt deltagit i barnboksdebatten och på olika sätt främjat barnlitteraturens utveckling.

Annons
Annons

Hellsing debuterade i ett gynnsamt skede, då barnlitteraturens stora expansion efter andra världskrigets slut inleddes. Alltifrån början var hans barnlitterära projekt mycket medvetet med syftet inställt på att utmana traditionen och det borgerliga samhällets krav på det respektabla. Och det har han fortsatt med.

I protest mot den kanoniserade barnlitteraturen skapade Hellsing på 40-talet ett eget personligt barnboksuniversum, befolkat av originella barnbokskaraktärer såsom Opsis Kalopsis, Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, den dansande Herr Gurka eller munken i sin pepparkakskoja. Det är knappast en överdrift att påstå att Krakel och hans gäng präglat vår barnkultur och blivit myter och monument i vårt folkmedvetande lika mycket som Pippi Långstrump, Alfons Åberg och gubben Pettson. Krakels och Kusins uppträdande signalerar den revolt som kännetecknade 40-talets moderna barnbok. Liksom Pippi Långstrump är de en sinnebild för det lustfyllda och lekfulla hos barnet.

Den mest framträdande platsen i Hellsings verk intas emellertid inte av människor, utan av en rad djur, grönsaker, växter och förmänskligade föremål som i en virvlande dans fyller böckernas textsidor. Här finns en anknytning till den klassiska fabeln och till den franske tecknaren Grandvilles karikatyrer, där djuriskt och mänskligt smälter samman. Hellsing uppmärksammade gärna de minsta och mest oansenliga djuren, som trollsländan och snigeln. Han skriver om lysmasken som ”larvar på krokiga ben” och om masken i sitt mörka hus: ”Aldrig ser den solens ljus / inomhus är jord och grus / likadant är utomhus / mörkt och tyst och stilla.”

Annons
Annons

Lennart Hellsing (1919–2015).

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Figurerna i Hellsings imaginära värld är inte stationära. De tycks avsky det stillastående och söker oupphörligt förändring och variation. Resandet samt längtan ut och bort är i hög grad betecknande för Hellsings författarskap. Programmatiskt formuleras denna närmast nomadiska livsinställning i en av de dikter som ingår i debutboken för vuxna, ”Akvarium” (1945): ”Att leva är att resa – färdas ständigt / på rummets båt bort över tidens vågor.” Rummet
i Hellsings texter är följaktligen inte något stabilt utan växlar ständigt. Geografiska ortnamn och namn på verkliga personer, historiska eller nutida, bidrar till att ge ett drag av autenticitet åt ett i övrigt absurdistiskt och överdrivet berättande. Exotiska trakter som Fjärran Östern samt Afrikas öken och djungel samsas vid sidan av svenska miljöer.

Lennart Hellsing (1919–2015).
Lennart Hellsing (1919–2015). Foto: Lars Pehrson

Mest känd av Hellsings olika miljöer är säkerligen Allemansland, det speciella fantasiland som introducerades i prosaberättelsen ”Krakel Spektakel” (1952). Ordet Allemansland leder tankarna till det demokratiska folkhem som vid bokens utgivning höll på att växa fram. Det är främst städerna och stadslivet som skildras, inte det svenska bondesamhället. Hellsing hörde till de författare som tidigt förde in den moderna stadsmiljön i barnlitteraturen. Samtidigt fångade han upp teknikens utveckling genom att i sina böcker låta elektricitet, ångmaskiner, helikoptrar, flygplan och spårvagnar integreras
i handlingen. Också offentliga lokaler som restauranger, teatrar och varuhus dyker ofta upp.

Annons
Annons

Den privata sfären, det vill säga skildringar av hem och barn, upptar däremot inte någon större plats i Hellsings barnböcker. Inte heller möter vi särskilt många vardagsbarn eller några modersgestalter av traditionellt slag i hans litterära universum. Någon hemmets höga visa har Hellsing aldrig sjungit och följaktligen har han aldrig lagt sig vinn om att gestalta några ombonade hemmiljöer. I stället har han mycket medvetet negerat Elsa Beskow-idyllen som alltjämt var rådande inom barnlitteraturen när han inledde sitt författarskap. ”Hela familjen i Uller / ligger huller om buller.” De raderna ur en vers i ”Summa summarum” (1950) skulle kunna stå som sammanfattande rubrik för Hellsing som familjeskildrare. Hemmiljöerna i hans böcker är utan tvekan originella. Vi minns munken i sin pepparkakskoja. Kungen av Babylons hatt är hem för Nebukadag och Nebukanatt, några versrader som kan läsas som en ironisk replik till Elsa Beskows ”Hattstugan”. När handlingen någon gång förläggs till köket, blir köket mer en plats för dans än för traditionella kökssysslor. I den välkända visan ”Det var så roligt, jag måste skratta”, tömmer den munspelande gubben genom sitt spelande hela köket. Allting dansar bort med honom, med ”skrim och skrammel och tjo och hopp”; ett exempel på musikens omskapande kraft.

Hellsing var till en början kritisk till den traditionella folksagan och ­förordade i stället sagor som utspelades i modern tid med bilar i stället för vagnar och fotbollshjältar i stället för riddare. Däremot uttalar han sig alltid mycket positivt om folkliga rim och ­ramsor. Både i de rim han översatt och i det egna rimmandet firar hans språkvirtuositet triumfer. Han har skickligt utnyttjat språkets sensoriska egenskaper och ofta arbetat med ljudhärmande uttryck. I hans verser förenas rytmiska och auditiva element, varvid även den lekfullhet som är så utmärkande för Hellsing kommer till uttryck. Också de akrobatiska inslagen manifesterar det lekfulla och en sensuell glädje över förmågan att behärska kroppen. ”Dansen och sången och poesin talar direkt till våra sinnen”, framhåller Hellsing. Det dansas också mycket i Hellsings verk. Vi kan se framför oss Peter Palsternack i sin gula frack, ”dansande på tå och klack”, eller Selma Selleri som svänger förbi
i en kjol med broderi. Och i ”Vinter-Haga” (1998) ges en uppfordran som nästan har karaktären av motto för Hellsings författarskap i dess helhet: ”Upp och hoppa / gamla loppa! / Oss kan ingen halka stoppa.”

Annons
Annons

Intresset för dans, lek och kroppslig aktivitet kan ses i linje med det teatrala draget i Hellsings berättande. Vissa böcker tycks komponerade nästan som ett slags teatertablåer och påminner om revyn eller kabarén, där olika uppträdanden avlöser varandra. Ett exempel härpå är ”Bananbok” (1975) där bananernas gyllengula rike skildras. Banansamhället, där man vandrar ”hand uti hand och ingen är mera banan än nån ann”, framtonar som en utopi byggd på jämlikhet och solidaritet. ”Bokbok eller en boktoks tokbok” (1987), med illustrationer av Marianne Enquist, har karaktären av en kavalkad med klar teaterprägel. Böckerna tar själva till orda i ett slags rolldikter, där det förs en metafiktiv diskussion om läsandets och litteraturens roll.

Hellsing är en författare med bred beläsenhet, och han går ofta i dialog med andra texter. I hans verk finner vi ekon från Bibeln, psalmlyriken och högromantiska författare som Stagnelius och Tegnér men också från Falstaff, fakir, Povel Ramel, Ulf Peder Olrog och Blandaren. Ett särskilt förhållande till vårt klassikerarv visar boken ”Oberons gästabud” (1988), där de olika verserna på blankvers presenterar ­väl­kända gestalter i den shakespearska repertoaren. Vi kan läsa om prins Hamlet som inte ville gå till skolan, och om Lady Macbeth, som trots ett ständigt tvättande aldrig får bort lakanens blodfläckar. ”Fem prinsar” (1980) är rik på allusioner till sagans värld. Även anknytningen till Bibeln är påtaglig i denna milt absurda historia om våra fem fingrar, där ­”allvaret är lekfullare och leken allvarsammare än i någon annan barnlitteratur”, som Karl Vennberg skrev i sin recension i Aftonbladet.

Annons
Annons

**Hellsing ser barnboken **ur ett funktionellt, utvecklingspsykologiskt perspektiv. Den ska stimulera barnen till eget skapande, utveckla deras känsla och fantasi och ge glädje för stunden. Hans ideal är allkonstverket, där text förenas med bild och musik. I hans egna barnböcker möts också olika konstarter för att i skilda kombinationer berika var­andra. Hellsing har ofta funnit samarbetspartner, både musiker och konstnärer, långt utanför barnlitteraturens område. Till exempel har han samarbetat med keramikern Stig Lindberg, glaskonstnären ­Ulrica Hydman-Vallien och konstnärer som Tommy Östmar och Peter Dahl som illustratörer till sina böcker. Tidningstecknare som Fibben Hald, Gunna Grähs och Riber Hansson är andra illustratörer han har engagerat. Unik i sitt slag är bilderboken ­”Kanaljen i seraljen” (1958), där Hellsing samarbetade med 13 moderna samtida konstnärer som Sven Erixson, Roland Kempe, Stellan Mörner och Endre Nemes för att nämna några.

Hellsing har gjort många böcker tillsammans med Poul Ströyer, bland annat ”Sjörövarbok” (1966), som väckte uppseende genom skildringen av de vilda sjörövarnas dryckesvanor och umgänge med kvinnor. Kapten Böös som slog sig lös med en nakendansös ansågs inte passande i en barnbok. Även ”Boken om bagar Bengtsson” (1965) med illustrationer av Ströyer uppfattades som något av en provokation genom sättet att skildra döden och begravningsritualerna. Hellsing har själv beskrivit författarens uppgift på följande sätt: ”En författares uppgift är inte bara att skriva böcker – den är att med böckernas hjälp föra ut ett budskap till läsarna.” Och det budskap som han ville förmedla formulerade han med följande ord: ”Livet är fantastiskt, fullt av rytmer, färger, dofter och melodier! Upptäck och gläd dig åt deras mångfald och rikedom!”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons