Annons

Ingmarie Froman:I huvudet på en ­hemkommen IS-krigare

Okunskapen om vilka de återvändande IS-krigarna är gör att debatten om hur man ska förhålla sig till dem lätt fastnar på en abstrakt nivå. En av få som har haft insyn i den hermetiskt slutna jihadistsfären är journalisten David Thomson, som har följt ett antal IS-anhängare som återvänt till Frankrike.

Under strecket
Publicerad

IS-krigare i Libyen, 2015.

Foto: AP Bild 1 av 1

IS-krigare i Libyen, 2015.

Foto: AP Bild 1 av 1
IS-krigare i Libyen, 2015.
IS-krigare i Libyen, 2015. Foto: AP

Vad ska hända med de utländska IS-anhängarna? De som för några år sedan segervisst for iväg till Irak och Syrien för att bygga upp det så kallade kalifatet, men som nu tigger och ber om omvärldens barmhärtighet när kalifatet rasar samman?

President Donald Trump har hotat europeiska ledare att frige omkring 800 IS-medlemmar när USA drar tillbaka sina trupper från Syrien senare under året. De sitter nu fängslade i kurdiska läger under skydd av USA. Svaren från Europas länder, med egna medborgare bland IS-krigarna, har skiftat: några är beredda att ta tillbaka fångarna och ställa dem inför rätta, andra – som till exempel Sverige – efterlyser en internationell tribunal. I vissa länder framförs åsikten att den som anslutit sig till IS förverkat rätten till medborgarskap i det land de lämnat. 

Annons
Annons

Donald Trumps bryska ultimatum har utlöst en högljudd debatt i samtliga berörda länder, men oavsett vilket svaret till sist blir är återvändarna från IS så kallade kalifat ett problem som Europas länder redan brottas med och som knappast kommer att lösas i en handvändning. IS framväxt och starka dragningskraft på unga människor är ett fenomen med svåröverskådliga konsekvenser, och som inte kommer att försvinna oavsett om de åtalas i sitt gamla hemland eller av en internationell domstol. 

Det framgår tydligt av den franske journalisten David Thomsons imponerande reportagebok om IS-anhängare som återvänt till Frankrike, ”Les revenants. Ils étaient partis faire le jihad, ils sont de retour en France” (Seuil, 2016). Boken har blivit en bästsäljare i Frankrike och finns även i engelsk översättning: ”The returned: They left to wage Jihad, now they’re back” (Polity Press, 2018). 

Thomson arbetade i Tunisien för den franska public service-radions utlandskanal RFI när den arabiska våren inleddes där i slutet av 2011. Han rapporterade bland annat om hur radikala salafister lockade unga tunisier med en våldsförhärligande retorik och märkte då ett starkt gensvar bland muslimer i Frankrike och Belgien. På så sätt fick han värdefulla kontakter med en miljö som ­annars är hermetiskt sluten för utomstående. Det är på dessa källor som Thomsons bok vilar, och han understryker i förordet att han enbart använder sig av egna förstahandskällor. Det ger förstås hans bok ett extra värde. 

Frankrike har drabbats hårt av islamistisk terrorism, trots att hotet knappast underskattats av landets säkerhetstjänst. Enbart under 2015 och 2016 dödades 238 personer, och närmare 900 skadades i attentaten mot bland annat tidningen Charlie Hebdo och konsertlokalen Bataclan. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Men internet blev ett instrument som gav islamistiska grupper ett försprång. Att den så kallade Islamiska staten använder nätet för en ohygglig krigspropaganda är välkänt, men David Thomsons genomgång av sociala mediers enorma betydelse för rekryteringen av stödtrupper och anhängare väcker ändå förvåning över att trafiken kunnat pågå så öppet. Thomson har själv myntat begreppet ”jihadistsfären” för det islamistiska universum som snabbt skapades med hjälp av nätet. I denna gränslösa värld var allt möjligt: ingå äktenskap, leta efter de bästa halal-affärerna, konsultera Koranexperter eller planera attentat. Ofta användes etablerade plattformar som Facebook eller Youtube. IS kunde till exempel länge helt öppet locka anhängare innan sidorna spårades upp och man tvingades till krypterad kommunikation. 

En av Thomsons informanter, Zoubeir, fick sin första kontakt i Frankrike genom att söka på internet. Han var då 16 år. I den moské han gick till kryllade det av registrerande poliser, men på Facebook kunde han utan problem gå med i grupper som propagerade för heligt krig. Sju månader efter första mötet på nätet reste han till Syrien. Han tillbringade ett år i Syrien innan han flydde till Turkiet för att sedan ta sig tillbaka till Frankrike 2015 där han dömdes till fängelse. Efter ett år släpptes han och blev i stället övervakad med fotboja. 

Zoubeir påstår att han blev chockad av den verklighet som han mötte bland islamisterna i Syrien. Deras hyllning av krig och avrättningar fick honom att fly. Och det handlade inte bara om en flykt tillbaka till Frankrike, utan också en flykt från religionen. Han har lämnat islam och kallar sig numera för ex-muslim, säger han till David Thomson. 

Annons
Annons

Zoubeir inbjuds ibland att berätta för skolelever om sina erfarenheter. Syftet är naturligtvis att avskräcka unga människor från krigsromantik och fanatism. Men bland de franska återvändarna är han en sällsynt fågel. Försöken att hejda radikaliseringen i Frankrike har inte slagit väl ut. Ett center för avradikalisering stängdes sommaren 2017. Flera intagna rymde därifrån för att försöka ta sig till Syrien. 

Intresset bland återvändare för att delta i projekt mot islamisering är svalt. Ett par av de intervjuade i ”Les revenants” är visserligen kritiska mot IS-väldet, men ytterst få har vänt religionen ryggen som Zoubeir. Några ångrar ingenting och är fortfarande lojala islamister, som Safya och Lena. 

Safya flydde tillbaka till Frankrike med sin franske make när hon skulle föda barn. I Syrien hade hon förskräckts av upptäckten att förlossningarna skedde utan bedövning. Vid återkomsten fängslades hennes man – sedan 2014 grips alla manliga återvändare av polisen – medan hon själv blev mildare behandlad. Ändå är hon inte nöjd, hon hatar Frankrike och vill flytta. Kanske till Jemen, meddelar hon David Thomson.

Lena, 22 år, avskyr också Frankrike, trots att hon återvänt från Syrien efter att ha blivit ”besviken”. Hon är ännu mer hätsk i sin retorik, och berättar i boken att den dag då satirtidskriften Charlie Hebdo attackerades av bröderna Chérif och Said Kouachi i januari 2015, med tolv dödsoffer som följd, var ”den bästa dagen i mitt liv”. Hon befann sig då i Raqqa – huvudstad för IS – och där var ”alla glada, bilarna tutade på gatorna”.

Annons
Annons

Även Lena vill lämna Frankrike. 

Lena, Safya och Zoubeir är födda i familjer med muslimsk bakgrund och är åtminstone bekanta med islam sedan barndomen. Men bland IS-terroristerna finns också konvertiter som övergått till islam från kristendomen. Bland dem är Kevin G den märkligaste, och den i Frankrike mest kände – ökände – av återvändarna. 

Han uppfostrades av sin mor och fick en gammaldags, katolsk uppfostran. I tonåren konverterade han till islam, och 20 år gammal reste han till Syrien med sin fru. Fyra år senare kontaktade han franska konsulatet i Turkiet och meddelade att han ville komma tillbaka till Frankrike. Nu med fyra fruar och sex barn. 

Efter månadslånga förhandlingar kunde familjen på sommaren 2016 ta sig över gränsen till Turkiet, där Kevin G greps av turkisk polis medan fruar och barn utvisades till Frankrike. Fruarna förhördes av polis och barnen togs om hand. Kevin G följde efter ett halvår senare.

För den franska säkerhetstjänsten var Kevin G ett kap. Han var efterlyst av Interpol och uppsatt på FN:s terroristlista sedan 2014. Han misstänks ha deltagit både i rekrytering och finansiering av IS, och hade förmodligen stora insikter i IS struktur. Antagligen använde han dessa kunskaper för att få en betald hemresa för sig och sin stora familj. Till David Thomson anför han samma skäl till sin flykt som andra återvändare: han hade tröttnat på IS brutalitet och menade att paranoian i organisationen stegrades alltmer ju längre kriget pågick.

Men få återvändare är lika användbara för polisen som Kevin G. De franska medborgare som till exempel fängslats i Irak får dömas och avtjäna sitt straff där, har president Emmanuel Macron nyligen slagit fast. De fransmän som sitter i de läger som Donald Trump hotat tömma ska däremot föras till Frankrike och ställas inför rätta. Regeringen törs inte ta risken att de internerade släpps fria och försvinner i terrängen. 

Annons
Annons

Övriga återvändare – om de är franska medborgare – får söka sig tillbaka till Frankrike bäst de kan. Ofta betyder det ytterligare en börda för återvändarnas föräldrar och syskon som får bistå med vad som kan finnas av barmhärtighet. 

Ursprungsfamiljernas roll har inte alls berörts i den senaste tidens hetsiga debatt, men i ”Les revenants” får de utrymme. Yassin, 22 år, fick en kula i magen efter bara tre veckor i Syrien, och hämtades hem av sina föräldrar. De är läkare och uppger för David Thomson att de spelade teater för att rädda sin ende son: de erbjöd IS sina tjänster och fadern började arbeta på sjukhuset i Raqqa, dit hela familjen flyttat. Det var ett högriskprojekt, men familjen lyckades med sin plan. 

Kevin visade inte samma självuppoffrande lojalitet. Hans tvingade sin mor att upplåta sitt bankkonto för finansieringen av IS. Via hennes konto slussades pengar från andra länder till en bank i Turkiet. 

Hans blandning av hänsynslöshet och självupptagenhet för tankarna till drogmissbrukare. Det gäller även för fler återvändare som framträder i ”Les revenants”, till exempel Safya som flydde från IS för att föda sitt barn på ett franskt BB men som annars betraktar Frankrike som ett skitland. 

Zoubeir berättade för David Thomson att han fick ett kuvert med tusentals euro innan han for iväg till Syrien. En okänd man stämde träff med honom på ett kebabställe och räckte över pengarna. När Zoubeir flydde från IS fanns naturligtvis inte samma generösa reskassa att tillgå. Det gäller också för dem som idag försöker återvända till Frankrike. Skillnaden är att priserna rakat i höjden hos de fixare och vägvisare som ska leda expeditionen över gränsen till Turkiet. En man – alltså eventuellt en som krigat på IS sida – betingar högsta priset, omkring 10 000 euro. Vem betalar? Vem får sätta sig i skuld, vem tar ett lån? Familjen hemma i det gamla skitlandet Frankrike förstås.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons