Illustration: Moa Hoff
Illustration: Moa Hoff

”I ensamheten med barnen väcks min största skräck”

Är åren som nybliven mamma de ensammaste i livet? Blir man isolerad av att skaffa familj? SvD:s Madelaine Levy undersöker ett av vår tids kvarstående tabun – moderskapets ensamhet – och frågar sig om hennes vänner kommer att finnas kvar efter småbarnsåren.

Uppdaterad
Publicerad

Jag ligger i mörkret och väntar på att barnen ska somna. Ettåringens hand har trasslat in sig i mitt hår. Han rabblar alla ord han kan:

– Maa-mma. Paa-ppa. Hee-mma. Äta.

Femåringen nynnar och ålar lite fram och tillbaka. Från köket hörs rasslet av deras pappa som tömmer diskmaskinen. Det är en sådan där scen som man ser framför sig när man längtar efter att ha en familj. Nära. Intimt. Omhändertagande. Och ändå.

I min hjärna snurrar tusen tankar. Allt jag borde få gjort i stället för att ligga här. Alla ställen jag hellre hade varit på. Alla människor jag inte längre träffar.

Det är osannolikt att en småbarnsmamma skulle dö och bli liggande i flera månader.

”Jag tycktes ensam, fast än jag bodde mitt i stan, fast än jag hade en partner och ett barn” sjunger Frida Hyvönen i låten ”Vänner i vardagen”. När jag ser på min livssituation så har den väldigt lite gemensamt med annat som beskrivs i SvD:s artikelserie ”Den farliga ensamheten”. Det är osannolikt att en småbarnsmamma skulle dö och bli liggande i flera månader. Jag har inte flyttat till en ny stad där jag inte känner någon. När Statistiska centralbyrån mäter den svenska ensamheten används kriterier som hur ofta man har kontakt med andra, och om man upplever att man har någon att anförtro sig till. På den skalan är min ensamhet noll.

Illustration: Moa Hoff
Illustration: Moa Hoff
Annons

Trots det räknar jag förluster medan ettåringen i väntan på sömnen räknar ”eeett ... två ... åttaaaa”. Barndomsvännen som alltid ställt upp, som jag inte längre finns där för. Paret jag var på middag hos för en månad sedan men inte ens tackat för senast. Min studiekompis som jag bara flöt iväg från. Min gamla kollega som jag brukade prata med dagligen men som jag aldrig längre gör utrymme för. Varför försvann de ur mitt liv? Känner de likadant som jag? Hur blev det så här?

Bristen på umgänge, på vänner i vardagen, som Hyvönen kallar det, är inte allt. Där finns även något djupare. En ny känsla av isolering och frånvaro som moderskapet verkar ha frambringat. Jag har lagt till två barn i mitt liv. Jag är inte övergiven. Jag är ständigt omgiven. Ändå denna starka ensamhet.

Är jag ensam om ensamheten? Jag tror kanske inte det. Anna Bennich Karlstedt, psykolog och psykoterapeut som skriver en bok om ensamhet, säger att hon träffar andra mammor som upplever att föräldraskapet skurit av dem från omvärlden. Till och med på den glättiga tidningen Mamas senaste omslag syns rubriken: ”Hallå kompisar vart tog ni vägen?” Och när jag själv, efter år av tystnad, tar mod till mig och frågar runt bland andra föräldrar så säger de flesta att de känner igen sig. Småbarnsåren verkar för många innebära en stor upplevd ensamhet, i vissa fall större än under någon annan tid i livet.

Annons

Man brukar tala om att digitala medier hackar upp livet i snuttar, men det är ingenting emot vad små barn gör.

Hemma hos oss snurrar karusellen, som hos de flesta småbarnsfamiljer, i ett obarmhärtigt tempo. Man brukar tala om att digitala medier hackar upp livet i snuttar, men det är ingenting emot vad små barn gör. Deras behov ändras från sekund till sekund. Det är kort mellan måltiderna, mellan skratten och mellan gråtattackerna. Och alltid för mycket att sköta om. Sedan jag födde mitt första barn ligger jag efter. Då: efter med amning, blöjbyten och bad. Nu: efter med middagar, förskolehämtningar och tvättberg.

Umgänget med nära vänner pressas in i det stressade tempot. Det blir 45 minuter på stan mitt under värsta lunchrusningen. Eller en eftermiddag med två andra familjer då ingen sitter ner; det finns ju alltid en ettåring som försöker stoppa Lego i munnen, en tvååring som vill ha välling, en treåring som måste ha torra strumpor. Kanske finns det människor som kan känna djup samvaro under dessa omständigheter. Jag är inte en av dem.

Annons

Får jag en inbjudan till något socialt och spännande så infinner jag mig trots allt. Jag tackar inte nej. Ettåringen må behöva sova, femåringen må ha fotbollsträning. Men ut, bland folk, det ska jag. Innan vi går drabbas jag av lätt resfeber. Ska barnen lyckas hålla sig friska? Hur ska vi se till att de inte är för hungriga, för trötta, för mätta eller för pigga för att ha med? Hur ska jag hinna sminka mig och borsta håret? När vi vuxna, barnen, deras ombyten, nappar, vällingflaskor, nallar och plåster väl är framme så är det – alldeles underbart. Men det tar ett litet tag att komma in i allting, att minnas hur man gör. Till slut kommer jag på något att säga till de andra runt bordet.

– Jo, men vi var…

Sedan är det min tur att rädda ettåringen från att trilla från en stol.

När jag kommer tillbaka har konversationen flutit vidare, och jag har glömt vad det var jag hade att säga. Jag gör ytterligare några försök. Räddar ettåringen ett par gånger till. Sedan låser femåringen in sig på en toalett och får panik, hans bror rasar hela tågbanan och vi tvingas inse att barnen är för slutkörda och att det är dags att gå hem.

Annons
Illustration: Moa Hoff
Illustration: Moa Hoff

Så snart ligger jag där igen i mörkret. Med sockerstinna killar som kommer att ta extra lång tid på sig att somna. Jag har träffat mina vänner. Livet är lite bättre. Ändå är jag ganska tom. Jag drömmer mig bort, är mentalt otrogen. Jag tänker på andra. Inte på sex. Utan på att få… äta middag. Det jag en gång i tiden kallade för middag. En måltid som tagit mer än sju minuter att laga. Som inleds efter mörkrets inbrott. I ett sällskap där ingen skriker eller kryper under bordet eller leker flygplan med skeden. Där ingen frågar om den får slippa äta upp gurkan. Framför allt: där människor ser varandra i ögonen och säger något som betyder något för dem. Som inte handlar om barn. Eller städning. Eller bostadsrätter.

Annons

Femåringen kramar mig från ena hållet. Tar min hand och vill inte släppa. Ettåringen lägger huvudet på mitt bröst och sjunger:

– Imse vimse klättrar, solen stiger upp.

Handlar allt bara om min hopplösa hunger? Min oförmåga att nöja mig. Om att hela tiden vilja ha – mer och mer och mer och mer.

Jag stryker dem över håret. Handlar allt bara om min hopplösa hunger? Min oförmåga att nöja mig. Om att hela tiden vilja ha – mer och mer och mer och mer.

Självklart gör det det. Och naturligtvis har jag bannat mig för att jag – som har en man, två friska barn, ett hem, ett arbete, två föräldrar i livet – känner så här. Min ensamhet är patetisk, egoistisk, bortskämd och grotesk. Ett äkta lyxproblem. Kanske är det just därför den stör mig så. Jag borde ju kunna hantera den. Bara skärpa mig.

Berättelsen om den längtande kvinnan, vars plikter binder henne vid hemmet och barnen, är lika gammal som litteraturen själv. ”Odysséen” är inte bara historien om Odysseus och hans irrfärder, utan också om Penelope som väntar där hemma. Den längtande kvinnan, fjärilen i en glaskupa, är också starkt förknippad med borgerlighetens framväxt, och den moderna litteraturens genombrott. Hon är Flauberts passionerade madame Bovary och Ibsens Nora, som bryter sig ur sina bojor och lämnar hemmet för att kunna leva fullt ut. Deras efterföljare finns i 1950-talets typiska depressiva hemmafru, Betty Draper i tv-serien ”Mad Men” eller Cathy Whitaker i filmen ”Far from heaven”, kvinnor vars på ytan perfekta liv rymmer missbruk och destruktivt beteende. 1980-talets många porrfilmer där den ensamma hustrun förför rörmokaren medan hennes man är på jobbet speglar samma föreställning om hemmet som en tuktande plats.

Annons

”Hemmafrusyndromet” blev ett begrepp 1961 då författaren Nora Johnson analyserade den depressiva medelklassmamman i den frispråkiga essän ”The captivity of marriage”, Äktenskapets fångenskap. Johnson konstaterade att USA:s gifta kvinnor var ensammare än någonsin. För att förklara deras ensamhetskänslor försökte hon åskådliggöra klyftan mellan vad unga kvinnor förväntade sig av ett äktenskap, och vad ett sådant egentligen bestod av. Hon beskrev en betungande och ansvarsfull, men också långsam och begränsande vardag som slet ut kvinnor samtidigt som den slösade bort deras tid och begåvning.

En del har hänt sedan dess. Den typiska kvinnan i Sverige yrkesarbetar även efter att barnen kommit. Hon delar i större utsträckning hushållssysslorna med sin man. På senare år har också förlossningsdepressionen, som drabbar 8–15 procent av nyblivna svenska mammor, förts upp i ljuset och tabut kring ämnet har delvis lyfts. Det svenska samhället är alltmer medvetet om nyförlösta kvinnors skörhet. Och under den första tiden finns föräldragrupper, babybio, och dejtingsajter som parar ihop folk som vill hitta någon att rulla vagn med. Men vad händer efter det?

Annons

Mycket av det Nora Johnson beskriver gäller än i dag, även för föräldrar som lämnat föräldraledigheten bakom sig. Som den extra pressen och oron när barnen blir sjuka, känslan av att ”vara en paj med för få bitar”, och det faktum att barn inte löser några äktenskapsproblem.

Illustration: Moa Hoff
Illustration: Moa Hoff

Jag var ändå någorlunda rustad mentalt för småbarnslivets umbäranden. Jag hade räknat med sömnbrist, själlöst sexliv, påtvingade parkleksbesök och missade jobbmöjligheter. Jag hade sett framför mig kaskadspyor och leksaker instoppade i ugnen. Det jag inte hade fantiserat om var att jag skulle glida iväg från mina vänner. Jag trodde inte att jag skulle bli en sådan förälder som stängde in mig och ”försvann”. Där finns mitt glapp – mitt hemmafrusyndrom. Mellan å ena sidan mitt mentala tillstånd, det sociala djurets längtan efter djupa diskussioner, oväntade äventyr och mörka dansgolv, å andra sidan min vardag som mest består av oändligt långa diskussioner om vem som ska hämta vilket barn, när och i vilket fordon. Mellan det jag trodde om föräldraskapet och hur det blev. Mellan hur jag vill att mitt liv ska se ut, och hur det utvecklat sig.

Annons

Ett annat glapp: I den populärkulturella mytbildningen är kvinnan i princip alltid social. Hon är en person med en intim cirkel omkring sig. När vi tänker på kvinnor tänker vi på tvättlag och syjuntor. På systrar och döttrar, mödrar och mormödrar, bästa väninnor och svurna fiender. Vi tänker på armkrok och hårflätning, skvaller och fnitter.

Vi ser på vår relation till våra barn som att vi är något slags gudar. Vi nöjer oss inte med att bara baka muffins.

I modern tid skapas kvinnobilden framför allt på sociala medier. Den ideala mamman där är närvarande för sina barn, praktiskt nedklädd och effektiv om dagen. När de somnat slänger hon på sig klackarna och smiter ut genom dörren. Då blir mamman väninnan. Hon drar skräckhistorier från småbarnslivet och blir lite gråtmild då hon druckit ett, men inte fler, glas vin för mycket. Hon skickar presenter och emojier. Hon är den förtrogna, den som har en förtrogen och den som anförtror sig.

Om den Insta-mamman är vår bild av hur en kvinna ska se ut och föra sig, hur är då kvinnan utan vänner? Hon som ligger där i mörkret och inte kan låta bli att dra igång mobilen – fastän det blå ljuset kommer att göra det ännu svårare för barnen att somna. Hon som ser i flödet att paret hon brukade träffa flera gånger i veckan har fått ett litet barn, fast hon inte ens visste att de väntade ett. Hon som somnar till och vaknar lite omtöcknad, för att plocka strumpor och smulor från golvet. Hon som äter resterna av barnens middag direkt från deras tallrikar, jobbar klart den missade timmen på kontoret, skickar några sms om morgondagens hämtningar, och sedan försöker se en tv-serie. Hon som somnar med datorn i handen. Ja, vem är hon?

Annons
Illustration: Moa Hoff
Illustration: Moa Hoff

I den nyutkomna antologin ”Mamma hursomhelst” skriver litteraturprofessorn Anna Williams om hur mammans ensamhet gestaltas i den svenska samtidslitteraturen. ”En spelplats för människan som sträcker sig efter en annan människa i mörkret och hoppas att det ska vara någon där” som Sara Stridsberg säger om föräldraskapet. Böcker som Karolina Ramqvists ”Den vita staden” om en gangsterhustru och hennes lilla dotter som isoleras i sitt hem, och Kristina Sandbergs trilogi om den otillfredsställda och oroliga hemmafrun Maj, präglas av föräldraskapets märkliga kombination av intimitet och isolering.

Anna i Agnes Lidbecks uppmärksammade debutroman ”Finna sig” följer alla de oskrivna regler som finns för en god mor. Hon håller barnen och sig själv hela och rena. Hon bakar bröd och rensar ut öronvax med lillfingret. Men hon känner, även när hon bär sitt barn alldeles nära intill sig, ett främlingskap, en distans till sig själv, sin familj och omvärlden.

Annons

När jag träffar Agnes Lidbeck för att tala om moderskapets ensamhet förklarar hon att det för henne aldrig handlat om att förlora vänner, hon har ändå haft för många sociala fobier för att skaffa sig något stort nätverk av sådana ändå. Samtidigt känner hon igen den uppförsbacke jag berättar att jag numer ser framför mig då jag tänker på relationen med mina närmaste. Hörs man sällan av är det så mycket man missat att det krävs en del förklaringar innan man kan komma fram till det viktiga, hur man egentligen mår. Oftast avbryts samtalet halvvägs upp i backen.

– Barnen är den tätaste sociala kontakten jag har, säger Agnes Lidbeck. Och det är speciellt att umgås med individer som inte ser en som människa. Barn har inte ens utvecklat den del av hjärnan som är förmögen att se någon annan så. De kan känna fläckvis empati om man slår sig på tån, men det måste till stora miner för att de ska fatta. Det får mig att känna mig ensam, extremt ensam.

Som hon ser det blir ensamheten ännu större på grund av glappet mellan hur barnen ser på oss föräldrar, och hur vi tror oss stå i förhållande till dem:

Annons

– Vi ser på vår relation till våra barn som att vi är något slags gudar. Vi nöjer oss inte med att bara baka muffins. Vi vill göra dem lyckliga också. Men människan är född olycklig och dör olycklig. Att göra någon annan lycklig är inte ett möjligt projekt. Så vi ser oss själva som gudar och barnen ser oss inte ens som människor. Jag tänker mig att mammans stora ensamhet uppstår där.

Och jag ligger där igen med en ettåring som inte kan sluta prata. Han har lärt sig så många nya ord nu.

– Kissss. Kompissss. Boy…

Beror mina ensamhetskänslor på att det lilla barnets extrema beroende av föräldern är så starkt, en så omvälvande upplevelse, att alla andra relationer bleknar i jämförelse? En skrämmande tanke.

Femåringen skruvar på sig, harklar sig, frågar om han får lyssna på en ljudbok. Har jag lagt dem för tidigt? Eller för sent? Är de övertrötta? Eller pigga?

– Tittaaaa! halvskriker ettåringen fast det är så mörkt i rummet. Det ska det vara om barn ska kunna somna.

– Nappen!!! Tittaaa! Taaaaket! Tittaaaa! Nallen! … hinner jag höra innan det landar en napp, och sedan en nalle, i huvudet på mig.

Annons

Du vet själv vad som är bäst för ditt barn. Hur många gånger har jag hört det? Hur många gånger har jag själv sagt det? Så snart ett barn blivit till så ska en lång rad livsavgörande beslut fattas av en eller två oerfarna personer, ofta i stundens hetta. ”Förr i tiden fanns mormor alltid till hands för att ge hjälp och råd” skrev Nora Johnson om 1960-talets ensamhet. I vår individualistiska tidsålder är medvetna kvinnor tränade att slå ifrån sig omgivningens råd och tips, avskriva dem som försök att begränsa vår frihet.

Man skulle kunna tro att jag ångrar att jag skaffade barn. Att jag aldrig borde gjort det, om jag inte riktigt vill ägna dem den tid som krävs, inte ens har tålamod att lägga dem?

Illustration: Moa Hoff
Illustration: Moa Hoff

Man skulle kunna tro att jag ångrar att jag skaffade barn. Att jag aldrig borde gjort det, om jag inte riktigt vill ägna dem den tid som krävs, inte ens har tålamod att lägga dem? Om jag, som Sylvia Plath skrev om tiden med sin lille son, ”bekymrat vrider mina händer och blickar in i det mörka taket, utan stjärnor”. Svaret är: absolut inte. Jag ångrar mig inte en sekund. Jag älskar mina barn så att det gör ont, gör allt jag förmår för dem och skulle göra tio gånger mer om jag kände att det behövdes.

Annons

Men det är svårt att vara en bra förälder. Och myter finns till för att krossas. Som den om att bara föräldrarna mår bra så gör även barnen det. En viss nivå av fysisk, ekonomisk och mental hälsa är naturligtvis nödvändig. Men alla föräldrar vet också att småbarnsåren handlar mycket om att offra sig. Ju fler av ens ägodelar man förvandlar till leksaker, ju mer man kontrollerar sitt humör, ju mer man skyndar sig från jobbet och ju mer generös man blir i sin definition av vilket klockslag den måltid som serveras kan passera som ”middag” – desto bättre mår barnen.

Elena Ferrante skriver: ”Kan jag, en kvinna av i dag, älskas av mina döttrar, och älska dem, utan att jag behöver offra mig själv och därför hata mig själv?”

Jag är som mest harmonisk, som mest mig själv, då jag läser böcker, skriver essäer som den här, vandrar långsamt genom museer, pratar med mina vänner... Inget av detta har mina barn något som helst intresse av att jag ägnar mig åt. Tro mig – jag har provat. Tjatet på att jag ska sluta drar igång efter ett par sekunder. Efter max tio minuter övergår det i desperata böner, som snart blir gråt och skrik.

Annons

– Mammaaaaa!!!!

Det går över. Så heter det om småbarnsåren. Det blir bättre. Det är en så kort tid i livet. Det stämmer så klart. Eller? Om man får flera barn med ett visst mellanrum, och småbarnsåren sträcker ut sig över 5, 10, 15 år, är det då en så kort tid? Om man bara träffar sina vänner någon gång i halvåret, inte anförtror sig åt dem eller ställer upp för dem – är man ens vänner då? Hur gör man för att hitta tillbaka till varandra efter 15 år? Och tänk, min stora skräck, om de andra, när jag väl får nästippen ovanför ytan inte ens finns kvar, alls, i livet?

Kanske handlar min längtan just om detta. Inte egentligen om att tillbringa timmar på kaféer, eller i telefon. Utan om att åter igen vara ung. Om att ha mer tid kvar i livet

Kanske handlar min längtan just om detta. Inte egentligen om att tillbringa timmar på kaféer, eller i telefon. Utan om att åter igen vara ung. Om att ha mer tid kvar i livet. Barns hysteriska utvecklingstakt fascinerar. Men den skrämmer också. För den får livet att framstå som att det rusar snabbt, alltför snabbt, mot döden.

Annons

Jag såg framför mig att livet när jag hade barn skulle gå djupare, låta mig se längre in i min själ. I verkligheten dansar det på ytan. I stället för djupgående samtal och spännande händelser äventyr består det i tillfredsställandet av dagliga behov (mat, sömn, pengar, hygien). ”Ingen frågade: Hur underkastar en sig att falla för evigt, att gå i bitar. En fråga från det inre”, som Maggie Nelson skriver om att få barn i ”Argonauterna”.

Genom historien har isoleringen, ensamheten med barn, varit en kvinnofråga, då barnen och hemmet har varit kvinnans domän medan mannen uppehållit åtminstone lösa sociala kontakter via sitt arbetsliv. Men min man som delat föräldraledighet och vab-dagar lika med mig, och har lika gråa ringar runt ögonen som jag, han lider av samma dåliga samvete, samma svårighet att ta sig för att faktiskt umgås med sina vänner. Jag tror inte att han känner sig så annorlunda de kvällar då det är han som ligger där mellan barnen i mörkret och försöker hålla sig vaken.

Annons

Det senaste decenniet har också fokus i debatten om ensamhet flyttats: kvinnan framställs numer som den som styr och utför det så kallade känsloarbetet. Pappan är i stället den ensamma, något han ofta inte upptäcker förrän det för sent: då separationen är ett faktum står han ensam i snålblåsten. Journalisten Andrev Waldens tv-film ”Kan Andrev få en vän” som hade premiär på SVT Play i veckan handlar om just pappors ensamhet, och titelpersonens ansträngningar att skaffa nya vänner, eller i alla fall en enda ny vän.

En perfekt illustration av den oventenskapliga matematik som säger att allt det mamman förut klarade av ensam, nu för tiden är omöjligt för två att hantera

I Jonas Hassen Khemiris ”Pappaklausulen” möter vi en familj som ser ut som min, där delar av lägenheten får agera förråd, där varje middag förvandlar köket till en krigszon och där kampen för att komma hemifrån på helgerna börjar direkt efter frukost och slutar med att barnen är lunchhungriga innan de fått på sig overallen. En perfekt illustration av den oventenskapliga matematik som säger att allt det mamman förut klarade av ensam, nu för tiden är omöjligt för två att hantera.

Annons

”Det krävs en by för att uppfostra ett barn” säger ett uttryck som anspelar på att kärnfamiljen inte räcker till för att ge ett barn de upplevelser och värderingar som ett vuxenblivande kräver. Det krävs också en by, kan jag meddela, för att städa upp gruset två barn drar in i en lägenhet, för att få dem att borsta tänderna varje dag, och för att komma ihåg deras kompisars allergier.

I boken ”Att bli mamma”, om det första svåra året med en bebis, skriver Rachel Cusk att den undersökning av kärlekens yttersta gränser som livet med ett litet barn innebär också är ett sökande efter vår isolerings gränser, vårt avstånd till omvärlden. Gradvis, under det senaste året, har jag kommit på mig själv med att sluta utnyttja den lilla tid för socialt liv som jag trots allt har. Jag ringer ingen för att göra planer. Jag bjuder inte in till några middagar. I stället jobbar jag några extra timmar. Eller yogar. Allt fler relationer präglas av dåligt samvete. Av det motstånd som uppstår då tystnaden måste brytas med en ursäkt. Min man tar barnen en onsdagskväll. Men i stället för att boka in en vän letar jag upp en fin fåtölj på Blocket som jag tar bilen till någon förort för att köpa. Vilken idioti.

Annons

Många mammor som närmar sig medelåldern gömmer sig för att de skäms över sina kroppar. För att deras bröst saggar, för att de fått rynkor och gråa hår.

Jag är inte heller stolt över mitt fysiska förfall. Men mitt obehag i sociala sammanhang handlar om en annan förändring. Om att det fanns en tid då jag kunde citera poesi och hade en åsikt om Balenciagas nya chefsdesigner. Då jag hade roliga, kreativa projekt vid sidan av som jag kunde berätta om. Då jag emellanåt drog ett roligt skämt. Den tiden är inte nu. Småbarnslivet har inte bara tagit andra människor ifrån mig, det har också tagit ifrån mig delar av mig själv. Jag kan namn på Ninjagofigurer och har koll på overall-erbjudandena i XXL-bilagan. Jag vet nästan alltid var den prickiga snuttefilten befinner sig. Men jag lyckas inte längre bryta ned filosofiska argument i sina beståndsdelar. Och jag har ingen smart analys av brexit. Om jag fick mig själv som bordssällskap på en tillställning skulle jag förmodligen skicka en faktura efteråt för besväret.

Annons

Doften av min sons andedräkt när han rabblar sina ord; kylan från hans brors fötter som kryper in mellan mina vader. Nu smiter inte ens en strimma solljus in genom gardinen längre.

Om jag fick mig själv som bordssällskap på en tillställning skulle jag förmodligen skicka en faktura efteråt för besväret.

– Du har blivit så tyst. Berätta något för mig, säger min man när barnen somnat.

Jag kommer inte på något att säga. Tänker på vad en bekant som inte har barn sa om vännerna som skaffat familj:

– Det är som att samtalet tar slut.

I boken ”Allas älskare, ingens älskling” skriver Per Hagman om ”tunna band”, flyktiga sociala kontakter som trots allt är betydelsefulla. Hagman spinner sina nät i barer och och butiker. Jag mina i lekparken eller bland klassföräldrarna. Det finns något vackert med dessa nya fjäderlätta bekantskaper. Men räcker de? Kan man leva utan tjocka tampar från hjärta till hjärta? Utan de där vänskaperna som är som förälskelser som aldrig tar slut, som får två personer att verkligen kroka i varandra. Jag vet inte. Men jag lever med känslan av att flyta alltmer fritt.

Annons

Agnes Lidbeck konstaterar krasst att kärleken är en ändlig resurs. Har man 14 barn som hennes farmor hade finns inte lika mycket kärlek och tillgivenhet för vart och ett, åtminstone inte inom en och samma 24-timmarsperiod. På samma sätt finns det inte kvar lika mycket omtanke om andra människor, utanför familjen, när man väl bildat en. Kanske är det sant. Men jag avskyr tanken.

När jag inte fått något sagt, på djupet, på alltför länge är det som att jag blir emotionellt inkontinent

När jag inte fått något sagt, på djupet, på alltför länge är det som att jag blir emotionellt inkontinent. Ur mina glipor sipprar känslorna, vare sig jag vill eller inte. En av pedagogerna på förskolan frågar intet ont anandes hur det är.

Annons

– Jag vet inte, det är så stressigt, det är kaos där hemma, hur får man ihop det? hinner det rinna ur mig innan jag skämtar bort det hela.

I det lilla glapp vi har ensamma tillsammans (20 minuter varannan vardag medan hans pappa badar hans lillebror) plågar jag min femåring med komplexa resonemang om sådant som oroar mig, som förträngda minnen och nationalism.

Vid ett tillfälle lyckas jag som litteraturredaktör till och med blanda in en av SvD:s stackars kritiker.

– Vill du recensera Jan Guillous nya bok, frågar jag.

Och sedan:

– Min mamma är så sjuk, jag är så orolig och rädd för vad som ska hända.

Till slut, en kväll när barnen tagit extra lång tid på sig att somna, så rasar fördämningarna

Det är saker jag skulle prata med mina vänner, och med mina föräldrar, om. Det är också sådant jag borde lyssna på. Höra andra säga. Om tiden fanns. Orken. Styrkan. Om allt inte gick så förbaskat fort hela tiden.

Till slut, en kväll när barnen tagit extra lång tid på sig att somna, så rasar fördämningarna. Jag lämnar vegofärssmulorna på golvet i köket och låter en första version av den här texten strömma ur mig. Ett försök att förstå vad som hänt. Och en överdimensionerad, senkommen, otillräcklig ursäkt. För alla meddelanden jag aldrig svarat på. För alla träffar jag ställde in. För bortglömda födelsedagar, utebliven omtanke och aldrig bakade kakor.

För alla babybilder på Facebook jag aldrig kommenterade. För bröllopet vi aldrig lyckades bjuda in till. För den där fikan, middagen, resan, bokklubben som jag pratade om och såg fram emot, men som aldrig blev av. För att jag blev så tyst.

En försäkring till mina vänner om att jag saknar er. Jag gör verkligen det. Även om det kanske inte alltid verkar så.

Efter reklamen visas:
Föräldraskapets olidliga ensamhet

Illustration: Moa Hoff

Bild 1 av 7

Illustration: Moa Hoff

Bild 2 av 7

Illustration: Moa Hoff

Bild 3 av 7

Illustration: Moa Hoff

Bild 4 av 7

Illustration: Moa Hoff

Bild 5 av 7
Bild 6 av 7
Bild 7 av 7