Annons

Magnus Ljunggren:I Ryssland är Nobelpriset en sorglig historia

Vad har de ryskspråkiga författarna Bunin, Pasternak, Solzjenitsyn, Brodsky och Aleksijevitj gemensamt? En sak är att de alla belönats med Nobelpriset i litteratur, en annan att inget av priserna behagat Kreml. Men vid ett tillfälle lyckades man övertyga Akademien att ”reparera historiska försummelser”.

Under strecket
Publicerad

Ryska storheter som Svenska Akademien missade: Lev ­Tolstoj, Anton Tjechov och Anna Achmatova.    

Bild 1 av 7

Ivan Bunin, Nobelpristagare 1933, bjuds på julgris av lucian under Nobelveckan i Stockholm.

Foto: SvD Bild 2 av 7

Boris Pasternak, Nobelpristagare 1958, utanför sitt hem i Moskva.

Foto: Harold K Milks /AP Bild 3 av 7

Michail Sjolochov, Nobelpristagare 1965, under prisceremonin i Stockholm.

Foto: TT Bild 4 av 7

Aleksandr Solzjenitsyn, Nobelpristagare 1970, kunde ta emot sitt pris först 1974.

Foto: Jan Collsiöö/TT Bild 5 av 7

Joseph Brodsky, Nobelpristagare 1987, tar emot priset av kung Carl XVI Gustaf i konserthuset i Stockholm

Foto: TT Bild 6 av 7

Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare 2015, träffar elever från i Rinkebyskolan under sitt Stockholmsbesök.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 7 av 7

Ryska storheter som Svenska Akademien missade: Lev ­Tolstoj, Anton Tjechov och Anna Achmatova.    

Bild 1 av 1
Ryska storheter som Svenska Akademien missade: Lev ­Tolstoj, Anton Tjechov och Anna Achmatova.    
Ryska storheter som Svenska Akademien missade: Lev ­Tolstoj, Anton Tjechov och Anna Achmatova.    

Rysslands förhållande till det litterära Nobelpriset har alltid varit dramatiskt. Det hör givetvis ihop med att Ordet har haft en så enorm och grundläggande betydelse i det ryska samhället. 

Allt började 1901, när det första priset tilldelades den franske poeten Sully Prudhomme. Det ledde till att Oscar Levertin samlade svenska författarkolleger och konstnärer till ett upprop i Svenska Dagbladet som vidarebefordrades till Lev Tolstoj. Här beklagades Nobelvalet och gjordes klart att Tolstoj var den rättmätige prismottagaren. Vad Levertin dock inte visste var att denne ännu inte kommit på förslag. Nominerad blev han första gången 1902 – men då genast avvisad av Nobelkommittéordföranden Carl David af Wirsén som något så förgripligt som ”anarkist” och ”pacifist”.

Annons
Annons

Några år in på 1920-talet kändes det att ett ryskt Nobelpris, efter nästan ett kvartssekels väntan, var på gång. Att Ryssland hade fått vänta så länge var ju en pinsamhet. Oktoberrevolutionen hade inte gjort saken lättare. Nu föreslog den tidigare pristagaren Romain Rolland tre utvandrade ryssar till en delad belöning: Ivan Bunin, Maksim Gorkij och symbolistskalden Konstantin Balmont. 

Detta fick till följd att Bunin från sin Parisexil började bedriva aktiv lobbying. Han såg till att etablera närkontakt med en översättargrupp kring Slaviska institutionen i Lund som – under ledning av professor Sigurd Agrell – ville överföra rysk litteratur till svenska just i avsikt att bana väg för en Nobelpristagare.  

Den nyutnämnde slavistprofessorn Anton Karlgren gavs i uppgift av Akademien att skriva expertomdömen om de föreslagna författarna. Han framställde Bunin som den sista länken i en mäktig herrgårdstradition, en ypperlig stämningsmålare och naturskildrare – med en produktion som var konstnärligt överlägsen såväl Balmonts lyriska ”såpbubblor” som Gorkijs proletära propagandatoner.

1928 föreslogs Gorkij (som under året skulle återvända till Sovjetunionen efter en decennielång exil) till priset av bland annat Verner von Heidenstam. Han var faktiskt – trots Karlgrens dom – nära att ta hem det men förlorade knappt i slutomgången mot Sigrid Undset. 

Under de närmaste åren nominerade Sigurd Agrell konsekvent Bunin (och en annan emigrant, Dmitrij ­Merezjkovskij, som Karlgren avfärdade som ”patetisk”). Inför 1932 års val publicerade en grupp unga svenska vänsterförfattare ett sympatitelegram till den nu icke-nominerade Gorkij i Dagens Nyheter där de beklagade att Svenska Akademien inte vågat ge den sovjetiske diktaren hans ”välförtjänta pris”. Det var ett brev som ekade av skrivelsen till Tolstoj av år 1901.

Annons
Annons

Ivan Bunin, Nobelpristagare 1933, bjuds på julgris av lucian under Nobelveckan i Stockholm.

Foto: SvD Bild 1 av 1

1933 föreslogs Bunin som förr av Agrell men också i par med Gorkij, uppenbarligen under intryck av DN-manifestationen. Nu var tiden äntligen inne – och det var ingen tvekan om vem av de båda ryska kandidaterna som Nobelkommittén med stöd hos Karlgren skulle ge företräde. Som den förste ryske författaren tilldelades Bunin 1933 års pris.

Sovjetreaktionen var häftig: Literaturnaja Gazeta förkunnade att Svenska Akademin hade belönat en tjutande kapitalistulv. Sedan blev det tyst.

Ivan Bunin, Nobelpristagare 1933, bjuds på julgris av lucian under Nobelveckan i Stockholm.
Ivan Bunin, Nobelpristagare 1933, bjuds på julgris av lucian under Nobelveckan i Stockholm. Foto: SvD

1946 tillkom en sensationell rysk nominering. Det var Oxfordprofessorn Maurice Cecil Bowra som föreslog poeten Boris Pasternak. Denne var nu i efterkrigssituationen på väg in i ett slags inre exil. Det ledde till att Sovjetmyndigheterna snart började agera till förmån för en motkandidat, Michail Sjolochov. Han var ännu onominerad men Akademien uppfattade signalerna och såg till att en egen ledamot föreslog honom. De båda kandidaterna var som två poler: den exklusive modernistlyrikern och den socialistisk-realistiske prosaskildraren av revolution och kollektivisering.

Karlgren gavs i uppgift att avlämna specialistutlåtanden. Han visade sig förhålla sig negativt till båda, fast på olika grunder. Han bekände att han beklagligtvis ”efter månaders vedermöda” inte kommit någonvart med Pasternak. Han karakteriserade dennes dikter som verbala flöden utan substans, ”ordklumpar” regellöst utkastade av en till synes ”upprörd person”. Han var inte mycket nådigare mot Sjolochov. Han fann ”Stilla flyter Don” vara en spännande underhållningsroman – men utan historisk tillförlitlighet. Han betecknade ”Nyplöjd mark” som ett cyniskt försök till legitimering av Stalins bondeutrotning. Därmed var både Pasternak och Sjolochov för lång tid avförda ur diskussionen.

Annons
Annons

Boris Pasternak, Nobelpristagare 1958, utanför sitt hem i Moskva.

Foto: Harold K Milks /AP Bild 1 av 1

1957 briserade en bomb. Pasternaks av sovjetiska tidskrifter refuserade roman ”Doktor Zjivago” smugglades västerut och publicerades i Italien. Med detta kom hans kandidatur i ett annat läge. Ett nytt utlåtande av slavistdocenten Nils Åke Nilsson värderade honom äntligen rätt – som en banbrytande poet, tillika upphovsman till en storslagen roman om revolutionens hela turbulens, sedd genom ett diktartemperament.

I samband med oroande rykten om Pasternaks allt starkare kandidatur fattades nu beslut på sovjetisk centralkommitténivå om att propagandan för Sjolochovs sak måste stärkas, särskilt med inriktning på inflytelserika ”vänner” i Stockholm. 1958 nominerades Sjolochov som på beställning av svenska Pen-klubben. Men det räckte inte – Nobelkommittén förhöll sig fortsatt avvisande, på samma grunder som förr. Tiden var i stället inne för Pasternak. Han erhöll priset både för sin poesi och sin prosa.

Boris Pasternak, Nobelpristagare 1958, utanför sitt hem i Moskva.
Boris Pasternak, Nobelpristagare 1958, utanför sitt hem i Moskva. Foto: Harold K Milks /AP

Resultatet blev en sovjetisk hetskampanj utan dess like och ett storpolitiskt drama som det fortfarande skrivs böcker om.

Efter ett par dagar uteslöts Pasternak ur sitt lands författarförbund. Det hette i Sovjetpressen att han hade levererat en stinkande smädeskrift. Insändare spydde sitt hat över honom: de hade minsann inte läst hans skändliga alster men de var fyllda av indignation över hans ”svek”.

Annons
Annons

Pasternak tvangs så inställa sin Stockholmsresa – av rädsla för att bli berövad möjligheten att återvända hem. Men han avsade sig i egna ögon aldrig priset. Han var beredd att kämpa för sitt verk och sin heder. Han såg Västopinionen som en garant för att han inte skulle behöva plikta med sitt liv – som på Stalintiden. Han stod emot förtalsvågorna men efter halvtannat år dog han, hetsen tog ut sitt pris.

En annan stor rysk modernist, Anna Achmatova, närde i 60-talets begynnelse intensiva förhoppningar om priset. Hon hade fått besök av bibliotekarien och slavisten Erik Mesterton som i samtal visat sig ha en initierad kunskap om hennes utsmugglade poetiska vittnesbörd om Stalinårens nationella martyrium. Snart skrev hon en lätt förälskad sonett till Mesterton, ”sändebudet från Norden”. Han tycktes vara utsänd av Svenska Akademien. Men sanningen var att hon fram till 1965 inte ens var nominerad. Året efter dog hon.

Också Sjolochov hoppades – och Sovjet­unionen fortsatte att trycka på för ett pris. I detta läge hände något. 1964 svängde den nyblivne akademisekreteraren Karl Ragnar Gierow. Man började inom Nobelkommittén resonera som så att det mäktiga eposet ”Stilla flyter Don” kunde vara tillfyllest. 

Nobelkommittéordföranden Anders Österling förklarade uttryckligen i 1965 års prisdiskussion att tiden var inne att reparera historiska ”försummelser” gentemot Ryssland/Sovjetunionen. Han tänkte nog på både Tolstoj och Gorkij. Mycket pekar på att Akademien i denna stund kände sig manad att politiskt balansera Pasternakpriset. Den nu föreslagna Achmatova föll inte minst på den grunden bort. 

Annons
Annons

Michail Sjolochov, Nobelpristagare 1965, under prisceremonin i Stockholm.

Foto: TT Bild 1 av 2

Aleksandr Solzjenitsyn, Nobelpristagare 1970, kunde ta emot sitt pris först 1974.

Foto: Jan Collsiöö/TT Bild 2 av 2
Michail Sjolochov, Nobelpristagare 1965, under prisceremonin i Stockholm.
Michail Sjolochov, Nobelpristagare 1965, under prisceremonin i Stockholm. Foto: TT

I Sovjetunionen hälsades Sjolochovs utkorelse naturligtvis med ovationer. För första gången hade man erhållit ett pris som kunde accepteras. 

1970 tillerkändes Aleksandr Solzjenitsyn priset. Han var redan utesluten ur det sovjetiska författarförbundet och pariastämplad. Från hans hemland förklarades det att Svenska Akademien hade låtit sig dras in i ett ovärdigt spel som inte syftade till att gagna litteraturen utan ”dikterats av spekulativa politiska överväganden”. Solzjenitsyns romaner ”Cancerkliniken” och ”I den första kretsen”, med stalinismens brott som sitt själva grundtema, var inte bara illasinnat antisovjetiska utan allmänt ”fattiga på uttrycksmedel”.

Aleksandr Solzjenitsyn, Nobelpristagare 1970, kunde ta emot sitt pris först 1974.
Aleksandr Solzjenitsyn, Nobelpristagare 1970, kunde ta emot sitt pris först 1974. Foto: Jan Collsiöö/TT

Så småningom blåste kampanjerna mot Solzjenitsyn – efter västpubliceringen av ”Gulag-Arkipelagen” – upp till en tornado. Då var det 1974. Han arresterades och landsförvisades, vilket gjorde det möjligt för honom att i december 1974 ta emot priset på plats i Stockholm. 

Annons
Annons

Joseph Brodsky, Nobelpristagare 1987, tar emot priset av kung Carl XVI Gustaf i konserthuset i Stockholm

Foto: TT Bild 1 av 2

Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare 2015, träffar elever från i Rinkebyskolan under sitt Stockholmsbesök.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 2 av 2

Näste ryske pristagare var redan driven i exil två år tidigare: poeten Iosif Brodskij, alias Joseph Brodsky, som fick sin belöning 1987. Anmärkningsvärt var att Akademien i sin prismotivering inte förankrade Nobelvinnaren i en stor rysk tradition, som brukligt var. Det kunde man mycket väl ha gjort. Osip Mandelstam och Achmatova var självklara förutsättningar för hans dikt.

Joseph Brodsky, Nobelpristagare 1987, tar emot priset av kung Carl XVI Gustaf i konserthuset i Stockholm
Joseph Brodsky, Nobelpristagare 1987, tar emot priset av kung Carl XVI Gustaf i konserthuset i Stockholm Foto: TT

Detta var i Gorbatjov-perestrojkans själva inledningsskede. Den första Sovjetreaktionen blev den gamla vanliga: Brodsky stämplades som en främling, en amerikansk snarare än en rysk författare. Men just vid denna tidpunkt började han äntligen försiktigt publiceras i sitt hemland. Snart rullade glasnost fram som en flodvåg – och omvärderingen av skalden var ett faktum.

Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare 2015, träffar elever från i Rinkebyskolan under sitt Stockholmsbesök.
Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare 2015, träffar elever från i Rinkebyskolan under sitt Stockholmsbesök. Foto: Janerik Henriksson/TT

Det ryska språket fick sin sjätte pristagare 2015 när Svetlana Aleksijevitj belönades för det mäktiga prosaoratorium hon byggt upp kring 1900-talets namnlösa ryska/sovjetiska lidande. Hon är alltså belarusiska, med ukrainsk mor. Sina första 43 år levde hon i den gemensamma statsbildningen Sovjetunionen. De nu tongivande ryska nationalistförfattarna, bolsjevismens arvtagare, uttalade sig i gammal god ordning förklenande om henne. Aleksandr Prochanov sammanfattade: ”Nobelpriset har än en gång utnyttjats i en attack mot vårt land och president Putin.”  

Så har dramatiken kring de ryska prisen varit konstant. I efterhandsperspektivet kan vi konstatera att Tolstoj och Gorkij borde ha fått priset – liksom några till som tyvärr aldrig ens kom att bli föreslagna: först och främst Anton Tjechov och Michail Bulgakov.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons