Annons

Mustafa Can:I brottet mellan fäder och nytt fädernesland

Flera av årets mest hyllade svenska romaner förenas genom ett exiltema, där tradition bryts mot modernitet och främlingens drömmar om frihet möter verkligheten. De erbjuder ett dubbelt seende som låter den krassa vardagen möta klassisk epik.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Några av årets mest uppmärksammade och hyllade böcker handlar om pappor. Till exempel Aris Fioretos ”Halva solen”, Göran Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”, Aleksander Motturis ”Svindlarprästen”, Johannes Anyurus ”En storm kom från paradiset”, och Leif Zerns ”Kaddish på motorcykel”.

Böckerna skiljer sig betydligt vad gäller ton, stil och genre, men berättelserna förenas i ömsom vackra och dråpliga, ömsom smärtsamma gestaltningar av fädernas färd mot och liv i ett land där sönerna ska födas. Dessa historier sammanstrålar också i en djupt humanistisk insikt: att människans minne oavsett ljus eller mörker måste vara större än hennes eget liv.

När jag lägger nämnda böcker bredvid varandra slår det mig att samtliga författare – förmodligen omedvetet – skriver i en litterär tradition med flertusenåriga band. Med exiltemat, lika gammal som mänsklighetens kollektiva minne, som klangbotten. Utmaningarna som uppstår i brottets kultur. När tradition möter modernitet, förflutenhet möter framtid och främlingens drömmar om frihet möter verkligheten.

Annons
Annons

Kanske invänder en och annan kritiker, med all rätta, att de nämnda författarna alls inte är exilförfattare som tvingats till landsflykt eller själva sökt den. Men böckerna genomsyras av teman som redan Ovidius, i sin landsförvisning i staden Tomis vid Svarta havet, skaldar om: uppbrottet, förlusten av familj, vänner och hem, språkliga och kulturella gränser. Hur tiden, minnet, avståndet, traditionerna, orden och omständigheterna formar oss till de vi är förekommer rikligt i verk och berättelser av alla från Homeros, Dante och Cervantes till Joyce, Rilke, Gombrowicz, Nabokov, Broch, Benjamin och Brodsky.

Trots att författarna är födda i Sverige äger även de ett dubbelt seende som inte bara undersöker utan också överbrygger avstånden mellan det avlägsna och det nära, mellan historien och nuet.

Jag är inte ensam om åsikten att den kanske mest intressanta moderna litteraturen skrivits och skrivs av det jag skulle vilja kalla för ”gränsmänniskor”. Författare som inte håller sig inom utan spränger ett samhälles språkliga, politiska och kulturella ramar. Vare sig de emigrerat, är födda i landet de verkar i eller skriver på dess språk. Många är de kritiker, jurymedlemmar av litterära priser och läsare världen över som fallit för Herta Müller, Assja Djebar, Kiran Desai, Anita Desai, Jhumpa Lahiri, Léonora Mianos, Dubravka Ugresic, Nina Bouraoui, Nam Le, Junot Diaz, Dinaw Mengestu, Aleksandar Hemon, Terézia Mora, Monica Ali, Hisham Matar, Oscar Hijuelos, Nadeem Aslam, Salman Rushdie, V S Naipul, Adonis, Ben Okri, Chimamanda Ngozi Adichie, Petina Gappah, Tahar Ben Jelloun… Listan kan göras längre.

Annons
Annons

Om 1900-talets stora skildrare av påtvungen eller frivillig exil, av hem- och hemlöshet och av hur identiteter utmanas och omdanas, varit tyskar eller ryssar, kommer de i dag främst från Afrika, Asien och Mellanöstern.

Just leken med identiteter eller att inte ha kontroll över desamma är ett bärande tema i Johannes Anyurus debutverk ”Det är bara gudarna som är nya”. Förorten med sina rastlösa ungdomar, hiphop-beats, pizzahak, nedsmutsade trappuppgångar och stora, tysta höghus som reser sig mot natthimlen likt ”en jättelik, upplyst blueprint” bildar fond till ett större drama. I detta skugglandskap, ”no mans land”, av frånvarande fäder och kvinnor som skyndar fram med famnen full av tvätt vandrar Akilles planlöst omkring utan sin rustning. Homeros sorgsna hjälte är en svart sydamerikan i blå dunjacka och med klibbig joint i munnen. Utan att vara företrädare för förorten använder Anyuru den västerländska litteraturens portalverk ”Iliaden” som ram för att gestalta vreden och hur ödet kan vara avhängigt miljön och det sociala arvet.

Akilles är inte en utan många. Kåkfararen, knarkaren och hiphopparen, omgiven av håglösa tysta män på parkbänkarna och muslimska kvinnor ”äldre / än husen de ska dö i”.

Anyuru tog det – fullt förståeligt – som en skymf när kritikerna upphetsat förkunnade att förorten äntligen fått sin bard, hiphop-poet. I en intervju jag gjorde med honom (20/11) inför utdelningen av Svenska Dagbladets litteraturpris sa han:

–När jag skrev ”Det är bara gudarna som är nya” tänkte jag inte alls att nu ska jag åstadkomma nåt som verkligen skiljer sig från annat i svensk litteratur. Jag ville bara skildra min omgivning och vad som är viktigt för människorna som befolkar den, vad de drömmar om, varför och vad som präglar deras liv.

Annons
Annons

Anyurus ”äkthet”, som massmedierna och bokmarknaden är besatt av, ligger inte i hans person utan i hans berättande. Följdriktigt är en av hans vackraste och sorgligaste dikter en tidlös påminnelse om exilens fantomsmärtor snarare än en socialantropologisk redovisning förklädd till poesi:

I ett främmande land

måste döden mätas

inte i det man lämnar efter sig

utan i det man tar med sig

och måste därför

bli så mycket mer påtaglig:

ett enormt borttynande,

en ny tystnad i tvättstugorna

där haven rusar sina tunga turbiner

i möblernas inre,

och vita städer, verkliga Atlantis

av odiskade tallrikar –

de arbetslösa fäderna som

gripna av en ofattbar trötthet

vänder sig om och stirrar på tapeterna

och inser att de inte längre minns

sina barndomar. All denna längtan

som bara lämnats kvar

under svarta schalar

och långa grå kappor

som långsamt sjunker ihop, »handlöst

i stoftet, baklänges skrikande högt» –

Som om dikten talar genom seklerna till den landsförvisade Ovidius veklagan i ”Klagosånger” och ”Brev från Svarta havet”.

Förmodligen just därför skriver Johannes Anyuru i en av årets mest uppmärksammade och hyllade romaner, ”En storm kom från paradiset” – en skildring av den ugandiske faderns, pilotens, irrfärdar i världen fram till blåstället i Göteborgs hamn och döden:

”Jag vill att vinden hade med sig oss från ingenstans och att vi är på väg till ett annat ingenstans /…/ att vårt hemland är timmarna, sekunderna, ögonblicken, att det inte finns något ursprung, att historien inte kan säga vilka vi är.”

Trots att han är född i Borås och uppväxt i Växjö med en svensk mamma är han alltför väl införstådd med sin afrikanske fars exilsår och blir ofrivilligt indragen i balansgången mellan dennes frihet och undergång.

Annons
Annons

Samma suggestionskraft ligger i Fioretos, Zerns, Rosenbergs och Motturis dubbla berättarperspektiv. Att undersöka sina fäders historia är att också försöka förstå villkoren för sina egna liv. Det förgångna är aldrig ett fullständigt avslutat kapitel; med fäste i den svenska myllan blir de till tolkar mellan två eller flera världar.

Först med Theodor Kallifatides på 1960-talet kunde vi på allvar och nära håll skåda in i exilerfarenhetens mångfacetterade palett. Troligtvis, är det orsaken till att Kallifatides, trots lysande kritik för flera verk, aldrig tilldelats Augustpriset. Än värre: inte ens nominerats till det. Ifrån sin nya utkikspost i Sverige skrev han fram tids- och gränslösa berättelser men möttes av provinsiell tacksamhet. I sin briljanta ”Ett nytt land utanför mitt fönster” filosoferar han: ”Att leva som främling är att leva med människor som inte vet om det.”

Men Kallifatides har hittat hem sedan länge, vad nu ett hem är. Kanske i språket? Kanske i vissheten om att ingen människa någonsin varit obrutna händelseräckor? Han är – i alla fall för mig – det vackraste svaret på den postmoderna människans utmaningar. Fast i sina egna övertygelser om att människans identitet är en pågående växelverkan mellan henne och omgivningen. Således är Kallifatides lika trogen mot Homeros hjältar och de grekiska bystigar där spåren av hans barnfötter för evigt är inristade i landskapet som mot Strindbergs vredesutbrott och Gotlands raukar.

I hans efterföljd har de kommit. Många år yngre svenska författare som i helt andra tonarter gestaltar liknande tidlösa teman. Somliga födda här, andra har tvingats fly med familjen, åter andra barn av blandäktenskap. Alejandro Leiva Wenger, Jonas Hassen Khemiri, Marjaneh Bakhtiari, Sami Said, Susanna Alakoski, Andrzej Tichý, Golnaz Hashemzadeh, Hassan Loo Sattarvandi. Eller en Ricki Neuman vars berättare i den nyligen utgivna ”Ni är inte så märkvärdiga som ni tror” är ett barn av folkhemmet men som i vuxen ålder skaffar en lägenhet i Tel Aviv för att utforska ”sin andra stam”.

Annons
Annons

Trots en biografisk kärna i flera av romanerna är det ingen etnisk litteratur de sysslar med, utan den unika livserfarenheten. I fiktionens form försöker de – mer eller mindre begåvat – skriva fram människor och miljöer i omvandling och förvandling. Den globaliserade världens barn med flytande identiteter. Hos vissa av dessa författare skedde uppbrottet långt innan de föddes; och nu, i tider av förändring med klassresor, generationsperspektiv och traditionsbrott försöker de fånga det mänskliga hjärtats rörelser.

Insikten jag tar med mig från litteraturåret 2012 är att alla dessa författare, ”gränsmänniskor”, vare sig de utkommit med nya verk i år, bidrar till en förnyelse av den svenska litteraturen. De får världen att krympa och sinnena att vidgas.

Ett samhälle utgörs mer av summan av sina pågående berättelser än av sina institutioner, sin infrastruktur och gamla historia. Således är Rosenbergs förintelseöverlevande, Anyurus flygande och Zerns motorcykelåkande far likväl som Kallifatides bönrensande mor, Wengers elixirdrickande förortsdrömmare och Sami Saids enslige religionsstudent redan delar av det svenska kulturarvet. Ty kulturarv avser, vid sidan av fornlämningar, föremål och byggnader, även immateriella uttryck som berättelser.

Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson skrev i en artikel på debattsajten Newsmill på nationaldagen i år att vi bör ”bejaka och njuta av det arv vi har att förvalta och bygga vidare på till kommande generationer svenskar”.

Gärna, om Karlsson frågar mig. Annars hänvisar jag till Anyuru:

Kompassen visar riktningen till

ett annat slags sanning,

sann därför att den skrivits

med ett annat alfabet

Mustafa Can
är skribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons