Annons

Maria Küchen:I rymden talas helst grekiska och latin

Bild från månlandningen med Apollo 11, 1969.
Bild från månlandningen med Apollo 11, 1969. Foto: TT

I dag är det 50 år sedan människan beträdde månen för första gången – ett litet steg som var stort för mänskligheten. Rymdfartsprogrammen från denna tid, som Gemini 10 och Apollo 11, har fascinerat ­sedan dess, men varifrån är egentligen dessa namn hämtade? 

Under strecket
Publicerad

USA:s bemannade rymdfartsprogram ­under 1960-talet hade suggestiva namn – Mercury, Gemini, Apollo. Det klingar vackert, men man kan undra varför projekten heter som de gör.

Planeten närmast vår sol heter Merkurius. Liksom den snabbt roterande lilla planeten, är Nasa:s Mercuryprogram döpt efter den romerske guden Merkurius på grund av hans kvickhet som gudarnas budbärare.

Gemini betyder ”tvillingar” på latin. Geminiprojektets astronauter färdades två och två, hopkrupna som tvillingfoster i kapslar så trånga att rymdfararna inte ens kunde sträcka ut benen. Men varför uppkallades mån­fararprogrammet efter den grekiske guden Apollo?

Mercuryuppdragen, som pågick mellan 1958 och 1963, innebar att astronauter för en kort stund lämnade jorden. Inom Geminiprogrammets ramar 1963­–1966 stannade människor längre i rymden, som längst 13 dagar med ­Gemini 7. Inför kommande Apollomånfärder tränade ­Geminis astronauter i bana kring jorden på uthållighet, dockningar mellan farkoster och rymdpromenader. Samtliga tre som den 20 juli 1969 deltog i den första landstigningen på månen med Apollo 11 – Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins – hade dramatiska erfarenheter som Geminiastronauter.

Annons
Annons

Den 20 juli 1966, exakt på dagen tre år före den första bemannade månlandningen, tillbringade Michael Collins 39 svettiga minuter utanför sitt rymdskepp Gemini 10. Den tidens tillgängliga träningstekniker på marken för arbete i tyngdlöshet gav falska bilder av omständigheterna i rymden. Man hade ännu inte förstått det nödvändiga med fasta fotstöd och koppel mellan astronauten och kapseln. Collins tvingades ta ett improviserat tre meter långt språng från sin Geminikapsel till en drivande målfarkost, fann ingenting att hålla sig i och halade sig själv tillbaka i säkerhet via den ”navelsträng” som förband ­honom med kapseln. Slangen som kopplade ihop Geminiastronauterna med deras farkoster, kallades navelsträng eftersom den tillhandahöll allt som behövdes för att hålla en människa vid liv. Brast navelsträngen skulle Collins med stor sannolikhet vara förlorad.

Vid andra försöket grabbade han tag i ett knippe ledningar på målfarkosten för att inte driva ut i rymden. Det tvingade honom att genomföra sina sysslor med bara en hand. Trött, svettig, hela tiden ryckt ur balans av den långa livsuppehållande slangen, lyckades Collins slutligen nätt och jämnt ta sig tillbaka till Gemini 10 och stänga luckan efter sig. Han var den fjärde människan som ­genomförde en rymdpromenad och den tredje amerikanen. Exakt tre år senare skulle han alltså ensam få stanna i bana kring månen med Apollo 11:s moderskepp Columbia, medan kollegerna Armstrong och Aldrin och deras landningsmodul Eagle tog mark på månytan i Mare Tranquillitatis, Stillhetens hav. 

Annons
Annons

Träning under vatten är i dag metoden när astronauter övar inför arbete i tyngdlöshet. I Houston i Texas, på botten av en tio meter djup bassäng, finns fullskaliga kopior av den internationella rymdstationens olika moduler. Med hjälp av en kran sänks astronauterna i rymddräkt ner i vattnet tillsammans med sin utrustning. Assisterande dykare väger sedan upp dem så att de upplever minsta tänkbara flytkraft. Det ger en känsla av tyngdlöshet. 

Andre mannen på månen, Apollo 11-astronauten Buzz Aldrin, blev hösten 1966 en av de första som under vatten inför sin färd i november samma år med Gemini 12 lärde sig hantera koppel och handräcken. 

I filmen ”First man” från 2018 gestaltas en dramatisk händelse från Neil Armstrongs färd i mars 1966 med ­Gemini 8. 300 kilometer upp i rymden, utan radiokontakt med uppdragskontrollen på marken, började farkosten rotera okontrollerat. Allt snabbare snurrade den medan Armstrong kämpade för att få stopp på den. Till sist lyckades han, med hjälp av manövrar som enligt hans kollega ombord var så briljanta att ”det var min turdag att jag flög med just honom”. Armstrongs gloria som djärv hjälte skiner fortfarande, 50 år efter månlandningen, sju år efter hans död. Apolloprojektets namn anspelar på ljusomstrålade modiga färder. 

Projektet döptes av chefen för Nasa:s rymdflygutvecklingsavdelning Abe Silverstein och presenterades för allmänheten i juli 1960, innan någon människa ännu hade flugit i rymden. Geminiprogrammet, bron mellan Mercury och Apollo, fanns ännu inte på ritbordet. Nio månader återstod till Gagarins jungfrufärd med Vostok 1 från Sovjets hemliga rymdbas Bajkonur i Kazakstan. USA:s Mercuryprojekt hade pågått i två år men inga bemannade färder hade ännu skett. Den första amerikanen i rymden, Alan Shepard, skulle komma att skjutas upp med Mercurykapseln Freedom 7 en knapp månad efter Gagarin.

Annons
Annons

Klassicister sätter ofta en ära i att inte blanda grekiska och latin. Sammansättningar som ”polyamorös” – där poly är det grekiska ordet för ”många” och amorös kommer av latinets amor, ”kärlek” – ses av vissa som en styggelse. Det bekom dock inte Nasa. De tyckte att en bra standard med mytologiska gudanamn på rymdprojekt hade satts med Mercury, döpt efter en romersk gud. Den språkliga inkonsekvensen att Apollo var ett grekiskt ­gudanamn tycktes inte spela någon roll. 

Även i namnet Gemini finns en association till antikens gudar och hjältar.  Castor och Pollux, två stiliga och äventyrliga unga tvillingar, var besättningsmän på det mytologiska skeppet Argos. De hade samma mor men olika fäder – den ene var son till kung Tyndaros av Sparta, den andre till guden Zeus. Castor var därmed dödlig, Pollux halvgud och odödlig. När Castor dog drabbades Pollux av så djup sorg att hans far lät sig bevekas att ge även Castor evigt liv. De båda sägs nu leva tillsammans på himlavalvet i form av stjärnbilden Tvillingarna, ­Gemini.  

Sätts denna saga om djärva argonauter i relation till Geminiprogrammet, framstår Nasa:s namngivning som fyndig men ur vidskeplig aspekt också riskabel. Vidskepelse är inget okänt fenomen inom rymdfarten. På liv och död är rymden en plats där människor måste ha kontroll samtidigt som de utsätts för bisarra överraskningar och underordnas villkor de saknar makt över. Det leder till skrockfulla ritualer. 

Länge var det kutym att kosmonauterna på väg ut till startplattan i Bajkonur skulle lukta på en malörtskvist i bussen och sedan kissa på bussens bakdäck innan de äntrade sin rymdfarkost. Den sistnämnda traditionen sägs ha startats oavsiktligt av Gagarin som blivit ­nödig under bussfärden. Hans rymdtur gick bra, alltså kissade även hans efterföljare för säkerhets skull på däcket.

Annons
Annons

Uppe på den sovjetryska rymdstationen Mir mottogs besökare och nya besättningar med salt och bröd, en tradition som fortsatte på internationella rymdstationen ISS. För den som har följt tv-serien ”Game of thrones” ringer det kanske en klocka. Ritualen står för lojalitet och tillit. Varken i Westeros eller på ISS sviker man en människa med vilken man har delat bröd och salt. Måltiden som ritual är central i bemannad rymdfart. Alla astronauter i USA har inte fått ner den obligatoriska frukosten som initierades av Mercurybesättningarna inför flygning – stek och ägg – men det har ansetts riskabelt att tacka nej. Efter frukost spelar så besättningen ett enkelt kortspel och måste fortsätta tills befälhavaren förlorar.

Så hur rituellt betryggande är det att döpa ett rymdprogram efter två oskiljaktiga hjältar som förenas i form av en stjärnbild efter den enens död? På den punkten tycks Nasa inte ha gjort någon konsekvensanalys. Och Silberstein såg Apollo som ett bra namn eftersom Apollo var solens gud och i sin gyllene vagn drog solen längs sin bana över himlen vare dag – men vänta nu, var det inte den grekiske guden Helios som drog solvagnen? Jo, men Helios identifieras ibland som Apollo. 

Myt och verklighet vävs samman. Mike Collins som Apollo i sitt moderskepp i bana, Armstrong och Aldrin som Castor och Pollux i sin landare – Berättelsen om den första bemannade månlandningen är en hjältesaga som överträffar antikens dikt.  Sådana hjältesagor är riskabla. De utspelar sig aldrig i rena fält, utnyttjas manipulativt av makthavare och behöver rannsakas kritiskt. Men just nu, bara just dessa dagar, kanske vi ändå för ett tag får förenas i det som Michael Collins kallade en flyktig känsla av månlandningseufori. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons