Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:I Göran Greiders trädgård finns nästan alla svar

Foto: Jan-Åke Eriksson
Under strecket
Publicerad

Nästan oavsett när påsken inträffar, brukar den innebära idogt gno hos dem som äger en trädgård, uteplats eller balkong. Påskliljor, penséer och pärlhyacinter lyser mot den dovt färgade gräsmattan; ännu inte fylld av klorofyllgrönt. Det krattas löv och vittjas komposter. Luften bär med sig underbara stråk av rök från en rishög som bränns, ur vilken igelkottarna förhoppningsvis har förvarnats att fly ifrån. Den unkna lukten av stillastående vatten som blivit kvar i någon utekruka utan hål i botten hälls bort. Händerna ner i solvarm jord, doften löftesrik.

Min egen trädgård har jag på landet. Nere på hyreshusets innergård i staden har krokusarna som fanns gömda i rabatten, nu skjutit full salut till vårens ära. Några odygdiga har på eget bevåg vandrat ut i gräsmattan, de har kvistat iväg som odygdiga småbarn.

Cicero (106 f Kr–43 f Kr) sade: Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet. Stadd i ägarskap av båda kan jag verifiera att det i alla fall räcker väldigt långt. Och en alldeles ljuvlig primör i boksamlingen som undersöker trädgårdens mysterier och många dimensioner är Göran Greiders ”I trädgården hörs andra ekon” (Ordfront).

Annons
Annons

Boken är i sig själv en trädgård att besöka många gånger för att upptäcka nya saker i, och underbart svårplacerad. Det är en trädgårdsskötarens årskrönika. Här ges råd ur både praktisk och njutningsfull synvinkel – den gode esteten är ständigt närvarande. Det är en fotodagbok som visar att man kan göra coffee table i andra format än den stora kvadratens. Det är en diktsamling. Här ryms filosofiska tankar, historia, poesi, konkreta skötselråd, filmrecensioner, recept, gedigen kunskap om natur och kultur, personliga betraktelser och politik. Underbart rolig är genomgången av partipolitikens blomster; en verkshöjd lika elegant och spirituell som när Edward Blom i Elvakaffet i somras fick likna partierna vid rätterna på ett smörgåsbord. Och jag är stormförtjust från början till slut. Han skriver ju så vackert, oavsett det sorteras poesi eller prosa.

Det är bara när agitationen ska klämmas in mellan dahliorna och paradisäppelträden som bokbladen slokar av syrefattighet.

Det finns förunderliga frågor för människan att ställa sig i tillvaron, och Göran Greider visar fint hur komplext det är. Kan man pyssla i sin trädgård medan folk dör i Medelhavet? Han drömmer om att bygga en låg paradismur, ”grön av mossa, bebodd av spindlar […] så låg att ett barn kan luta händerna mot den på bygatan”. Men tvekar, osäker på om det är den mödosamma arbetsinsatsen eller att själva symboliken i att resa murar som håller honom tillbaka. Kärleken till syrener, fattigmans lyx, är mer okomplicerad, men gräsmattor gör en Göran fundersam. I hans egen trädgård får kompromissen råda; efter många år en motordriven gräsklippare efter långvarigt inre motstånd, men mossan får vara kvar och därtill en rejäl ängsö som slås med lie.

Annons
Annons

Den måste vara konstgjord som inte blir inspirerad att möta våren i handelsträdgården efter att ha läst boken. Hans egen trädgård i Dala-Floda tycks mångfacetterad. Lusten, inte plikten, driver utformningen. Här finns plats för det mesta. Det är bara när agitationen ska klämmas in mellan dahliorna och paradisäppelträden som bokbladen slokar av syrefattighet.

”Att odla jorden är socialistiskt”, försöker han i ett av de ekon han tillskriver trädgården, att bli utopist om hösten. Så han slänger in en pik mot ”löneslaveriet”, skriver om ”allmänningens tragedi” och sörjer de äppelträd som ingen gör anspråk på – varför tar ingen vara på frukten när alla äger den? Svaret som ekar inte bara i vår del av världen, utan även kan bevittnas med förkrossande bevisföring efter de jordreformer som har gjorts runt om i världen, är att privat ägande skapar en omsorg som inte bara ger individer, familjer och samhällen möjlighet att blomstra, utan också är bra för miljön och hushållningen.

Det gemensamma jordägandet inspirerar inte någon att odla sin trädgård, för att säga det milt. I helgens Elvakaffe var min gäst Leon Louw, chefen för sydafrikanska tankesmedjan Free Market Foundation och initiativtagare till det stora pågående reformprogram som gemensamt genomförs av ideella krafter, regeringen och resursstarka filantroper i syfte att ge de fattiga svarta ägarskapet till den mark de bor på.

De personliga vittnesmål som de nya ägarna ger uttryck för är lika revolutionerande som de som skildrades i Lasse Bergs och Stig T Karlssons enastående dokumentation ”I Asiens tid: Indien, Japan, Kina 1966–1999” (Ordfront 2000). ”Nu känns det som jag har fått människovärde”, som bonden Bhakta i Västbengalen sade när han betraktade ägarbeviset till sin mark. ”Nu kan jag dö med värdighet”, som den 100-åriga kvinnan sade till Leon Louw i Sydafrika. En vidgad bild av betydelsen av en egen trädgård.

Annons
Annons

Och när Greider nästan pliktskyldigt riktar pekfingret mot den som ”beställer slentrianmässiga utlandsresor”, blir det som så ofta när moralen enbart utgår från den egna preferensen och livsstilen, inte så träffsäkert. Det är bara en kliché som existerar i den politiska retoriken. Ingen har träffat en sådan.

Det är trots allt inte varje dag får man ta del av en socialists hyllning till det växande och dynamiska, till det vilda och oordnade.

Och i jämförelse med den exakta och grundade kunskapen om hur man sköter om en kompost, blir det mer diffust när matsvinn, storbolag, matvarukedjor, kokbokstrender, frihandelsavtal och livsmedelstransporter bakas ihop till en enda stor illaluktande och obalanserad surdeg som döps kapitalism, och som han drömmer om en dag ska vara borta.

Men man kan bortse från torgmötena. De är relativt få och överröstas av lovsången till löktraven som användbar i matlagningen, och hyllningen till vinterns snötäcken. Listan på de smoothies han anser vara de förnämsta, med hjortron i topp. Spellistan på Spotify. Eller tipset på hur man tillverkar en fröbomb för gerillaodling, vilket i dessa dagar känns lagom dramatiskt som utomparlamentarisk metod för samhällspåverkan.

Jag läser med ett leende i mungipan. Det är trots allt inte varje dag får man ta del av en socialists hyllning till det växande och dynamiska, till det vilda och oordnade. Den spontana ordningen som en trädgård, trots försöken att tygla den, utgör. Med uppenbar förtjusning ser han hur rosenhallonet liksom de okynniga krokusarna på min gård, tar mer plats utan att fråga om lov. Att han inte passar i partipolitikens välansade landskap av tuktade rosor är begripligt, liksom att han våndas över de ”svårfångade paradoxer” en trädgård utgör. Ett är klart: någon vresros är han sannerligen inte.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons