Annons

Per Gudmundson:I döda kollegors sällskap

Beständiga värden.
Beständiga värden. Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet
Under strecket
Publicerad

SvD 1890.

Bild 1 av 1

”Ge mig en ren visky, pojkvask, så ska jag smörja kransartärerna.”

Det hör inte till vanligheterna att man stöter ihop med onkel H på Tennstopet. Han syntes väl mest i trakterna kring Operakällaren när det begav sig, med absolut närhet till de sköna konsterna och det borgerliga Östermalm han ville utropa till naturreservat när modernismen ödelade Stockholms centrala delar.

Det är förstås möjligt att onkel H var på plats vid rivningstomten i Klara. SvD rapporterade om flytten, den 26 oktober 1965. "På restaurang Tennstopets rivningstomt vid Vattugatan i Klara tog man på måndagen definitivt avsked av den gamla tidningskrogen, som redan på tisdagen återuppstår på Odengatan, i restaurang Runan. Efter avskedsceremonin vid Vattugatan, där stamkunder och andra bjöds på öl i det fria, stuvade källarmästare Gunnar Wiberg in stamgästerna i en abonnerad buss f. v. b. till Odengatan och det nya 'Stopet'."

Kanske följde han rentav med skriftställaren Kar de Mumma, som redan den 10 november samma år i SvD kunde berätta att den särskilda krogstämning "som en del äldre stockholmare tänker tillbaka på med saknad" hade återfunnits. "Där kan man få 'lådor' av olika slag, stekt sill med löksås, kroppkakor och kanske till och med lungmos med rödbetor som är så gott och lättuggat. Serveras aldrig på våra dansrestauranger."

Annons
Annons

Det var för övrigt inte första gången Tennstopet flyttade. Den 11 mars 1895 rapporterade SvD om "Tennstopets återuppståndelse" på Vattugatan. "Några månader ha förflutit sedan vemodsfulla skildringar i bladen omtalade det gamla värdshuset Tennstopets – alias Rosenbads – stängning, hvarigenom många gamla trofasta stamkunder och kända stockholmare försattes i ett visst husvillhetstillstånd. Nu omsider ha dock anletena på dessa gamla kunder anmärkningsvärdt ljusnat, ty på lördagen firades med fröjd och gamman Tennstopets återuppståndelse i en ny gestalt och i en ny lokal."

"Det nya Tennstopet är elegantare än det gamla, men 'stopen' på vägglisterna äro oförändrade och pregeln öfver det hela är densamma".

Vissa saker ska vara beständiga.

Det hör som sagt inte till vanligheterna att man stöter ihop med onkel H nuförtiden. Onkel Heliogabalus, som det utläses, dök upp i politiske redaktören Gunnar Ungers kåserier i SvD. Unger skrev i SvD från mitten av 1950-talet, ofta under signaturen Sagittarius. I sitt alter ego onkel H, den gräslige geronten, hade Unger en konservativ sanningssägare som kunde förmedla surt förvärvad livsvisdom om de beständiga värden han ansåg det som tidningens – eller människans – uppgift att försvara.

"Så mycket stod det klart för mig, att en gammal reaktionärs psyke kan vara långt mer komplicerat än man vanligen föreställer sig”, skrev Unger om honom i ett kåseri den 1 november 1968.

Döda vita män, kallas de visst i dag. Men plötsligt står de där, i högsta grad levande. Lagom till allhelgonahelgen kan vi umgås med deras själar och läsa deras ord.

Annons
Annons

SvD:s digitala arkiv innehåller mer än en och en halv miljon tidningssidor, från starten 1884 till idag. Helt sökbart, på datum och på innehåll. Det är fullkomligt lysande. Den som inte vill besmitta sig med dagens sorgliga ursäkt till politiskt tänkande kan teckna en prenumeration på gårdagens.

Man kan få den tvivelaktigt radikalkonservative Oscar Norén, tidningens förste politiske redaktör år 1884, på frukostbordet. Eller Verner von Heidenstam, som låg bakom tidningens nystart år 1897. Man kan umgås med Otto Järte och Ivar Anderson, som ledde opinionsbildningen under tiden kring andra världskriget, då SvD på allvar blev den politiska högerns husorgan.

Eller varför inte ta en kopp te med Johan Hakelius, som skrev boken "Döda vita män" (Atlantis, 2009)? Han är förvisso inte ännu någon sådan själv, även om han arbetar på Fonus. Förlåt, Fokus ska det vara. Men läs "Den tredje mannen", där han reder ut den metafysiska frågan om dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerbergs sanna identitet, till exempel, från den 20 juli 1993. Tidlöst.

Eller så kan man stöta ihop med onkel H på Tennstopet, eftersom alltihop är tillgängligt från mobilen.

Det slumpar sig så, att i dagarna runt denna allhelgonahelg, då tidningens själ är så sällsynt närvarande, är det också exakt tio år sedan min egen första kolumn publicerades på SvD:s ledarsida. Den kan inte mäta sig med de döda kollegorna, knappt ens med de levande.

Arkivet ger perspektiv. Jag har exempelvis intresserat mig för jihad i en hel del artiklar. Redan den 27 september 1890 rapporterade dock SvD med rubriken "Muhamedansk fanatism" att "i Afghanistan predikar en fanatiker alla asiatiska muhamedaners heliga krig mot ryssarne och engelsmännen" och konstaterade att "Emiren har hittills låtit honom hållas".

Annons
Annons

SvD 1890.

Bild 1 av 1
SvD 1890.
SvD 1890.

Etthundratjugo år har gått, inget har förändrats.

Det mesta man åstadkommer är ristningar i sanden, det ska man ha klart för sig i den här branschen.

Inte ens det egna gnället på arbetsförhållandena är särskilt originellt.
I tredje bandet av "Svenska Dagbladets historia" (SvD Förlag 1984) berättas om den bittre medarbetaren på ledarsidan E W Lundgren, som såg sig omsprungen av "yngre krafter, som Lundgren hade svårt att knyta an till och känna samhörighet med. Hans isolering, som redan från början varit påtaglig, förstärktes därmed. Lundgren utvecklades till en allt mer förgrämd och missbelåten – men flitig – medarbetare, drag som dock är påfallande redan under hans första år på SvD."

Särskilt irriterade sig Lundgren på att cheferna pillade i hans texter. "Till bilden hör att Lundgren närmast av princip tycks ha varit kritiskt inställd till chefspersoner. Hans främsta anmärkningar mot SvD:s politiska ledning var dess 'ändringsraseri', dvs det faktum att korrigeringar och omskrivningar företogs i hans artiklar". Det hela ledde till att han "så småningom beslöt att i princip aldrig mer läsa SvD:s ledarsida för att slippa bli besviken över att hans alster förvanskats."

Lundgren skulle ha älskat det digitala arkivet. Där kan samtiden inte flytta ett kommatecken.

Somligt av det som skrivits är obegripligt idag, taget ur sitt sammanhang. Annat är pinsamt. Men ett och annat är faktiskt beständigt. Försvaret för nationen och civilisationen löper som en kanske inte röd men dock tråd.

Onkel H förklarade det för sin lärjunge den 6 maj 1961, och refererade då dödsrunan över en annan företrädare, publicerad två dagar tidigare.

"Sveriges intressen! Fnyste den gräslige geronten. Vad Sveriges verkliga intressen är kan du läsa i Tor Bonniers gripande minnesord över Otto Järte. 'Det är att vid Systerbäck försvara Aten, Rom och Jerusalem'.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons