Annons

Jayne Svenungsson:I Heideggers idévärld var kristendomen av ondo

Martin Heideggers existensfilosofi hämtade näring ur kristna källor, vilket även har lett till att teologer lätt attraheras av hans tänkande. Men den djupt kända kristendomsfientlighet som – vid sidan av antisemitismen – framgår av de efterlämnade ”svarta häftena” borde stämma till eftertanke.

Under strecket
Publicerad

Marin Heidegger (1889–1976), fotograferad cirka 1920.

Foto: IBLBild 1 av 1

Marin Heidegger (1889–1976), fotograferad cirka 1920.

Foto: IBLBild 1 av 1
Marin Heidegger (1889–1976), fotograferad cirka 1920.
Marin Heidegger (1889–1976), fotograferad cirka 1920. Foto: IBL

Teologer har in i nutid haft en särskild för­kärlek för Martin Heideggers filosofi. Redan under 1920-talet, innan han blivit den celebritet han snart skulle bli, attraherades hans teologiskt sinnade kollegor och studenter av hans tänkande. Karl Rahner, Edith Stein och Paul Tillich – tre av 1900-talets mest originella teologiska röster – läste, lyssnade till och tog intryck av Heidegger under dessa år.

Det samma gällde Rudolf Bultmann, som var kollega till Heidegger under hans år i Marburg (1923–28). Bultmann är i teologihistorien framför allt känd för begreppet ”avmytologisering”. Som den passionerade bibelforskare han var fann Bultmann det angeläget att rädda Bibelns existentiella budskap in i en ny tid som inte längre delade de bibliska texternas mytologiskt präglade tankevärld. Här blev Heideggers filosofiska analys av den mänskliga existensen en viktig inspirationskälla. Genom att foga in Bibelns budskap i ett existensfilosofiskt ramverk kunde Bultmann avbörda teologin dess mytologiska barlast och låta den tala till 1900-talets människa med ny fräschör.

Annons
Annons

Det fanns dock de som inte lät sig imponeras av Heidegger, exempelvis den schweiziske teologen Karl Barth. Trots flera ansträngningar från Bultmanns sida att föra dem samman, lyckades Barth alltid finna en förevändning för att undgå ett möte. Bristen på uppskattning var ömsesidig. I ett brev till Bultmann från 1927 avfärdar Heidegger Barth som en teologisk lättviktare – vilket i historiens ljus är smått underhållande, då Barths inflytande över 1900‑talets teologi utan överdrift motsvarar det inflytande Heidegger haft över filosofin.

Som ytterligare en historiens ironi kom Barths lärjunge och efterträdare på stolen i Basel, Heinrich Ott, att bli en av Heideggers viktigaste teologiska vapendragare under efterkrigstiden. Till skillnad från Bultmann var Ott inte intresserad av Heideggers tidiga fokus på den mänskliga existensen, utan av hans sena filosofi där en mystikt ­färgad reflektion över människans hemvist i språket och varat träder i förgrunden.

Även efter Heideggers död 1976 fortsatte hans verk att fascinera teologer. 1979 hölls ett kollokvium i Paris på ­temat om huruvida Heideggers tänkande banade vägen för att på nytt ställa frågan om Gud i filosofin. Närvarande var flera av de tänkare som senare skulle komma att förknippas med den så kallade ”teologiska vändningen” inom fransk filosofi, bland andra Emmanuel Levinas och Jean-Luc Marion. Denna vändning kom i sin tur att ge ­vitala impulser in i den teologiska världen och har under senare decennier satt tydliga spår i både den amerikanska och europeiska teologiska diskussionen.

Annons
Annons

Vad förklarar den attraktionskraft Heidegger haft på teologer under snart ett sekel? Det korta svaret lyder att Heidegger på många sätt räddade teologin in i en ny tid. Med den framväxande sekulariseringen under 1900-talet pressades teologin tillbaka i både kulturellt och akademiskt hänseende. Inflytelserika röster hävdade att teologin inte levde upp till nutida filosofiska kriterier och därmed inte hörde hemma vid det moderna universitetet. I denna situation erbjöd Heidegger en utväg. Med sin känsla för tänkandets historiska karaktär, för språkets mytisk-poetiska sida och för de aspekter av det mänskliga livet som inte låter sig rationaliseras, öppnade Heidegger en väg när alla andra filosofiska alternativ tycktes leda till återvändsgränder.

Det finns emellertid också ett mer subtilt svar på frågan, som har att göra med Heideggers eget förhållande till teologin. Det är sedan länge känt att Heidegger växte upp i en djupt katolsk miljö, att han ägnade sina första akademiska år åt att studera teologi och att han från början hade intentionen att bli präst i katolska kyrkan. Men i vilken grad är hans senare tänkande präglat av hans rötter i den kristna teologin?

Heidegger själv gjorde ingen hemlighet av sin teologiska bakgrund och kommenterade i början av 50-talet att ”utan denna teologiska begynnelse, så skulle jag aldrig ha gett mig in på tänkandets väg”. Men det var först under 90-talet som vidden av denna kommentar började klarna för Heideggerforskningen. Vid denna tid blev Heideggers föreläsningar från 20-talets första år tillgängliga i den samlade utgåvan av hans verk. Det handlar alltså om det intellektuella arbete som Heidegger bedrev efter att han hade avslutat sina ­tidiga teologistudier, men innan han sammanställde sitt mest berömda verk, ”Vara och tid”, som publicerades 1927.

Annons
Annons

Det fascinerande med dessa föreläsningar är att de ­visar i hur hög grad Heideggers tidiga filosofi genererades ur teologiska källor. Heidegger ägnade sig under dessa år åt filosofiska närläsningar av bland annat Nya testamentet och Augustinus. Hans intresse låg i de existentiella erfarenheter eller strukturer som kom till uttryck i dessa texter, exempelvis i Paulus beskrivning av livet i de tidiga församlingarna. Här föregrips på flera sätt det projekt Heidegger några år senare skulle ge sig i kast med i ”Vara och tid”. Skillnaden är att han då inte längre var intresserad av de teologiska källorna. I stället ville han åstadkomma en rent formell analys av de grunddrag som utmärker människans vara i världen.

Faktum kvarstår dock att denna analys i första rummet hade hämtat sin inspiration ur teologiska texter. Det är därför ingen tillfällighet att flera av de drag Heidegger ­urskiljer som grundläggande för människans existens bär omisskännligt teologiska drag, såsom skuld, ångest eller samvetets kall. Inte heller är det någon tillfällighet att ­teologer från första stund lät sig trollbindas. Som John D Caputo träffande kommenterat: ”När kristna teologer ­betraktade sidorna i ’Vara och tid’ fann de sig stirrandes in i sin egen spegelbild – formaliserade, ontologiserade ­eller, som Bultmann sa, ’avmytologiserade’.”

Även om teologins romans med Heidegger avmattats väsentligt under senare decennier är det anmärkningsvärt i hur liten grad teologer förhållit sig till den mörkare sidan av hans liv och verk: hans medlemskap i nazistpartiet ända fram till 1945 samt hans obenägenhet att ­någonsin ta entydigt avstånd från sina vägval under ­Tredje riket. Mot denna bakgrund är offentliggörandet av de intellektuella dagböcker Heidegger skrev under dessa år, de så kallade ”svarta häftena” (omskrivna av Erik Wallrup i SvD 27/3 2014 och 11/4 2015), av särskild angelägenhet för teologin.

Annons
Annons

Men det är inte bara teologins tidigare frånvaro av kritisk reflektion över sitt förhållande till Heidegger som gör dessa häften till en speciell angelägenhet för kristen teologi. Åtminstone två ytterligare skäl kan ges. Det första har att göra med de mest graverande av de nya fakta som kommit i dagen med publiceringen av häftena: Heideggers öppna omhuldande av antisemitiska stereotyper och konspirationsteorier.

Även om de aktuella kommentarerna inskränker sig till ett dussintal ställen i en textmassa som omfattar nästan 2 000 sidor, visar dessa ställen bortom tvekan hur Heideggers privat hållna antisemitism var sammanvävd med hans filosofiska idéer. Samtidigt står det klart att hans antisemitism var av en annan art än nazismens biologiska rasideologi, vilken han betraktade som vulgär och pöbel­aktig. Men detta gör inte det hela mindre graverande, i synnerhet inte ur teologisk synvinkel. Om Heideggers antisemitism – bemängd med klichéer om judar som ­rotlösa, kalkylerande och svekfulla – i själva verket kan skrivas in i en lång tradition av nedärvda antijudiska ­stereotyper och fördomar, då aktualiserar det ofrånkomligen den kristna teologins problematiska roll i denna smärtfyllda historia.

Det andra skälet till att de svarta häftena är av särskild angelägenhet för teologin har att göra just med kristen­domen. Om Heideggers kommentarer om judar och ­judenhet inskränker sig till en handfull ställen (vilket ­givetvis inte gör dem mindre chockerande), utgör kristendomen och i synnerhet katolicismen ett ständigt föremål för hans kritiska utfall i häftena. I själva verket visar sig såväl den judiska som den kristna traditionen i Heideggers föreställningsvärld vara en del av ett större ont som han spårar hela vägen tillbaka till den bibliska idén om en Gud som skapat världen. Det är denna föreställning om ett högsta vara som definierar och styr över allt annat ­varande som ytterst banat vägen för den moderna tendensen att reducera tillvaron till en rad objekt som kan vägas, mätas och manipuleras. Det var dock först med kristendomen som idén kom att institutionaliseras och därmed bli det ideologiska ramverk som kommit att prägla hela västerlandets historia.

Annons
Annons

Om kristna teologer under hela 1900-talet hyllat Heidegger för hans kritiska skärskådande av modernitetens instrumentella förnuft, står det alltså klart att Heidegger själv – åtminstone under dessa mörka år – betraktade kristendomen som själva nerven i det slags kalkylerande tänkande som han ansåg vara roten till världens onda.

Innebär detta att teologin är färdig med Heidegger? ­Naturligtvis inte. Heidegger är lika inflätad i den moderna teologins historia som han är i filosofins, och vi blir sällan visare av att springa ifrån våra egna skuggor. Däremot ­inbjuder den utdragna ”skandalen” med de svarta häftena teologin att reflektera över sitt eget ideologiska bagage. I bästa fall kan den inspirera teologer att återupptäcka det bibliska arvets potentialer att erbjuda motberättelser till det slags totalitära strömningar som Heideggers eget ­tänkande visade sig vara tandlöst inför.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons