Annons

I Lettland var man aldrig naiv

Hanna Waerland-Fager, om att Sverige borde lära av den lettiska försvarsstrategin.

Under strecket
Publicerad

Premiärminister Krišjānis Kariņš förstår värdet av att utveckla både det militära och det civila försvaret.

Foto: Virginia Mayo/TTBild 1 av 1

Premiärminister Krišjānis Kariņš förstår värdet av att utveckla både det militära och det civila försvaret.

Foto: Virginia Mayo/TTBild 1 av 1
Premiärminister Krišjānis Kariņš förstår värdet av att utveckla både det militära och det civila försvaret.
Premiärminister Krišjānis Kariņš förstår värdet av att utveckla både det militära och det civila försvaret. Foto: Virginia Mayo/TT

Den 21 augusti 1991 återetablerade Lettland sig som en självständig stat. Som en del av Stalins uppgörelse med Hitler 1939 (Molotov-Ribbentrop-pakten) annekterades Lettland av Sovjetunionen 1940. 1941 tog Nazityskland över ockupationen, men 1944 var Sovjetunionen tillbaka och därmed Lettiska SSR.

Det är en tid som förstås fortfarande präglar landet starkt, ett land som dessutom än idag hotas av Ryssland. Hotet är inte heller bara militärt utan Kreml söker också påverka andra politikområden, inklusive medieutbudet.

Trots att Lettland, precis som de baltiska grannländerna Estland och Litauen, är unga demokratier, har man kommit långt i sin politiska och ekonomiska utveckling. Det gäller också inom försvars- och säkerhetspolitiken. 2004 blev Lettland medlem både i Nato och EU.

Annons
Annons

Premiärminister Krišjānis Kariņš är tydlig ifråga om vikten av ett ökat samarbete inom EU, liksom att Lettland ska värna sin territoriella suveränitet, utveckla det militära och civila försvaret samt inte minst hålla fast vid två procent av BNP till försvaret. Nato är också förstås helt centralt.

Om detta råder det bred politisk enighet i Kariņš sexpartikoalition.

I takt med ett försämrat omvärldsläge och ett Ryssland som vill utöka sin makt i Europa och världen pekar man från lettisk sida på det problematiska för EU och EU:s medlemsländer att samarbeta med Ryssland utan att ta hänsyn till Putins ambitioner. Därför efterlyser man en större tydlighet när det gäller de diplomatiska relationer med Ryssland, en tydlighet som också bygger på insikter om hur Ryssland vill påverka utvecklingen i EU (bland annat genom att samarbeta med populistiska partier runt om i Europa).

Under kalla kriget hade Sverige ett invasionsförsvar. Efter murens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991 blev det politisk enighet att nedrusta det nationella försvaret. Det nu självständiga Lettland gjorde det motsatta.

Trots noll kronor i statskassan började Lettland att utveckla en egen militär kapacitet. Historia, geografiskt läge och en tydlig förståelse av hotbilden har lett till att man agerar proaktivt och förebyggande.

Nu råder det politisk samsyn i Sverige om behovet att förstärka den militära förmågan och återupprätta ett civilt försvar, liksom att skapa strategier för andra typer av hot (till exempel från Kina). Den naivitet som rådde efter kalla krigets slut kring tanken om en evig fred börjar sakta men säkert försvinna i Sverige. Men ännu har svensk försvars- och säkerhetspolitik en lång väg att vandra.

Vi borde lära av Lettlands målmedvetenhet.

HANNA WAERLAND-FAGER är masterstudent i International Administration and Global Governance vid Göteborgs universitet och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons