Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:I känslotumultets allra innersta

Thomas Mann 1943 under exilen i USA.
Thomas Mann 1943 under exilen i USA. Foto: Fred Stein/TT

I Thomas Manns romansvit ”Josef och hans bröder” skildras en av litteraturhistoriens mest djupborrande begärsskildringar. Det skriver Carl-Johan Malmberg som minns läsningen av en vanvettig passion bortom könsroller.

Under strecket
Publicerad

Egentligen har jag inte gjort något annat i livet än läst. Visst, jag har rest, träffat vänner, ridit hästar, lyssnat på musik, druckit vin, skrivit – men när allt kommer omkring tycker jag mig bara ha läst – och lagt dikter och prosa på flera språk på minnet. Det sker liksom automatiskt. Mitt minne är ljud – jag ser inte bokstäverna framför mig utan hör dem som ett slags inre ekon. Som nu, när jag påminns om Thomas Manns romansvit ”Josef och hans bröder”, genom Hans-Roland Johnsons utmärkta understreckare om den tyska nyutgåvan av romanerna (SvD 11 juli). Jag hör de tre magiska inledningsmeningarna från första delen, ”Jakobs upplevelser”, i Nils Holmbergs översättning:

”Djup är det förgångnas brunn. Måste man icke kalla den outtömlig? Detta även, ja kanske i synnerhet när det endast och allenast är människan och hennes förflutna varom vi tala och spörja, människan, detta gåtfulla väsen, som i sig innesluter vår egen naturligt glädjefyllda och övernaturligt eländiga tillvaro och vars hemligheter, begripligt nog, är A och O för allt vårt talande och spörjande, det som skänker vårt talande dess trångmål och lidelse, vårt spörjande dess enträgenhet.”

Annons
Annons

Det bästa jag läst om förälskelsen när den drabbar som värst – och som lyckligast.

Det jag annars minns starkast i romanen är den vanvettiga passionen som Mut, Potifars hustru, drabbas av för Josef under hans fångenskap i Egypten. I tjugoårsåldern var den skildringen i ”Josef i Egypten”, tillsammans med Prousts på flera sätt liknande skildring i ”I skuggan av unga flickor i blom”, det bästa jag läst om förälskelsen när den drabbar som värst – och som lyckligast. Den rad jag minns är där Mann skriver: ”Mut var salig att se i denna fullkomliga skepnad den som hon visste sig älska, ty den förälskade är alltid ivrig att finna stöd för sin förälskelse, skälvande ömtålig för varje ofördelaktigt drag som stör den älskades bild och triumferande tacksam för varje stöd åt illusionen”.

Det rör sig om en av litteraturhistoriens mest djupborrande begärsskildringar, om en besatthet som vägrar släppa taget och som ödelägger den älskande. Vi får uppleva det från Muts synvinkel. Hans-Roland Johnson framhåller partiet som romanens höjdpunkt och hänvisar till en kvinnlig läsare som menar att ingen kvinna, hur mogen hon än är eller hur objektivt hon än förhåller sig till konst, kan läsa denna skildring utan att identifiera sig med Mut.

Thomas Mann bjuder in oss i känslotumultets innersta kammare.

Fast inte bara kvinnor utan också män kan leva sig in i Mut. För här handlar det om begärets allmänna väsen, oberoende av könet hos den älskande. Thomas Mann, berättaren och trollkarlen, bjuder in oss i känslotumultets innersta kammare. Han använder samma grepp som i sin tidigare skildring av Aschenbachs förälskelse i Tadzio i ”Döden i Venedig” eller senare av den äldre kvinnan som förälskar sig i en ung man i kortromanen ”Den bedragna”. Liksom Proust i ”På spaning efter den tid som flytt”, Stendhals ”Om kärleken” eller Virginia Woolf i ”Orlando” är det fråga om blottläggande av begärets logik och ologik, dess ”lagar” skulle Proust säga: de som överskrider all tudelning mellan manligt och kvinnligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons