Simon känner sig utsatt på avdelningen. Men han är tacksam över att äntligen få behandling för sin sexuella problematik.
Simon känner sig utsatt på avdelningen. Men han är tacksam över att äntligen få behandling för sin sexuella problematik. Foto: Yvonne Åsell

I huvudet på en våldtäktsman

Vad kan göras för att minska antalet sexualbrott? Med den frågan besökte SvD:s Adam Svanell och Yvonne Åsell en vårdavdelning för unga förövare. Svaret de fick: sluta hata våldtäktsmän.

Publicerad

Den ser ut som strömbrytaren till en billig lampa, den lilla larmknappen i plast som jag får av personalen. Tryck om du behöver, säger de, och lämnar oss ensamma.

Daniel slår sig ner utan att möta min blick. Jag frågar hur han mår. Han svarar med låg röst.

– Jag är trött men jag ser fram emot intervjun. Se vad jag kan bidra med.

Våldtäktsman, tänker jag, är ett konstigt ord för att beskriva denna tonåring i luvtröja, badtofflor och lappade jeans. Men vem har hört talas om en våldtäktspojke?

Vi sitter i ett rum med grå plastmatta och skarpa lysrör på Bärby ungdomshem, en institution för killar mellan 15 och 20, en dryg mil öster om Uppsala. Daniel är den första av fyra ungdomar jag ska träffa. I det här läget vet jag ingenting mer om dem än deras förnamn – och att de är här för att de anses riskera att återfalla i sexualbrott.

Hur trivs han på avdelningen, frågar jag.

Våldtäktsman, tänker jag, är ett konstigt ord för att beskriva denna tonåring i luvtröja, badtofflor och lappade jeans.

– Jag har ju inte så mycket att välja på. Jag försöker att inte bli kompis med de andra grabbarna.

Varför det?

– Om jag hade fått bestämma hade jag aldrig kommit hit. Jag gillar inte våldtäktsmän.

Det här är ett av de svåraste reportage jag har skrivit. Kan man förstå vad som får någon att utsätta en annan människa för ett grovt sexualbrott? Jag är inte säker på att det är möjligt. Samtidigt vet jag att redan den ansatsen – att försöka förstå – gör många arga. Inga andra brottslingar, inte ens mördare, väcker samma hat.

Under hösten och vintern har vittnesmål om sexuella kränkningar fått mycket utrymme. Men de som utfört dessa kränkningar har, med undantag för några uthängda kändisar, varit i princip osynliga i diskussionen.

Kvinna våldtogs. Så ser rubrikerna oftast ut. Inte Man våldtog. Sexualbrott förutsätts nästan vara en kvinnofråga, trots att problemet egentligen har mer att göra med män.

Där jag sitter på ungdomshemmet har jag anteckningsblocket fullklottrat med frågor. Hur ser ungdomarna på det de har gjort? Vad ledde fram till deras gärningar? Vad tänker de om personerna de har utsatt? Hur förhindrar vi att de utsätter fler?

Mycket av det här kommer jag inte att få något svar på. Frågar man killarna själva har de nämligen aldrig begått några sexualbrott.

Annons
Daniel vidhåller att han är oskyldig till våldtäkt. ”Jag har bevis från min Snapchat. När vi gick därifrån tog jag en bild, där hon och jag kramar om varandra. Det brukar man inte göra med sitt offer.”
Daniel vidhåller att han är oskyldig till våldtäkt. ”Jag har bevis från min Snapchat. När vi gick därifrån tog jag en bild, där hon och jag kramar om varandra. Det brukar man inte göra med sitt offer.” Foto: Yvonne Åsell

Daniel påpekar det direkt, att han inte är dömd.

– Jag kan ta hit mina papper. Det står ”misstänkt för våldtäkt”, säger han sammanbitet.

– När jag kom hit och sa att jag inte hade våldtagit nån så skrattade de andra. ”Vi är alla oskyldiga här.” Då sa jag: ”Kolla upp min dom. Om ni hittar min dom så ni får en miljon.”

Jo, man kan faktiskt hamna på Daniels avdelning utan att ha blivit fälld för ett brott.

Ett ungdomshem är en vårdinrättning driven av Statens institutionsstyrelse, SiS. Det som ligger i Bärby består av en samling barackliknande byggnader omgivna av tallskog och åkrar. De inhägnade rastgårdarna är det enda som avslöjar att tegelhusen är något annat än ett vanligt kontorskomplex.

Sammanlagt bor här ett 50-tal killar, 14 av dem på någon av de två avdelningar som är specifikt inriktade på sexualbrott.

När jag kom hit och sa att jag inte hade våldtagit nån så skrattade de andra. ”Vi är alla oskyldiga här.”

Även om de flesta har blivit dömda till sluten ungdomsvård så finns det de, som Daniel, som skickats hit av socialtjänsten. Då krävs att de först uppvisat ett beteende som ansetts riskabelt, och därefter genomgått en utredning där de bedömts ha en förhöjd risk för att begå sexualbrott.

När jag så småningom faktiskt läser Daniels papper ser jag att han kom hit för två och ett halvt år sedan. Då var han 15 och hade redan varit i kontakt med socialtjänsten i tio år. Som femåring placerades han och hans bror i ett familjehem efter misstankar om att de blivit utsatta för övergrepp av sina föräldrar.

I en anmälan till Skolinspektionen några år senare beskriver familjehemsföräldrarna Daniel som ett ”traumatiserat barn” utan impulskontroll, vars särskilda behov bara resulterat i ”fullständigt värdelösa åtgärdsplaner” från skolans sida. ”Vi är därför mycket bekymrade över hans framtid.”

Själv säger Daniel att allt vände till det sämre när han var 14 och pappan i familjehemmet dog.

– Jag var bara arg och ledsen. Och min låtsasmamma orkade inte längre säga nej.

Daniel säger att han aldrig längre tänker på tjejen som anmälde honom för våldtäkt. ”I början tänkte jag att jag skulle döda henne för att hon hade fackat mitt liv.”
Daniel säger att han aldrig längre tänker på tjejen som anmälde honom för våldtäkt. ”I början tänkte jag att jag skulle döda henne för att hon hade fackat mitt liv.” Foto: Yvonne Åsell

Daniel blev omplacerad till ett annat boende sedan han misshandlat sin lillebror. Det var där han träffade flickan som anmälde honom för våldtäkt.

I vårdplanen skriver handläggaren att Daniel var föremål för tre samtidiga polisutredningar, där han också misstänktes för trakasserier och barnpornografibrott. Han ska även ha erkänt flera stölder och langning av droger, samt uppvisat ett ”onormalt intensivt och tvångsmässigt sexuellt beteende på nätet”.

Det var inget brott. Dagens teknik är så pass bra att de hade satt dit mig om jag hade gjort det.

– Förundersökningen om våldtäkt lades ner, det saknades bevis. Sen fick jag göra en utredning. De sa att det fanns en risk att jag skulle göra liknande saker igen. Men vadå för saker? Det var ju inget brott. Dagens teknik är så pass bra att de hade satt dit mig om jag hade gjort det.

Han talar högre nu, och det glänser till i ögonen. När jag frågar vad som egentligen hände den där kvällen blir han mer svävande.

– Vi var bra kompisar. Den dagen som hon sa att det hade hänt, det var samma dag som jag sa. Men platsen, det är sämsta platsen om man ska begå en våldtäkt. Människor går där.

Menar du att det inte hände något alls?

– Jag tog henne på brösten, det var det enda.

Varför skulle hon säga att du våldtog henne om det inte var så?

– Det får stå för henne. Jag tror att hon ville ha pengar. Jag vet inte, jag kommer inte att gå in på det mer.

Tänker du ofta på henne?

– Nej aldrig.

Annons
Två fraser återkommer under intervjun med Hassan. Den ena är ”jag har inte fullbordat en våldtäkt”. Den andra: ”jag är inte en sån”.
Två fraser återkommer under intervjun med Hassan. Den ena är ”jag har inte fullbordat en våldtäkt”. Den andra: ”jag är inte en sån”. Foto: Yvonne Åsell

Några dagar senare. Samma rum. Hassan sitter i samma fåtölj under samma lysrör, men har ett helt annat kroppsspråk. Han är vältränad, har breda axlar, lutar sig tillbaka med armarna i kors.

– Allt jag har gjort, bror, jag säger inte att det är rätt. Men den här sexuella biten…

Också Hassan förklarar att han har svårt för sexualförbrytare, men är mer specifik. Han ogillar alla som har fullbordat en våldtäkt. Själv är han dömd för försök till våldtäkt mot barn.

– Det finns de som verkligen är våldtäktsmän, men jag är inte en sån. Jag har inte fullbordat nån våldtäkt, förstår du?

Hassan, som är 19 år, kom till Sverige när han var åtta. I ett yttrande från socialförvaltningen beskrivs en uppväxt ”under svåra levnadsförhållanden” med en psykiskt sjuk pappa som utsatte barnen för våld och tvingade modern till sex. Under högstadieåren drogs Hassan in i brottslighet. Han är bland annat dömd för rån och narkotikabrott.

Han pratar gärna om den kriminella livsstilen, kickarna, de snabba pengarna. Inte lika gärna om våldtäktsförsöket.

– Hur ska jag säga? När du hamnar i de kretsarna träffar du inte bra tjejer, du träffar tjejer som har tagit så mycket droger att de inte tänker klart. Sen när drogen går ur deras kropp så ångrar de sig och tänker ”jag ska ringa polisen”.

Det var en fest på ett hotell, säger han. Där träffades de.

– Sen gick vi till ett annat ställe och chillade. Vi var båda fulla. Och båda hade dragit…

Han håller pekfingret mot näsan.

– Hon diggade mig fett mycket. Hon började kyssa mig, vi hade skoj. Sen, från ingenstans, efter två-tre månader, kommer polisen hem till mig.

Hassan säger att han fortfarande inte förstår vad han gjorde fel.

– Jag tror att hon mådde dåligt. Det kanske gick rykten, hon kanske kände att hon hade för lite makt. Här i Bärby måste jag säga att jag förstår, men innerst inne kan jag inte se vad jag har gjort. Det var inte så att jag drog av henne kläderna eller hoppade på henne. Det var inte fullbordad våldtäkt.

”Jag har lärt mig mycket om mig själv här”, säger Hassan. ”Men det går alldeles för segt. Man träffar bara sin terapeut en gång i veckan.”
”Jag har lärt mig mycket om mig själv här”, säger Hassan. ”Men det går alldeles för segt. Man träffar bara sin terapeut en gång i veckan.” Foto: Yvonne Åsell

När jag senare begär ut Hassans dom möter jag dock en väsensskild historia.

Den 14-åriga flickan säger ingenting om någon fest. Hon var på väg hem när hon hörde en bil tuta. Hassan hoppade ur. Hon kände igen honom, hon gick i samma högstadieskola som hans lillebror och antog att brodern var med i bilen. Men när hon gick fram öppnade Hassan dörren och knuffade in henne i baksätet.

Det satt fyra killar där. Äldre killar. Hon sade att hon var rädd och bad att få bli avsläppt. Hassan beordrade föraren att låsa dörrarna och köra.

När bilen stannade på en avskild plats smekte Hassan hennes lår och sade att hon måste suga av honom. Annars skulle killarna slänga ut henne och köra över henne med bilen. 14-åringen uppger att hon inte vågade skrika eftersom hon inte ”visste vad de var kapabla till”.

Medan hon låg ner sparkade han henne över hela kroppen och gav henne mellan tio och femton knytnävsslag.

I det läget ingrep en av Hassans vänner. ”Det räcker”, sade han. Sedan skjutsade de tillbaka henne.

Flickan gick inte till polisen, men när hon en vecka senare träffade Hassans bror berättade hon om händelsen. Det tog inte lång tid innan Hassan dök upp. Han bad henne att följa med utomhus.

När de kom ut slog han henne i ansiktet. Det andra slaget fick henne att falla. Medan hon låg ner sparkade han henne över hela kroppen och gav henne mellan tio och femton knytnävsslag. Misshandeln avbröts först när hans vänner slet bort honom.

Tiden efter händelsen låg 14-åringen mest i sängen. Hon var så svullen i ansiktet att hon inte kunde le, hon hade smärtor i ben, rygg och axlar och det gjorde ont när hon andades.

Enligt domen stöds hennes utsaga av Hassans kompisars vittnesmål. Det framgår också att han tidigare varit misstänkt för en våldtäkt och två sexuella ofredanden.

Annons
Liksom flera av de andra ungdomarna har Said adhd, och liksom flera av de andra berättar han om en uppväxt med svårigheter i skolan, kriminalitet och återkommande kontakt med socialtjänsten.
Liksom flera av de andra ungdomarna har Said adhd, och liksom flera av de andra berättar han om en uppväxt med svårigheter i skolan, kriminalitet och återkommande kontakt med socialtjänsten. Foto: Yvonne Åsell

Said har ett glest skägg och kepsen nerdragen långt över pannan.

– Ibland är det kul att vara här, säger han och ler ett avvaktande leende.

– Ibland får man ångest och hatar stället.

Vad handlar ångesten om?

– Du är inlåst, du är långt från din familj, med ungdomar du inte känner och andra personer som bestämmer över ditt liv.

Said är 17. Han är dömd för att ha utfört en gruppvåldtäkt tillsammans med två andra killar. De ska ha hållit fast en 14-årig flicka medan en av dem hade samlag med henne, en ejakulerade henne i ansiktet och den tredje – Said – stack upp fingrar i hennes underliv. Brottet rubricerades som grov våldtäkt mot barn.

Skall man tro Said var han bara vittne till övergreppet.

Enligt förhörsledarens anteckningar darrar hon och tappar färg i ansiktet när hon ska beskriva våldtäkten.

– Men jag är inte van vid att vara ärlig mot polisen, så när vi var på förhör sa jag att jag inte ens varit på platsen. Sen fick jag problem för att jag hade ljugit. De andra skyllde på mig.

Även flickan säger dock i förhören att alla tre deltog. Bevisningen innehåller också ett inspelat samtal där Said säger ”vet du hur mycket jag ångrar mig?” till en kompis samt en chatt där en av de andra killarna kallar Said för våldtäktsman och beskriver vad han gjorde under övergreppet.

Flickans familj vittnar om att hon först inte ville anmäla. Efter händelsen har hon sovit dåligt, haft andningssvårigheter och panikångest. Hon har börjat gå i samtal hos BUP och ta lugnande mediciner och sömnmedel. Enligt förhörsledarens anteckningar darrar hon och tappar färg i ansiktet när hon ska beskriva våldtäkten.

När jag frågar Said vad hon skulle ha för motiv att ljuga ger han ungefär samma svar som Daniel.

– Det jag tänkte först var att hon ville ha pengar. Men jag vet inte. Hon kanske var påverkad och trodde att jag var med. Eller så övertalade de andra henne.

Hur känns det att vara dömd för våldtäkt?

– Jag tänkte aldrig i hela mitt liv att jag skulle kunna dömas för ett sånt brott. Min omgivning trodde inte heller på det.

Saids föräldrar har vägrat acceptera sonens dom. De vidhåller att han är oskyldig och ville egentligen inte att han skulle genomgå behandling för sexualbrottsdömda.

Det här är något som återkommer i killarnas berättelser.

– Min familj tycker inte om att jag hållit på med rån och kriminalitet. Men de vet hur jag är. De vet att jag inte har fullbordat en våldtäkt, säger Hassan.

– Mamma har samma tankesätt som jag. ”Du är inte dömd.” Det var svårt för henne när jag blev misstänkt för våldtäkt. När det lades ner blev hon glad, säger Daniel.

Hur reagerade dina vänner?

– ”Så länge du bara är misstänkt är vi dina kompisar. Men om du har våldtagit nån, då kommer vi att göra saker med dig.” Och då är det inte tre pers som ska slå mig, det är fler.

Min familj tycker inte om att jag hållit på med rån och kriminalitet. Men de vet hur jag är. De vet att jag inte har fullbordat en våldtäkt.

Bärby ungdomshem är Sveriges enda institution med ett renodlat uppdrag att behandla unga sexualbrottsdömda. För att hamna här räcker inte att du har utfört ett övergrepp, det måste också bedömas troligt att du gör om det. Det kan tyckas märkligt att inte ens de som tagit sig igenom det nålsögat betraktar sig som sexualbrottsförövare. Om det existerar ”riktiga” våldtäktsmän så borde det väl vara de här killarna?

Niklas Långström är professor i barn- och ungdomspsykiatri och en auktoritet inom vålds- och sexualbrott. När jag berättar för honom att ungdomarna i Bärby förnekar sina brott blir han inte alls förvånad.

– SiS ställer frågor om brottsliga handlingar när ungdomarna skrivs in. En lyder: ”Har du begått en våldtäkt?” Senast jag kollade upp svaren var det en försvinnande liten andel även av de som blivit dömda som medgav att de hade gjort det.

Förklaringen, säger han, ligger främst i den enorma skammen.

– Vi har sett flera uppmärksammade barnpornografirazzior där misstänkta har begått självmord. Att medge att man är sexualbrottsförövare tar emot. Hur ska man kunna behålla en självbild som är konstruktiv, att jag är värd att få finnas, om man tar in att man gjort något sådant?

Medan Said pratar kastar han en färgglad plastboll mellan händerna. Personalen kallar dem ”pompom-bollar”, de ska reducera stress och ge utlopp för överskottsenergi.
Medan Said pratar kastar han en färgglad plastboll mellan händerna. Personalen kallar dem ”pompom-bollar”, de ska reducera stress och ge utlopp för överskottsenergi. Foto: Yvonne Åsell

I kontorsbyggnaden i Bärby sitter psykologerna Mia Jörgensen och Maja Hallqvist med benen i kors på varsin skrivbordsstol.

– Vissa ungdomar kommer till en punkt där de kan titta på det de gjort ur ett nytt perspektiv. Andra gör aldrig det. Men det är inte det viktiga, säger Mia Jörgensen.

Det är hon som pratar mest.

– Tidigare lades mer vikt i terapin vid att man skulle ta ansvar för det som hänt. Men om det övergripande målet är att det inte ska ske fler övergrepp så är det inte så viktigt att man har empati med den man utsatt tidigare.

Man vet inte säkert vare sig om man gör ett korrekt bedömning av vem som riskerar att återfalla eller huruvida befintlig behandling faktiskt minskar risken.

Forskning tyder på att förbättrade sociala färdigheter och ökad kontroll över känslosvängningar minskar risken för återfall mer än vad empatiträning gör, säger Niklas Långström.

– Lägger man för mycket krut på själva erkännandet riskerar klienterna att ändå inte kunna hantera framtida situationer. Jag kanske inser att jag förstörde jättemycket för en tjej som jag begick ett övergrepp emot, men vad gör jag nästa gång jag blir kåt, förbannad eller ledsen? Om jag då bara tänker på hur illa jag gjorde henne och blir ännu mer deprimerad försöker jag kanske återigen ha sex med någon som inte vill.

Det skall sägas att underlaget för de här slutsatserna är begränsat. En utvärdering av Kriminalvårdens behandling för sexualbrottsdömda kunde till exempel inte säkerställa några skillnader mellan de som genomgått programmet och de som inte gjort det. Behandlingen är inte identisk med den i Bärby, men illustrerar det oklara forskningsläget. Man vet inte säkert vare sig om man gör ett korrekt bedömning av vem som riskerar att återfalla eller huruvida befintlig behandling faktiskt minskar risken.

Detta beror delvis på att det är få individer som fälls och att återfallsfrekvensen är låg redan från början – omkring en av tio sexualbrottsdömda återfaller inom tio år, betydligt färre än vid andra sorters våldsbrott. Men det visar också att effekten är ganska marginell. Om behandling hade minskat återfallsrisken drastiskt så skulle det inte behövts särskilt många individer för att säkerställa det.

Forskningen på området hamnar lätt i en sorts etiskt moment 22. Trots att det är osäkert vilken nytta de befintliga behandlingsprogrammen gör anser många det oetiskt att låta en kontrollgrupp i stället testa andra, oprövade metoder.

– Vad händer om du som forskare får ett återfall bland de förövare som du inte har gett den behandling du tror är den bästa möjliga? Det skulle troligen bli jätteupprörda känslor. Samtidigt kan det förstås vara så att den behandling vi ger i dag egentligen är sämre än den vi skulle vilja testa, säger Niklas Långström.

Det går inte att få ett säkert samtycke från barn, personer som sover, är väldigt onyktra, känner sig hotade eller på annat sätt befinner sig i underläge.

Behandlingen i Bärby utgår i stället till stor del från generella kunskaper kring behandling av annan utagerandeproblematik. Man försöker bygga upp fungerande nätverk kring killarna, träna dem i känsloreglering, skapa struktur och göra framtidsplaner. Mycket fokus ligger också på praktiska övningar, rollspel och diskussioner kring sexuella situationer.

Mia Jörgensen räcker över ett laminerat papper med en kompassymbol där de fyra väderstrecken är märkta med ”ärlighet”, ”lika makt”, ”rätt att ändra sig” och ”körsignaler”.

– Det kan vara många saker man behöver ha i huvudet för att göra en adekvat samtyckesbedömning. Samtyckeskompassen är ett sätt att göra det visuellt enkelt. Vad är en stoppsignal och en körsignal? Hur avläser jag dem? När är någon ens kapabel att ge en stoppsignal?

– Ja, precis. Man behöver avgöra vilket tillstånd den man vill vara sexuell med befinner sig i. Det går inte att få ett säkert samtycke från barn, personer som sover, är väldigt onyktra, känner sig hotade eller på annat sätt befinner sig i underläge, säger Maja Hallqvist.

Annons
Behandlingen mot sexualproblematik i Bärby är bra, säger Simon. ”Jag trodde att jag var ensam på hela jorden om att ha de här problemen. Om fler vågade prata om det så skulle nog fler våga ta steget att be om hjälp.”
Behandlingen mot sexualproblematik i Bärby är bra, säger Simon. ”Jag trodde att jag var ensam på hela jorden om att ha de här problemen. Om fler vågade prata om det så skulle nog fler våga ta steget att be om hjälp.” Foto: Yvonne Åsell

Simon tar i hand. Han har klätt på sig skjorta och slips till mjukisbyxorna. När jag säger att han inte är tvungen att svara på alla frågor börjar han skratta.

– Min psykolog förvarnade mig om det. Men jag är väldigt öppen!

Simon är den ende jag träffar som erkänner att han har begått ett sexualbrott, även om han inte håller med om beskrivningen av gärningen.

– Jag blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn, men jag borde ha överklagat domen. Jag utnyttjade honom inte. Han ville ju. Vi älskade varandra.

Simon var 17 år när han inledde en relation med en 13-årig pojke.

Jag borde ha överklagat domen. Jag utnyttjade honom inte. Han ville ju. Vi älskade varandra.

– Någonstans visste jag att det inte fick komma fram. Mina vänner sa ”du kan inte vara med en 13-åring”. Men jag tänkte att han sa ja, varför skulle jag inte få? Samtidigt har jag jättesvårt för att ljuga.

En kväll fick han en panikångestattack och berättade om relationen för en behandlingsassistent. Assistenten polisanmälde.

Det har, som han själv uttrycker det, varit ”mycket död och kaos” i Simons liv. Redan som liten var han utanför. Det konstaterades att han hade adhd, tvångssyndrom, autismspektrumstörning och en begåvningsnivå under genomsnittet. När han gick på lågstadiet dog hans bästa vän av plötsligt hjärtstillestånd. Några år senare avled hans pappa hastigt i cancer.

– Mamma viskade i pappas öra på sjukhuset: ”Du får somna in. Vi kommer att klara det här, vi kommer att kämpa som en familj, du behöver inte vara orolig.” Men vi klarade inte av att hålla det löftet.

Hans mamma började dricka och Simon blev omhändertagen av socialtjänsten. Han säger att den sexuella problematiken uppstod i oförmågan att hantera sorgen.

– Vi har en skattningsskala här i Bärby. När du har en femma i tändning, då är du jättekåt, du kan inte tänka på annat än sex. Efter att pappa dog var jag alltid det. Jag började precis komma in i puberteten. Jag kunde inte prata med mamma. Och jag började tycka om barn. Min intellektuella nivå är inte riktigt åldersadekvat, jag har aldrig funkat bra med de i min egen ålder. Det ska vara yngre.

Jag blev aldrig polisanmäld. Skolan tystade ner det. Då var jag tacksam för det, men i dag tänker jag att det hade varit bättre om de hade anmält.

Efter att han tagit en klasskamrat på brösten och skämtat på ett närgånget sätt med en annan, yngre flicka blev Simon avstängd från skolan.

– Men jag blev aldrig polisanmäld. Skolan tystade ner det. Då var jag tacksam för det, men i dag tänker jag att det hade varit bättre om de hade anmält. I så fall kunde jag ju fått hjälp redan då.

Han sitter högt uppkrupen i fåtöljen, med håret på ända som om han nyss hade vaknat, och berättar om sina tonår med ständigt nya familjehem, nya skolor, nya socialsekreterare, ett tungt drogmissbruk och en dom för grov misshandel sedan han stuckit sin dåvarande flickväns mammas sambo med kniv.

Han hävdar att han aldrig blev erbjuden vård för sin problematik, trots att den framkom både genom incidenterna i skolan och under samtal på BUP. Först när han i sena tonåren själv ringde Preventell, Karolinska universitetssjukhusets stödlinje för oönskad sexualitet, fick han terapi inriktad på sina sexuella problem. Men när han tvingades flytta till ett annat familjehem längre från Stockholm upphörde samtalen.

Vissa förövare förstår inte att de går över en annan människas gränser, säger psykologerna i Bärby. Vissa förstår men klarar inte av att hejda sig. Andra skulle kunna hejda sig men väljer att strunta i det.
Vissa förövare förstår inte att de går över en annan människas gränser, säger psykologerna i Bärby. Vissa förstår men klarar inte av att hejda sig. Andra skulle kunna hejda sig men väljer att strunta i det. Foto: Yvonne Åsell

Två av killarna jag möter i Bärby har blivit omhändertagna av socialtjänsten som barn, två är födda utomlands, tre har neuropsykiatriska diagnoser och alla fyra har begått även andra sorters brott. Men de gemensamma nämnarna, menar Niklas Långström, säger troligen mindre om varför människor begår övergrepp och mer om vilka som faktiskt blir dömda för att ha gjort det.

Samstämmig forskning visar att nio av tio sexuella övergrepp aldrig anmäls. Av de anmälningar om våldtäkt som görs går runt en tiondel till åtal. Om vi antar att anmälningarna motsvaras av verkliga brott så skulle det innebära att bara omkring var hundrade våldtäkt leder till rättssalen.

Om vi antar att anmälningarna motsvaras av verkliga brott så skulle det innebära att bara omkring var hundrade våldtäkt leder till rättssalen.

Niklas Långström tecknar ett isberg i luften och pekar ut den lilla topp av förövare som faktiskt lagförs.

– När det gäller sexuella övergrepp är man mer benägen att rapportera något ju närmare det ligger den stereotypa våldtäkten, alltså att man blir överfallen på öppen plats av en person som använder våld och som man inte känner sedan tidigare. Det är så uppenbart att det inte är okej. När brotten är mer inlindade i vardagslivet, när det är ens partner eller pappa, då finns det mer ambivalens hos många offer och de är mindre benägna att anmäla.

De senaste tio åren har antalet sexualbrottsanmälningar i Sverige ökat, och i en del av den senaste Nationella trygghetsundersökningen uppger mer än var fjärde kvinna mellan 16 och 24 att hon utsatts för minst ett sexuellt övergrepp under året som gått. Niklas Långström vågar inte utesluta att vissa typer av sexualbrott faktiskt har blivit fler, men menar att förändringen främst handlar om en ökad medvetenhet om vad som utgör ett övergrepp.

– I och med den markanta isbergseffekten kan en ganska liten förändring i benägenheten att anmäla göra att det ser ut som en dubblering. Jag tror att det kommer att se ut som att det blir ännu värre de närmaste åren, om #metoo och liknande processer leder till att man anmäler sexuella kränkningar i större utsträckning.

Inom forskningen talas det om två ”riskdimensioner” som driver sexuellt utagerande. Den ena utgörs av faktorer som är generellt kopplade till våld och antisocialt beteende.

– Där finns dålig impulskontroll, lättväckt aggressivitet, antisociala attityder som ”jag tar vad fan jag vill i det här jävla samhället” och överdrivna, könsrollsstereotypa attityder som att kvinnor inte är som män eller att det är mest synd om killar, säger Niklas Långström.

Den andra dimensionen har tydligare med sexualitet att göra.

– Där finns det vi kallar hypersexualitet eller sexuell upptagenhet, att man tänker mycket på sex, kollar mycket på porr, har haft många partners och är otrogen, samt avvikande sexuella tändningsmönster, exempelvis att man dras till prepubertala barn eller våld och förnedring.

Den kanske vanligaste fråga Niklas Långström får handlar om att invandrare är överrepresenterade som sexualbrottsförövare. Och ja, statistiskt sett döms utlandsfödda oftare för sexualbrott än genomsnittsmedborgaren.

Förut tänkte jag att en våldtäktsman var nån som gömmer sig i skogen och hoppar fram och tar en tjej som joggar.

Det gör även personer som själva blivit utsatta för övergrepp som barn, har inlärningssvårigheter, är impulsiva eller umgås med kriminella. En ännu mer överrepresenterad grupp är, vilket Niklas Långström själv har visat i en studie, människor med nära manliga släktingar som blivit dömda för sexualbrott. Förklaringen är troligen att riskfaktorer som dålig impulskontroll eller en oproportionerlig upptagenhet av sex är ärftliga.

Att utifrån sådana samvariationer dra slutsatser om vem som kommer att begå sexualbrott är dock vanskligt, menar han, eftersom en överväldigande majoritet av alla som uppfyller dessa kriterier inte blir förövare.

– Sannolikheten att den som blir dömd för en gruppvåldtäkt inte är född i Sverige är påtagligt förhöjd i förhållande till deras andel i befolkningen, det är inget snack om det. Men även om de flesta som begår ett sådant brott skulle vara utlandsfödda så innebär det ju inte att de flesta utlandsfödda begår sådana brott. Det där tycks många ha svårt att hålla isär.

Ungdomarna bor i vad som kallas ”hemliknande miljö”. Sina egna rum låser de och låser upp själva, men alla ytterdörrar är låsta.
Ungdomarna bor i vad som kallas ”hemliknande miljö”. Sina egna rum låser de och låser upp själva, men alla ytterdörrar är låsta. Foto: Yvonne Åsell

Att diskutera sexualbrott med killarna i Bärby är en motsägelsefull upplevelse.

Å ena sidan upprepar de många så kallade våldtäktsmyter, utbredda falska föreställningar om sexualbrott, som att det är vanligt att kvinnor ljuger om att de blivit våldtagna eller att rätten alltid dömer till kvinnans fördel.

Å andra sidan klingar deras resonemang också av saker de uppenbart har fått lära sig i behandlingen. De poängterar att en våldtäkt inte behöver innefatta våld, de säger att många övergrepp sker inom relationer, de använder ord som ”maktskillnad” och ”körsignaler”.

Rädslan för att inte vara en i gänget blir tillräckligt för att killar som i övrigt inte uppvisat någon sexuell problematik ska delta i ett grovt övergrepp.

– Förut tänkte jag att en våldtäktsman var nån som gömmer sig i skogen och hoppar fram och tar en tjej som joggar. Sen kom jag hit och såg att det är vanliga människor. Vem som helst kan bli dömd för våldtäkt. Det räcker med att du var för full, eller att hon var för full. Brottet handlar om var tjejens gränser är, om du stannar vid dem eller inte, säger Said.

Där måste man i någon mån ge honom rätt.

En del av kraften i #metoo har ju legat i att även vi män tvingats stanna upp och fråga oss: Me too? Skulle det kunna vara jag? Skulle det kunna vara min kompis? Om var fjärde ung kvinna har utsatts för ett sexualbrott det senaste året har rimligtvis en hyfsad andel av alla unga män utsatt en kvinna. Män som finns bland våra arbetskamrater, grannar, bröder, söner.

Att man inte måste vara ett avvikande monster för att begå ett sexualbrott antyds inte minst av de fall där ett kompisgäng utfört en gruppvåldtäkt, inte drivna av aggression eller kåthet utan av grupptryck. Rädslan för att inte vara en i gänget blir tillräckligt för att killar som i övrigt inte uppvisat någon sexuell problematik ska delta i ett grovt övergrepp. ”Det är som om de tror att det förväntas av dem att de också måste sätta på den där utslagna flickan”, skriver författaren och debattören Katarina Wennstam i boken ”En riktig våldtäktsman”. I ett fall hon skildrar ljög en kille först för polisen om att han deltagit i en gruppvåldtäkt, eftersom det vore ”pinsamt” att erkänna att han inte haft samlag med offret när hans kompisar hade det.

Tanken att den som begått ett vidrigt brott är en människa precis som vi innebär att vi tvingas granska vår egen moral och vad vi själva är kapabla till.

Ändå är monsterbilden av våldtäktsmannen så stark i det allmänna medvetandet.

Den norske sociologen Nils Christie har skrivit om människors behov av att betrakta gärningsmän som avvikande. Tanken att den som begått ett vidrigt brott är en människa precis som vi innebär att vi tvingas granska vår egen moral och vad vi själva är kapabla till. Det är smärtsamt. Därför, menade Christie, föreställer vi oss i stället gärningsmän som omänskliga. Ju mer olika oss, desto bättre.

Sexuella övergrepp är självklart oacceptabla, säger Niklas Långström, men påpekar att vissa män som uttrycker sin avsky för våldtäktsmän inte nödvändigtvis själva beter sig särskilt respektfullt mot kvinnor.

– Framförallt när det gäller gruppvåldtäkter kan man höra att invandrare ”kommer hit och våldtar våra kvinnor”. Offren är väl sina egna kvinnor? Där uppfattar jag spår av attityder och beteenden, kanske med evolutionär grund, som handlar om att vilja kontrollera kvinnors sexualitet.

Annons
Ungdomshemmet ligger i Bärby, en ort med omkring 350 invånare en dryg mil öster om Uppsala.
Ungdomshemmet ligger i Bärby, en ort med omkring 350 invånare en dryg mil öster om Uppsala. Foto: Yvonne Åsell

I Bärby har det blivit lunch. Soppa och blåbärspaj. Vintersolen slår in genom fönstren och över långborden. Här äter alla ihop – personal med intagna, killarna från sexualavdelningarna med andra ungdomar.

– Vad är en hjälpsam reaktion gentemot den som har begått ett övergrepp? Jo, att öka det sociala stödet, inte minska det. Man måste få med personen i gemenskapen. Vi brukar uppmana ungdomarnas föräldrar att ha attityden: ”Du har begått ett övergrepp. Jag älskar dig ändå och jag kommer att stötta dig ännu mer nu, för du behöver hjälp så att det här inte händer igen.” I stället för att ta avstånd från dem och hoppas att de lär sig av det, säger Mia Jörgensen.

Det finns flera risker, säger hon, med stigmatiseringen av sexualbrottsförövare.

En risk är att den som blir utsatt för ett brott drar sig för att polisanmäla, utifrån vetskapen om vad det skulle utsätta gärningsmannen för. Inte sällan är det ju ens partner, kompis eller pappa.

En risk är att omgivningen ifrågasätter offret, för att man inte kan acceptera att den utpekade är en våldtäktsman. Hon var påverkad, hon är en dålig tjej, hon ljög för att få pengar. Det är en paradox – samtidigt som vi betraktar sexualbrott som bland det mest oacceptabla en människa kan göra, tenderar vi att ursäkta dem när de faktiskt sker.

Om man är oroad över sin sexualitet, då skulle jag önska att samhället uppmuntrade en att berätta om det.

En risk är att offret inte vågar berätta på grund av just den rädslan: ingen kommer att tro mig.

En risk är att den som anar att den skulle kunna begå ett övergrepp låter bli att söka hjälp för problemen.

– Om man är oroad över sin sexualitet, då skulle jag önska att samhället uppmuntrade en att berätta om det, säger Mia Jörgensen.

Utan att säga att killarna här inte är ansvariga för det de gjort, tycker du att samhället har brustit gentemot dem?

– Det blir fel redan i hur du formulerar frågan. Vi behöver komma bort från att antingen så är jag med personen och stöttar det den har gjort, eller så tar jag avstånd från övergreppet och då är jag emot personen. Samhället har brustit, sådant här kommer inte från tomma intet och man kan verkligen se stora brister. Och ja, den som begått ett övergrepp har 100 procent ansvar för det. Jag skulle önska att man kunde prata mer i termer av ”hur hanterar vi som samhälle den här frågan gemensamt?”.

Hur hanterar vi som samhälle den här frågan gemensamt? Om bara en bråkdel av alla sexualbrottslingar döms, och merparten av dem inte återfaller, då blir ju den allra viktigaste frågan: Vad gör vi åt de förövare – och de potentiella förövare – som aldrig hamnar i Bärby?

För de allra flesta unga som uppvisar sexuella problembeteenden räcker det med en skarp markering för att de aldrig ska upprepa det.

Enligt sociologiska teorier lever vi i en ”våldtäktskultur”. Idén är att det finns normer som indirekt bidrar till normalisera och möjliggöra sexuellt våld – som att sexuellt utlevande är förenat med status för unga män men med skam för unga kvinnor, att mannen förväntas vara den sexuellt pådrivande parten och att manlig styrka och handlingskraft uppmuntras medan kvinnlig undergivenhet sexualiseras.

Mia Jörgensen tycker att alla borde få lära sig samtyckeskompassen.

– Var går min gräns? Hur gör jag om någon kliver över den? Hur avläser jag någon annan? Det skulle behöva trummas in i barn tidigt.

I arbetet för att förebygga kränkningar i amerikanska collegemiljöer talar man om bystander intervention, näromgivningens möjligheter att motverka övergrepp.

– I påslaget, upphetsningen eller berusningen kan någon tappa omdömet. Därför ska du inte lämna din polare som hånglar med en tjej om han verkar väldigt på och hon inte, utan säga: ”Är du säker på att hon vill?” Det finns en distinkt potential där, att stärka vår förmåga att agera, säger Niklas Långström.

På samma sätt, säger Mia Jörgensen, är det helt centralt att någon reagerar när en ung kille tafsar eller använder ett väldigt grovt sexuellt språk.

– För de allra flesta unga som uppvisar sexuella problembeteenden räcker det med en skarp markering för att de aldrig ska upprepa det. Där har skola, fritidsgårdar, föräldrar och socialtjänst ett jättestort ansvar att adressera det direkt och inte låta det slinka förbi utifrån något slags boys will be boys-princip.

”Jag ska aldrig in igen. Aldrig. Jag har lärt mig nu”, säger Simon.
”Jag ska aldrig in igen. Aldrig. Jag har lärt mig nu”, säger Simon. Foto: Yvonne Åsell

Sista gången jag träffar Simon har han ställt fram en bricka med kaffe, en kanna mjölk, ett sockerkar och ett paket Singoalla. Mia Jörgensen frågar om det går bra att SvD:s fotograf Yvonne Åsell sitter med och lyssnar.

– Inga problem. Ni är inte laktosintoleranta va?

Det är en ofattbart vacker vinterdag, åtta minusgrader. Solen ligger lågt och marken gnistrar av iskristaller. På väggen i rummet finns en målning: en fågel i bur som lyfter vingarna och flyger ut i friheten.

– Jag tror att meningen med mitt liv är att hjälpa människor. Jag skulle vilja jobba som personlig assistent, men det blir svårt med mina domar. Så den drömmen får vila ett tag, säger Simon.

Jag frågar även de övriga killarna om framtiden. Alla svarar att den ser ljus ut. De har förändrats här inne, de tänker inte åka fast igen.

– Jag ska sköta mig. Gå i skolan, säger Said.

Jag skulle vilja jobba som personlig assistent, men det blir svårt med mina domar.

Hassan läser sitt sista gymnasieår här i Bärby och hoppas snart kunna ta studenten.

– Jag vill ha på mig kepsen, du vet, göra morsan stolt.

Daniel är den som har den mest utförliga planen. Han räknar med att snart få lämna Bärby. Så småningom, säger han, tänker han öppna en restaurang och samtidigt studera till marinbiolog – hans biologilärare på högstadiet sade att han skulle passa som det. Men först av allt ska han flytta. Till Göteborg.

– Det är en stor stad, det är inte så många som vet vem jag är där. Och så finns det trevligt folk. Sköna tjejer.

Om du träffar en tjej, kommer du att berätta för henne att du varit här?

– Jag kommer inte att säga nåt. Jag vet ju hur mycket jag själv hatar våldtäktsmän. Och man vet inte, hon kanske känner samma sak?

Daniel, Hassan, Said och Simon är fingerade namn.

Daniel vidhåller att han är oskyldig till våldtäkt. ”Jag har bevis från min Snapchat. När vi gick därifrån tog jag en bild, där hon och jag kramar om varandra. Det brukar man inte göra med sitt offer.”

Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 11

Daniel säger att han aldrig längre tänker på tjejen som anmälde honom för våldtäkt. ”I början tänkte jag att jag skulle döda henne för att hon hade fackat mitt liv.”

Foto: Yvonne Åsell Bild 2 av 11

Två fraser återkommer under intervjun med Hassan. Den ena är ”jag har inte fullbordat en våldtäkt”. Den andra: ”jag är inte en sån”.

Foto: Yvonne Åsell Bild 3 av 11

”Jag har lärt mig mycket om mig själv här”, säger Hassan. ”Men det går alldeles för segt. Man träffar bara sin terapeut en gång i veckan.”

Foto: Yvonne Åsell Bild 4 av 11

Liksom flera av de andra ungdomarna har Said adhd, och liksom flera av de andra berättar han om en uppväxt med svårigheter i skolan, kriminalitet och återkommande kontakt med socialtjänsten.

Foto: Yvonne Åsell Bild 5 av 11

Medan Said pratar kastar han en färgglad plastboll mellan händerna. Personalen kallar dem ”pompom-bollar”, de ska reducera stress och ge utlopp för överskottsenergi.

Foto: Yvonne Åsell Bild 6 av 11

Behandlingen mot sexualproblematik i Bärby är bra, säger Simon. ”Jag trodde att jag var ensam på hela jorden om att ha de här problemen. Om fler vågade prata om det så skulle nog fler våga ta steget att be om hjälp.”

Foto: Yvonne Åsell Bild 7 av 11

Vissa förövare förstår inte att de går över en annan människas gränser, säger psykologerna i Bärby. Vissa förstår men klarar inte av att hejda sig. Andra skulle kunna hejda sig men väljer att strunta i det.

Foto: Yvonne Åsell Bild 8 av 11

Ungdomarna bor i vad som kallas ”hemliknande miljö”. Sina egna rum låser de och låser upp själva, men alla ytterdörrar är låsta.

Foto: Yvonne Åsell Bild 9 av 11

Ungdomshemmet ligger i Bärby, en ort med omkring 350 invånare en dryg mil öster om Uppsala.

Foto: Yvonne Åsell Bild 10 av 11

”Jag ska aldrig in igen. Aldrig. Jag har lärt mig nu”, säger Simon.

Foto: Yvonne Åsell Bild 11 av 11