Annons

Tove Lifvendahl:I kompromisslandet är alla årets dagar röda

Lördag hela veckan med JÖK:en?
Lördag hela veckan med JÖK:en? Foto: Jonas Ekströmer/ TT

Friåret har återuppstått igen från de politiskt döda reformförslagen; nu riskerar kostnader för åtta miljarder kronor innevarande mandatperiod att läggas på att blidka MP för att hålla S kvar vid makten.

Under strecket
Publicerad

Under årets Almedalsvecka hade jag nöjet att sitta i juryn för TCO:s så kallade kompromisskamp som hålls mellan politiska ungdomsförbund. Uppgiften går ut på att två representanter som står långt från varandra ska komma överens i en politisk fråga, och prestera en kompromiss de båda kan acceptera. Det är på lek, men villkoren i det nutida politiska landskapet gör övningen verklighetstrogen.

Det frestar att gå den lätta vägen. Olika versioner av januariöverenskommelsens 73-punktslista presenterades utan närmare specifikation av finansiering och följdeffekter. Det må vara ursäktligt för unga politiker som deltar i sällskapsspel och ännu inte har reell makt, men när äldre kollegor ägnar sig åt sådana övningar blir det ett bekymmer. Kompromisser behövs, men löper ständigt stor risk att bli dyra och dåliga eftersom de inte utgår från en sammanhållen tanke, utan härrör sig från viljan att jämka samman positioner som ofta utgår från helt olika logiker.

Betald ledighet (här avses inte intjänad semester) är exempel på ett tankemässigt ofog som dessvärre har haft sina förridare i regeringssammanhang under lång tid. Sist det begav sig införde regeringen Persson friår på Miljöpartiets initiativ 2005 trots att Konjunkturinstitutet redan år 2004 hade påpekat att friåret skulle ge färre arbetade timmar och på sikt lägre BNP-tillväxt. Notan slutade på nästan 2 miljarder kronor per år fram till dess att regeringen Reinfeldt stängde butiken 2007, men redan tio månader efter dess införande menade LO att friåret borde skrotas, eftersom det inte ledde till den ökade sysselsättning som hade utlovats.

Det nedslog dock inte Miljöpartiet som 2013 föreslog att friåret skulle återinföras för att ge långtidsarbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden igen, genom färsk arbetslivserfarenhet. Och eftersom MP är nödvändiga för att S ska kunna behålla makten, blev den tossiga politiken plötsligt realitet igen; i punkt nummer 14 har friåret återuppstått från de döda: ”Utvecklingstid i upp till ett år införs (från BP20) för att möjliggöra kompetensutveckling hos den enskilde.”

I utredningen ”Tid för utveckling” (SOU 2018:24) presenterade Anders Wallner (MP) en beräkning för kostnaderna av den gröna ledighetspolitiken. Det är inga småpengar. I ett hypotetiskt mellanscenario skulle reformen kunna kosta totalt 8 miljarder bara innevarande mandatperiod.

Föga förvånande avråder arbetsmarknadens parter. Men som ungdomsförbunden illustrerade på scenen i Almedalen är den goda stämningen viktigare än utgiftskontrollen och incitamentsstrukturerna. Någon riktig tid för eftertanke ges inte.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons