Annons

I nio år trodde Ines att hon hittat sin biologiska familj

Adopterade Ines hittade sin biologiska familj i Colombia för nio år sedan. Sedan dess har hon hälsat på hos familjen fem gånger. Relationen har vuxit sig stark och blivit nära. I somras visade ett DNA-test att de inte alls är släkt.

Under strecket
Publicerad

”Vi känner syskonkärlek, men vi har ju ingen gemensam historia, som de flesta syskon har. Vår historia skapar vi nu”, säger Ines (till vänster).

Foto: Julian Lineros Bild 1 av 3

”När vi fick veta att vi inte är biologiska systrar blev faktiskt vår relation ännu starkare. Vi går igenom det här tillsammans” säger Omaira (till vänster). ”Vi har alltid vetat att det har varit viktigare för Ines att hitta sin familj, än för oss att hitta barnet som mamma lämnade bort.”

Foto: Julian Lineros Bild 2 av 3

”Tack vare Ines har jag fått ett mycket roligare liv. Vi är väldigt lika till sättet och pratar med varandra varje vecka, trots att avståndet mellan oss är stort”, säger Omaira (till vänster).

Foto: Julian Lineros Bild 3 av 3

”Vi känner syskonkärlek, men vi har ju ingen gemensam historia, som de flesta syskon har. Vår historia skapar vi nu”, säger Ines (till vänster).

Foto: Julian Lineros Bild 1 av 1
”Vi känner syskonkärlek, men vi har ju ingen gemensam historia, som de flesta syskon har. Vår historia skapar vi nu”, säger Ines (till vänster).
”Vi känner syskonkärlek, men vi har ju ingen gemensam historia, som de flesta syskon har. Vår historia skapar vi nu”, säger Ines (till vänster). Foto: Julian Lineros

I augusti 2009 fick Omaira Romero ett samtal som skulle förändra hennes liv. Det var holländska Ines Kampman Vargas som ringde och berättade att hon var Omairas biologiska syster, född i Colombia och uppvuxen med sin adoptivfamilj i Holland.

– Mamma ville aldrig prata om att hon hade lämnat ett barn för adoption, men kvinnan som hon jobbade hos när hon var gravid hade berättat det för mig, så jag visste, säger Omaira.

Omaira har fyra syskon till, förutom Ines.

– Alla reagerade olika när Ines ringde. Jag trodde att hon skulle komma hit en gång för att se vilka vi var och att hon aldrig mer skulle höra av sig. Jag hade en bild av att utlänningar är kyliga, säger Omaira.

Ines är det bästa som har hänt mig, jag har bättre kontakt med henne än med någon annan i min familj.

Annons
Annons

”När vi fick veta att vi inte är biologiska systrar blev faktiskt vår relation ännu starkare. Vi går igenom det här tillsammans” säger Omaira (till vänster). ”Vi har alltid vetat att det har varit viktigare för Ines att hitta sin familj, än för oss att hitta barnet som mamma lämnade bort.”

Foto: Julian Lineros Bild 1 av 1

Men det blev inte bara en resa till Colombia för Ines. Hon har varit här fem gånger och relationen mellan de båda har vuxit sig stark.

– Ines är det bästa som har hänt mig, jag har bättre kontakt med henne än med någon annan i min familj, säger Omaira.

Ett år efter att Ines och hennes holländska föräldrar hade varit i Colombia bjöd de in Omaira och mamman Cecilia till Holland.

– Det var underbart. Ines och hennes föräldrar var fantastiska mot oss. De är en del av vår familj nu, säger Omaira.

Ända sedan hon var liten har Ines haft en önskan att veta mer om sina biologiska rötter. Men hon pratade inte om det förrän hon var 20 år. Kanske var det för att hon var rädd att göra sina adoptivföräldrar ledsna eller oroliga.

– Jag tror att det var av lojalitet mot dem, säger hon.

Men när hon äntligen berättade för sina föräldrar att hon ville söka upp sin biologiska mamma var de väldigt stöttande, både ekonomiskt och känslomässigt.

”När vi fick veta att vi inte är biologiska systrar blev faktiskt vår relation ännu starkare. Vi går igenom det här tillsammans” säger Omaira (till vänster). ”Vi har alltid vetat att det har varit viktigare för Ines att hitta sin familj, än för oss att hitta barnet som mamma lämnade bort.”
”När vi fick veta att vi inte är biologiska systrar blev faktiskt vår relation ännu starkare. Vi går igenom det här tillsammans” säger Omaira (till vänster). ”Vi har alltid vetat att det har varit viktigare för Ines att hitta sin familj, än för oss att hitta barnet som mamma lämnade bort.” Foto: Julian Lineros

– Och de övertalade också min syster, som även hon är adopterad från Colombia att söka upp sin familj, även om hon själv inte var så intresserad av att söka sina rötter.

Ines besökte sin colombianska familj flera gånger. 

– Jag hade inga tvivel när vi träffades. Jag tog för givet att det var min mamma och mina syskon jag hade hittat. 

Annons
Annons

Ines mammas berättelse stämde exakt med det som stod i adoptionspappren, och där fanns också mammans namn och underskrift.

Men Ines intuition sa henne så småningom att något var fel.

– Hela livet har jag vetat att min biologiska mamma heter Cecilia Vargas, så det var förstås inget jag ifrågasatte.

Men Ines intuition sa henne så småningom att något var fel. Hon började fundera över hur olika hon och mamma Cecilia var, både till utseendet och till sättet.

Omaira fyller i. Inte heller hon och Ines är lika:

–Vi har helt olika hudfärg till exempel. Men vi reagerade inte på det, för alla vi fem syskon har olika pappor och ser helt olika ut. 

– Jag försökte att inte tänka på det, fortsätter Ines, men så fick jag höra att stiftelsen Plan Angel skulle till Colombia och göra DNA-test, så jag köpte ett test till min syster Omaira och så gjorde jag ett själv. 

I somras kom resultatet: Ines och Omaira är inte släkt.

– Min sommar var helt galen. Jag ville inte tro att det var sant.

När Cecilia förstod att Ines och Omaira inte var systrar gjorde hon också ett test.

När Cecilia förstod att Ines och Omaira inte var systrar gjorde hon också ett test och det visade sig att Cecilia inte är Ines biologiska mamma.

Trots att det var en stor besvikelse och svårt att acceptera resultatet av DNA-testet ångrar inte Ines att hon gjorde det.

– Jag föredrar att veta sanningen även om det är svårt, hellre än att gå omkring med en massa frågetecken i huvudet.

Nu är Ines i Colombia igen. Hon hade bokat resan redan i april och såg framför sig några veckors semester och umgänge med familjen. Istället har hon inlett ett nytt sökande.

Annons
Annons

”Tack vare Ines har jag fått ett mycket roligare liv. Vi är väldigt lika till sättet och pratar med varandra varje vecka, trots att avståndet mellan oss är stort”, säger Omaira (till vänster).

Foto: Julian Lineros Bild 1 av 1

– Men den här gången är det nästan omöjligt för mig att hitta min familj. Jag har ju inga uppgifter.

Ines var fem månader när hon adopterades 1978. Och hon undrar vad som gick fel. Förväxlades hennes papper med någon annan bebis papper under tiden på barnhemmet? Är det i så fall någon som går omkring med hennes riktiga identitet och hennes historia? Är de kanske flera adopterade som har fått samma identitet? Har det begåtts ett misstag eller är det någon som medvetet har gett henne fel papper? Har adoptionen varit oetisk eller kanske olaglig?

– Jag tänker på att någon kanske medvetet har förvanskat min identitet och gjort det nästan omöjligt för mig att få veta varifrån jag kommer.

Hon tänker att någon nu levande människa borde veta vad som hände, men hon har ännu inte fått några svar.

Hon tänker att någon nu levande människa borde veta vad som hände, men hon har ännu inte fått några svar, vare sig från myndigheterna eller från barnhemmet.

– Det är väldigt ovanligt med sådana här fall, säger Gyna Hernandez på organisationen Colombia tu pais, som hjälper adopterade att hitta sina biologiska familjer i Colombia.

De fall hon har hört talas om har orsakats av att spädbarn av misstag har förväxlats på sjukhuset eller att adoptionshandlingar av misstag har blandats ihop när barnet skulle adopteras.

”Tack vare Ines har jag fått ett mycket roligare liv. Vi är väldigt lika till sättet och pratar med varandra varje vecka, trots att avståndet mellan oss är stort”, säger Omaira (till vänster).
”Tack vare Ines har jag fått ett mycket roligare liv. Vi är väldigt lika till sättet och pratar med varandra varje vecka, trots att avståndet mellan oss är stort”, säger Omaira (till vänster). Foto: Julian Lineros
Annons
Annons

Eftersom Ines nu helt saknar information om sin biologiska familj ser hon DNA-test som den i stort sett enda möjligheten att hitta sina rötter. Och under besöket i Colombia har hon hjälpt Plan Angel att utföra tester på familjer som söker sina bortadopterade barn.

Ines blir arg när folk frågar henne varför det är så viktigt med det biologiska. En del tycker att hon skulle kunna vara nöjd med att hon har hittat en familj som hon har en relation med.

Alla har rätt att veta varifrån de kommer. Jag vill lära känna min bakgrund.

– Alla har rätt att veta varifrån de kommer. Jag vill lära känna min bakgrund.

– Jag förlorade mitt land, min historia, mitt språk, min familj. Jag har fått en fantastisk familj i Holland – det är sant. Men det betyder inte att jag inte vill lära känna min första familj.

Varken Omaira eller Ines vet vad som kommer att hända om Omaira hittar sin biologiska syster eller Ines sina biologiska släktingar.

– Det kan bli svårt. Vi har redan haft varandra i våra liv i snart tio år. Om Omaira hittar sin syster kommer jag kanske att bli avundsjuk, säger Ines.

– Vi pratar helst inte om framtiden, vi stannar hellre vid det vi har nu, fyller Omaira i.

Vad som än händer kommer Omaira att finnas kvar som Ines syster.

– Den relationen vi har idag är inte beroende av om vi har blodsband eller inte. Det gjorde ont att få veta att vi inte är systrar. Men våra band är starka och de har stärkts ytterligare av det vi går igenom nu, säger Omaira.

Förut brukade Ines säga att Omaira inte förstod henne.

– Min familj är fattig. Jag tänkte alltid att Ines hade haft tur som blev adopterad. Hon hade ett perfekt liv i utlandet. Men nu förstår jag bättre vilken smärta det kan vara att inte veta varifrån man kommer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons