Annons

Lydia Wålsten: I jakten på klassamhället

Daniel Suhonen, primus motor på tankesmedjan Katalys, som ska ge ut inte mindre än 20 rapporter om klass.
Daniel Suhonen, primus motor på tankesmedjan Katalys, som ska ge ut inte mindre än 20 rapporter om klass. Foto: Julia Wagner
Under strecket
Publicerad

Lagom till Karl Marx 200-årsdag försöker vänstern föra tillbaka klass in i den politiska diskussionen. Daniel Suhonens tankesmedja Katalys släpper över 20 rapporter om klass under våren. Den S- och LO-märkta tankesmedjan Tiden ordnar seminarium om ojämlikhet. Socialdemokratin är trött efter identitetspolitiken. Suget efter annat är stort, hörsalarna fullproppade.

För borgerligheten är det bara att tacka och ta emot. Den marxistiska teorin att kapitalägare står mot arbetare är död. En svensk arbetare får ut lika stor andel av produktionen i lön i dag som för 150 år sedan – skillnaden är att Sverige är rikare. Samhället som det ser ut, med en stor grupp arbetslösa utrikesfödda som inte kan komma in på arbetsmarknaden, är en diskussion vänstern saknar modell för. Omfördelning kan trots allt aldrig skapa riktiga jobb.

Inte heller är de rapporter som tas fram av närstående organisationer fördelningspolitiskt intressanta. Skulle man ta de 1,3 miljarder kronor som de 200 personer tjänar som ingår i LO:s rapport Makteliten, där de ställer arbetare mot chefer, och fördela dem enligt marxistisk princip hade det blivit 6 kronor per svensk och månad.

Annons
Annons

Det är frestande att avfärda det i sin helhet. Men att förneka klass är också vanskligt. 8 av 10 svenskar säger att vi lever i ett klassamhälle. Det ska nog förstås som att man ser att det finns inkomstskillnader i Sverige. Varannan person ser sig som medelklass, var fjärde som arbetarklass. Daniel Suhonens ambition, får man anta, är att den grupp som definierar sig som arbetarklass ska växa.

Inom borgerligheten finns en oro att diskussionen leder till att man bekräftar marxismen. Men att det finns socioekonomiska grupper är trivialt. Om människor använder ordet ”klass” som ekonomiska skillnader finns det ingen anledning att vara teoretisk språkpolis. När M-ledaren Ulf Kristersson talar om vikten av klassresor förutsätter den dessutom rent logiskt att det finns en plats att resa från.

Enligt det kända diagrammet ”The Gatsby Curve” har Sverige relativt hög social rörlighet. Grafen illustrerar den positiva relationen mellan social rörlighet och jämlikhet där länder placeras in utifrån inkomstskillnader i samhället och social rörlighet mätt som inkomstskillnaden mellan generationer.

Men Sverige är mer av ett klassamhälle än grafen ger sken av. Ett problem är att Sverige har så sammanpressad lönestruktur att det relativt sett blir enkelt att göra en klassresa i statistiken. Ekonomiprofessorn Gregory Clark, som har följt ett antal fint klingande efternamn i Sverige i boken ”The son also rises: surnames and the history of social mobility”, menar att vi i praktiken har samma sociala rörlighet som USA och Storbritannien.

Samtidigt hos Katalys pågår jakten på en klasskonflikt. Aftonbladets tidigare politiska chefredaktör Karin Pettersson föreslår (29/1) att vänstern bör fokusera på ”rövarkapitalister” i välfärden för att få med sig folket. Hon säger också att Socialdemokraterna har en ”fundamental brist på självförtroende” i klassfrågor.

Men kanske är det så enkelt att Sveavägen 68 gör en bättre analys än den fristående vänstern? Den som har mest att förlora på klass i den politiska debatten är inte borgerligheten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons