Annons

Rakel Lennartsson:I huvudet på en president som vågar tänka efter

Politiskt otydlig – eller intellektuellt hederlig? Emmanuel Macrons okonventionella balansgång mellan höger och vänster har redan, bara ett halvår efter att han tillträdde som president, lett till en störtflod av böcker som försöker komma till rätta med le phénomène Macron.

Under strecket
Publicerad

”Fenomenet Macron” – ett utslag av tur, ­tajming och triangulering eller en lyckosam omvandling av komplex politisk ­filosofi?

Foto: Frank Rumpenhorst/IBL Bild 1 av 3

Av det tjugotal biografier om Emmanuel ­Macron som har utkommit i Frankrike är Le Figaro-journalisten Anne Fuldas den första att över­sättas till svenska.

Bild 2 av 3

Emmanuel Macron och Stefan Löfven i buss på väg till Volvos fabrik under EU:s toppmöte i Göteborg den 17 november.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT Bild 3 av 3

”Fenomenet Macron” – ett utslag av tur, ­tajming och triangulering eller en lyckosam omvandling av komplex politisk ­filosofi?

Foto: Frank Rumpenhorst/IBL Bild 1 av 1
”Fenomenet Macron” – ett utslag av tur, ­tajming och triangulering eller en lyckosam omvandling av komplex politisk ­filosofi?
”Fenomenet Macron” – ett utslag av tur, ­tajming och triangulering eller en lyckosam omvandling av komplex politisk ­filosofi? Foto: Frank Rumpenhorst/IBL

En ny fransk president betyder inte bara en ny inneboende i Élysée-palatset, ett nytt ansikte på den ­internationella politiska arenan och en ny riktning i fransk politik. En ny fransk president innebär ­också en strid ström av böcker – biografier, monografier, reportage och essäer – ägnade att undersöka en eller flera aspekter av den nya statschefen. Redan nu, ett halvår efter hans tillträde som president, närmar sig den frans­ka utgivningen om Emmanuel Macron ett trettiotal titlar, var­av mer än hälften är biografier. 

I dagarna kommer den första av dem på svenska, Anne Fuldas ”Emmanuel Macron: Un jeune homme si parfait”, i översättning helt enkelt ”Emmanuel Macron” (övers: Anna Säflund-Orstadius och Pär Svensson; Historiska Media). Till vardags är Fulda journalist på Le Figaro – precis som François-Xavier Bourmaud, författare till en annan av årets Macron-biografier, ”Emmanuel Macron: Les coulisses d’une victoire” (L’Archipel). Medan Anne Fulda söker förklaringen till Macrons osannolika öde i hans personliga livshistoria är François-Xavier Bourmauds bok en rekonstruktion av Emmanuel Macrons politiska karriär, dag för dag. 

Annons
Annons

Anne Fulda börjar från allra första början, vid födelsen av ett litet gossebarn som redan från begynnelsen tycks ha ett uppdrag: att trösta sina föräldrar, vars första barn dog ­innan det hann få sitt namn. Genom intervjuer med föräldrar, kamrater och mentorer för­söker hon förstå vilka egenskaper och omständigheter som gjorde att den här mannen redan som ung kom att stå ut från mängden. Mormoderns villkorslösa kärlek återkommer, liksom Macrons ”omöjliga” kärlekshistoria med sin 24 år äldre lärarinna. Bara det att för Emmanuel Macron var det inte omöjligt. Han fick sin Brigitte, de gifte sig år 2007. Tio år ­senare fick han folkets förtroende att leda Frankrike i en för landet okänd riktning. 

Bourmaud tar sin utgångspunkt i Macrons utnämning till näringsminister med ansvar för ekonomi, industri och digitalisering i augusti 2014. Det är nu som Macron, som hittills aldrig ­varit folkvald, blir en offentlig person i Frankrike. Två år senare, i november 2016, offentliggör han sin kandidatur i presidentvalet och ger samtidigt ut en egen bok, med den föga blygsamma titeln ”Révolution: C’est notre combat pour la France” (XO Éditions). Trots titeln är det en ganska oansenlig utgåva, men det är här han presenterar sig själv och sitt program för fransmännen. Om den förblivit oläst av de flesta, har den åtminstone varit en tillgång för de många skribenter som gett sig på att tolka Macron. Flera av de mest intressanta detaljerna i biografierna om Macron kommer direkt från hans egen bok. 

Mängden titlar om Macron innebär förstås en hel del upprepningar, och vissa iakttagelser är återkommande; som att han är någonting helt nytt och samtidigt en logisk produkt av det franska systemet, att han är varken höger eller vänster (eller snarare både och), samt att han är en politiker som ”tänker två tankar samtidigt”.

Annons
Annons

Av det tjugotal biografier om Emmanuel ­Macron som har utkommit i Frankrike är Le Figaro-journalisten Anne Fuldas den första att över­sättas till svenska.

Bild 1 av 1
Av det tjugotal biografier om Emmanuel ­Macron som har utkommit i Frankrike är Le Figaro-journalisten Anne Fuldas den första att över­sättas till svenska.
Av det tjugotal biografier om Emmanuel ­Macron som har utkommit i Frankrike är Le Figaro-journalisten Anne Fuldas den första att över­sättas till svenska.

Macron var en flitig skol­pojke vars intresse för ­litteratur och musik tidigt uppmuntrades av mor­modern, en pensionerad lärarinna som själv gjort en klassresa genom bildning. Han var också socialt begåvad, och ägnade fritiden åt att ­spela såväl fotboll som teater. Hans föräldrar var läkare, men själv valde han att studera statskunskap på Sciences-Po, filosofi vid Nanterre, och därefter förvaltning vid elitskolan L’École Nationale d’Administration (Ena), som utbildar franska statstjänstemän. Som den toppstudent han var låg fältet öppet när det var dags att börja jobba, och han valde en tjänst på franska finansinspektionen. Det överraskande steget tog han några år senare, när han ”bytte sida” till affärsbanken Rothschild & Co. 

Tack vare en affär i storleksordningen nio miljarder euro, där hans kund Nestlé vinner budgivningen om Pfizers barnmatsgren, blir Emmanuel Macron vid en ålder av 34 en förmögen man. Men han har större ambitioner än så. I ett samtal med Alain Minc, en av mentorerna som han fick tillträde till genom elitskolan l’Ena’s nätverk, lär han på frågan vad han skulle göra om trettio år ha svarat: ”Jag kommer att vara Frankrikes president.” Säkert sa han det med glimten i ögat, men Minc såg tydligen potentialen hos honom, för det var han som gav Emmanuel Macron rådet att göra några år i finansbranschen för att tjäna ihop en buffert och därmed sitt oberoende. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

En annan i den långa raden namnkunniga fransmän som återkommer i berättelserna om Macron är Jacques Attali. De båda lärde känna varandra när Macron satt med i La Commission Attali, en arbetsgrupp som tillsattes 2007 av dåvarande president Nicolas Sarkozy med uppgiften att föreslå reformer för att öka konkurrenskraften i fransk ekonomi. Gruppen bestod av ett fyrtiotal franska och utländska toppnamn – bland andra P G Gyllenhammar – vilket inte hindrade att ­Attali bländades av den unge Macron: ”Han är ett presidentämne. Jag sa det så fort jag fick syn på honom”, har han senare berättat. 

Emmanuel Macrons oberoende, finansiellt men också intellektuellt, är utan tvekan en viktig faktor bakom hans framgång, och samtidigt någonting som tycks reta fransmännen alldeles särskilt. Hans bakgrund i finans­branschen och hans ovilja att inordna sig på vänster–högerskalan ger bränsle åt dem som avfärdar honom som en lycksökande opportunist. Han väcker samtidigt beundran för sin obändiga vilja att stå emot förenklande resonemang ägnade att passa in i en världsbild som mist sin giltighet. 

Detta vet vi om Emmanuel Macrons politiska bakgrund, rent formellt: 2006 skaffade han medlemskap i Socialistiska partiets kultursektion i elfte arrondissemanget i Paris; 2012 blev han biträdande generalsekreterare (näst närmaste man) hos dåvarande presidenten François Hollande; och 2014 utnämndes han till näringsminister i Manuel Valls ­socialistiska regering. 

Att han trots en bakgrund genomgående till vänster i politiken ändå kom att uppfattas mer som en högerkandidat kan tyckas motsägelsefullt. Hans förflutna i finansbranschen spelar in, liksom att han redan som näringsminister gått i bräschen för att förenkla för företagen och reformera arbetsrätten. En ytterligare förklaring är att etiketten liberal, som gärna klistras på honom, har en annan valör i Frankrike, där liberalism oftast är liktydigt med nyliberalism. I sin essä ”Le philosophe et le président: Ricœur et Macron” (Stock), påpekar François Dosse att Macron visserligen är liberal men snarast i anglo­saxisk mening, det vill säga socialliberal. 

Annons
Annons

Emmanuel Macron och Stefan Löfven i buss på väg till Volvos fabrik under EU:s toppmöte i Göteborg den 17 november.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT Bild 1 av 1

Själv skriver Macron att om man med liberalism menar att tro på människan så går han med på att kallas för liberal. Men bara för att genast tillägga att han lika gärna går med på att benämnas vänster, ”om det är vänster att tycka att pengar inte ger rätt att göra vad som helst, att ackumulerandet av tillgångar inte är människans yttersta mål, att medborgarnas frihet inte bör offras för ett absolut och ouppnåeligt krav på säkerhet, att de fattigaste och svagaste bör värnas utan att diskrimineras”.

Emmanuel Macron och Stefan Löfven i buss på väg till Volvos fabrik under EU:s toppmöte i Göteborg den 17 november.
Emmanuel Macron och Stefan Löfven i buss på väg till Volvos fabrik under EU:s toppmöte i Göteborg den 17 november. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Att anklaga Emmanuel Macron för otydlighet har varit tämligen riskfritt. Hur många gånger har det inte sagts att han saknar program, att han inte har någon ideologisk kompass? Å andra sidan är det redan decennier sedan statsvetarna ersatte höger–vänster-skalan med den tvåaxlade politiska kompassen (som även tar i beaktande skalan auktoritär–liberal). Ju komplexare omvärld, desto större tycks frestelsen att söka enkla, tydliga och förutsägbara lösningar. Populism och främlingsfientlighet vinner mark. Oförenliga världsbilder och parallella mediekanaler ­undergräver möjligheten till ett gemensamt offentligt samtal. 

Så kommer Emmanuel Macron och insisterar på att ha två tankar i huvudet samtidigt, en même temps. Det lilla ordet samtidigt har blivit så utmärkande för den nya franska presidenten att det till och med gett namn åt en av essäerna om honom, ”Macron, et en même temps…” av Laurent Bigorgne, Alice Baudry och Olivier Duhamel (Plon Essai), en samhällsvetenskaplig bok som vidgar perspektivet genom att inte bara uppehålla sig kring Macrons person, utan även innehåller analyser av väljarbeteende och det nya politiska landskapet.   

Annons
Annons

Den mest djuplodande analysen av Macrons en même temps-retorik står emellertid François Dosse för i sin ”Le philosophe et le président”. Dosse är historiker och var Emmanuel Macrons lärare på Sciences-Po. Det var han som sammanförde den lysande studenten med den åldrade filosofen Paul Ricœur (1913–2005). Emmanuel Macron berättar om mötet i sin egen bok: ”Jag kommer aldrig att glömma våra första timmar tillsammans, som vi tillbringade på Murs Blancs i Chêteney-­Malabry. Jag lyssnade. Jag var inte blyg. Och det, ska jag villigt erkänna, berodde på min fullkomliga okunnighet – Ricœur imponerade inte på mig, eftersom jag inte hade läst något av honom.” De blir genast förtroliga med varandra och Macron kommer att arbeta som Ricœurs assistent i drygt två år. Under den här tiden inser Macron att han inte bara vill analysera samhället utan även agera i det.

Kritiker har hävdat att Macron har överdrivit sin relation till Ricœur för att profitera på filosofens kulturella kapital. Inget kunde vara mer fel, menar ­Dosse, som alltså skrivit en hel bok för att visa på hur Ricœurs filosofi format Macrons politiska tänkande. Oviljan att ideologisera, att omvandla verklighetens gråskala till ett svart-vitt schema är bara ett av många exempel. Dosse återger en sekvens från Macrons tal vid finansdepartementet i april i år, där presidentkandidaten insisterade på sin rätt att tänka två tankar samtidigt: ”Det betyder helt enkelt att man tar i beaktande olika imperativ som tycks motsatta, men som måste förenas för att ett samhälle ska kunna fungera”, sade Macron, och fortsatte: ”Jag väljer frihet och jämlikhet. Jag väljer tillväxt och solidaritet. Jag väljer företagen och löntagarna. Jag väljer kärleken till vår historia och kärleken till förändring, ett starkt Frankrike och att ambitiöst Europa, rötterna och vingarna.”

Huruvida ”fenomenet Macron” är ett utslag av tur, tajming och triangulering eller en lyckosam omvandling av komplex politisk ­filosofi till praktisk handling får historien utvisa. Emmanuel Macron själv har i en intervju sagt att han valde att ägna sig åt politiken därför att Paul Ricœur aldrig gjorde det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons