Annons

”I kyrkan ber man till Gud och inte till statsministern”

Foto: Johan Nilsson/TT

Med anledning av Jacob Rudenstrands gästinlägg ”Inte heller moderater är vuxna i kyrkorummet” har följande kommentar inkommit från Bengt Olof Dike. Jacob Rudenstrand svarar.

Under strecket
Publicerad

Överdrifterna om Svenska kyrkans påstått politiska agenda duggar tätt i debatten om partiernas närvaro i kyrkovalen. Ett exempel är ett gästinlägg på ledarsidan (17/10) av Jacob Rudenstrand, som är biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen. Han har fått för sig att kyrkan är en ”partipolitisk arena”.

Bortsett ifrån att det inte hör till vanligheterna att ett samfunds ledare blandar sig i ett annat samfunds inre liv och beslutsprocesser, är tydligen Rudenstrand ovetande om att det i Svenska kyrkans ”författning”, kyrkoordningen KO, slås fast, att ”den kristna kyrkan bekänner en enda Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden” och att församlingens grundläggande uppgift är att ”fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission”. Syftet är att ”människan ska komma till tro på Kristus och leva i tro”.

Alltså inte att komma till tro på Socialdemokraterna, Centern eller Moderaterna. I varje gudstjänst eller mässa läses också unisont ”Trosbekännelsen”som markerar de närvarandes kristna tro. Församlingen tillber alltså varken Stefan Löfven, Annie Lööf eller någon annan politiker. Och Svenska kyrkan formulerar sin egen dagordning. Den författas inte i ett partikansli.

Annons
Annons

Men politiska partier ställer upp i valen till kyrkans organisatoriska beslutsinstanser. Det har de gjort i närmare hundra år utan att några tidigare har förfasat sig. Först sedan kyrkomötet reformerades i slutet av 1900-talet, direktval infördes och partierna vann valen, har kritikerna hoppat upp som gubbar och gummor ur lådan. De är huvudsakligen präster från högkyrkligheten, frikyrkoföreträdare och s k oberoende nomineringsgrupper, som av väljarna är detroniserade i kyrkovalen. I det senaste valet 2017 fick de tre partier, som ställde upp – S, C och SD – nästan 55 procent av rösterna, medan Frimodig Kyrka (som är en av de starkaste kritikerna mot partinärvaron) erhöll mindre än 4 procent efter att ha förlorat två av sina tidigare 12 mandat i kyrkomötet.

Varken Rudenstrand eller andra kritiker av kyrkans valsystem tycks känna till, eller låtsas om, att kyrkomötet har en läronämnd, där samtliga av kyrkans biskopar och några övriga teologer ingår, och som helt formar läran. De förtroendevalda företrädarna beslutar om ekonomiska, organisatoriska, fastighets, indelnings och liknande frågor.

Rudenstrand åberopar en nyutkommen bok med kritik av partinärvaron av en tidigare direktor vid ärkebiskopens kansli men nämner inte, att författaren är aktiv i den oberoende nomineringsgruppen POSK (Partipolitiskt oberoende) och för gruppen invald i Strängnäs kyrkofullmäktige.

Direktval är mest demokratiska val. Dessas resultat måste respekteras, oavsett vilka grupper som vinner dem. Den av kritikerna ännu obesvarade principfrågan kvarstår också: Skall politiska partier förbjudas i kyrkovalen?

Annons
Annons

BENGT OLOF DIKE, tidigare kyrkomötesledamot i 17 år, nu församlingsengagerad.

Jacob Rudenstrand svarar: Bengt Olof Dike invänder mot min beskrivning av Svenska kyrkan som en partipolitisk arena där de politiska partierna (S, C och SD) har majoriteten i kyrkans högsta beslutande organ. Samtidigt bekräftar han själv detta i sin artikel. I sin avslutande fråga undrar han om de politiska partierna ska förbjudas i kyrkovalen. På denna fråga kan jag bara svara: Amen!

Svenska Evangeliska Alliansen är inget samfund utan ett nätverk med medlemmar i olika församlingar och samfund, däribland Svenska kyrkan. Att vi har synpunkter på en sådan grundläggande fråga som kyrkornas frihet från den politiska makten är en självklarhet. I synnerhet när det gäller Sveriges största kristna samfund.

I världens mest sekulariserade land hörs det ofta att religionen inte ska blanda sig in i politiken. Sällan hörs det motsatta, att politiken inte ska blanda sig in i religionen. Vid Svenska kyrkans relationsförändring (läs skilsmässa) från staten år 2000 trodde många medlemmar, till och med riksdagspolitiker, att den politiska makten skulle brytas. Men någon politiskt obunden kyrka lämnades dock inte kvar. Så sent som 2017 sa Stefan Löfven (S) i en intervju i Kyrkans tidning:  

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

I vilken annan, från staten oberoende, organisation finns det en sådan tydlig partinärvaro?  

Ingen ifrågasätter att det är den apostoliska trosbekännelsen som läses i varje gudstjänst eller att Kristus tillbes i varje kyrka. Men att låta partiboken snarare än Skriften vara normerande i kyrkomötet är inget annat än en frontalkrock med kyrkans sanna väsen. Här kan man jämföra med de icke-politiska nomineringsgrupperna som Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka och Öppen kyrka som samlar ledamöter oavsett partibeteckning. 

Att läronämnden skulle vara en garant mot politiska överväganden i kyrkomötet är en chimär. Snarare är den att jämföra med lagrådet eller en remissinstans och har ingen beslutanderätt. I Kyrkoordningen anges att läronämndens roll är att ”yttra sig innan kyrkomötet beslutar” i olika ärenden, däribland ”grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”. Ett tydligt exempel var när Kyrkomötet fattade beslut om könsneutrala äktenskap trots att läronämnden var allt annat än enig. Det var även Kyrkomötet som antog den nya kyrkohandboken, som kritiserats för ett könsneutralt språk om Gud, efter en mycket uppslitande debatt.  

Kritiken mot det politiserade kyrkomötet är i ljuset av detta fullt rimlig.

JACOB RUDENSTRAND, bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons