Annons
Analys

Jenny Nordberg:”Fel” åsikter kan bli olagliga i Sverige

Foto: Colourbox

Det går fortfarande bra att säga nästan vad som helst i Sverige, även om samma mönster som i USA kan anas, där striden om yttrandefriheten kommer att stå mellan höger och vänster. För om regeringen får som den vill kan fel åsikter bli olagliga.

Under strecket
Publicerad

Jag kanske har fel umgänge, men efter en sommar i Sverige kan jag snart inte längre räkna hur många gånger jag har fått höra tvärsäkra uttalanden om hur pressen ”mörkar” misstänkta brottslingars namn och nationalitet, eller haranger som konspiratoriskt avslutas med ”men det får man väl inte säga i det här landet”.

Om man får tro spridda representanter för gemene man rätt ägnar svenska journalister en inte oansenlig del av sin yrkesutövning åt att gadda ihop sig och hemlighålla allt som är viktigt.

Samt att självaste Erdogan skulle ha bestämt vad man får yppa för åsikter och tankar, i synnerhet om nysvenskar, utomeuropéer, ”människor av annan bakgrund” och andra fantasifulla omskrivningar för alla som inte liknar Kalle på kaviartuben.

Tyskland och flera andra europeiska länder har liknande lagstiftning, där yttrandefriheten ännu mer begränsas i lag.

Så vad är egentligen status på den svenska press- och yttrandefriheten?

Till skillnad från exempelvis i USA finns det i Sverige faktiskt en del begränsningar för vad man ”egentligen får säga”. Det kan förstås bli aningen förvirrande då ett amerikanskt – mycket bredare och mer tillåtande – perspektiv på yttrandefrihet dominerar online och i sociala medier som jag skrev om förra veckan, där varken rasism eller hat mot olika grupper är förbjudet.

Annons
Annons

Men ”hets mot folkgrupp” är olagligt i Sverige, vilket konkret innebär att sprida ”uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”.

Tyskland och flera andra europeiska länder har liknande lagstiftning, där yttrandefriheten ännu mer begränsas i lag. Till skillnad från USA är den europeiska inställningen generellt att det finns en del saker som faktiskt inte ska eller bör uttalas.

I praktiken har dock Sverige ett så starkt grundlagsskydd att detta sällan blir en begränsning för enskilda, enligt Thomas Bull, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen och expert på yttrandefrihet. Det är alltså fortfarande relativt fritt fram, både online och i verkliga livet, att säga det mesta.

Att polisanmäla någon för förtal (som formellt utgör en annan begränsning) i Sverige är också fortfarande relativt meningslöst: åklagare väljer sällan att väcka åtal och yttrandefriheten väger nästan alltid tyngre än en enskild persons upplevda kränkning.

Den andra frågan gäller vad medier med utgivningsbevis egentligen ”får säga”. Där finns ett ännu starkare skydd i den svenska yttrandefrihetsgrundlagen. Enbart Justitiekanslern kan åtala medier.

Samtidigt har vi ”självsanering och ett visst mått av självcensur”, som Thomas Bull uttrycker det. Främst genom de pressetiska regler som gäller för svenska medier. Där står klart och tydligt att någons ”etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning” inte ska skrivas ut ”om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Annons
Annons

Därför publiceras alltså sällan namn och ursprung på misstänkta brottslingar i svenska medier, till skillnad från i många andra länder. Så har det varit länge, och det är inget som enskilda reportrar varken avgör eller försöker undvika.

Pressens opinionsnämnd, där tryckta medier kan ”klandras” och få betala böter, har en intressant politisk historia från slutet av 1960-talet, när den då socialdemokratiska regeringen hotade med lagstiftning för att begränsa pressfriheten. De befarade bland annat att den mer framgångsrika borgerliga pressen annars skulle komma att dominera och att kvällspressen skulle bli än mer sensationsinriktad.

Historiskt sett publicerades också namn och nationalitet på privatpersoner utan någon större urskillning i svensk press, och regeringen krävde en högre grad av ordning och anständighet hos pressen. För att undvika statlig censur, och även i syfte att bygga sin egen trovärdighet inför allmänheten, skapades därför ett ”frivilligt” pressetiskt system i slutet av 1960-talet som medier skulle lyda under.

Medieforskaren Torbjörn von Krogh beskriver hur Sverige utvecklades mot ”den demokratiska korporativa modellen” som också liknar förhållandet mellan staten och medierna i Tyskland, Holland, Belgien, Österrike, Schweiz och de andra nordiska länderna.

Där är ”staten inte ens värsta fiende, men man tror att staten kan användas. Man är mån om yttrandefriheten, man tror att staten kan vara med och stötta vissa tidningar i ett system utan att hindra yttrandefriheten”, säger han.

Enligt historikern Mats Wickström vid Åbo Akademi som forskar i minoritetsstudier fanns också ett tydligt samband mellan just införandet av regeln om att inte publicera det som på 1960-talet benämndes ”ras och nationalitet” och den dåvarande regeringens strävan mot att göra om Sverige till ett mer mångkulturellt samhälle, vilket jag skrev om tidigare i sommar.

Annons
Annons

”För ’Arbetsgruppen för invandrarfrågor’ och senare ’Invandrarverket’ var det viktigt att invandrare inte skildrades negativt i media, eftersom detta skulle försvåra framväxten av ett harmoniskt mångkulturellt samhälle”, enligt Mats Wickström.

Självregleringen i sig hade inte med mångkulturprojektet att göra, men genom dess införande kunde de mångkulturalistiska myndigheterna och tjänstemännen uppnå ett av sina mediepolitiska mål i det övergripande syftet ”att skapa en positiv inställning till invandrarna”, som Kjell Öberg uttryckte det.”

(Kjell Öberg var den förste chefen för det som då hette ”Invandrarverket”.)

Denna Pressens opinionsnämnd bestämmer alltså än idag var gränsen går, och ansvariga utgivare i Sverige försöker numera oftast hålla sig borta från fällningar istället för att utmana och försöka vidga pressfriheten. Tvärtemot resten av världen har namnpublicering i Sverige också gått i en mer restriktiv riktning på senare år efter kritik från nämnden, där ett antal journalister och jurister ingår och tillsammans bestämmer vad som gäller.

Svenska mediers försiktighet går numera helt i linje med yttrandefriheten i stort.

Enligt justitierådet Thomas Bull kan en ”stor förändring” noteras på de senaste femtio åren i Sverige, där bred yttrandefrihet idag är oftare ifrågasatt och mer kringskuren:

”Vi levde på 60- och 70-talen i en period där vi liberalt eller kanske naivt trodde att det går att ha ett samhälle där det går att säga nästan vad som helst. Så är ju inte samhällsdebatten idag”, säger Thomas Bull.

Annons
Annons

När jag ber honom jämföra med den amerikanska idén om att allt ska kunna få sägas bekräftar han en tydlig skillnad från den svenska modellen:

”Vi lever i en tid där frågorna om rasism, sexism andra typer av extremistiska åsikter dominerar ganska mycket. En av de saker man talar om politiskt är att angripa den typen av åsikter och möjligheten att sprida dem. Det är ju helt oamerikanskt kan man definitivt säga, och det finns många problem med det. Men politiskt vill ju få framstå som varandes emot något som verkar grundläggande vettigt.”

Den svenska regeringen vill bland annat förbjuda deltagande i terrororganisationer, och har dessutom just tillsatt en utredning om att ”förbjuda rasistiska organisationer”.

Båda förslagen kan ju låta rimliga, tills man inser att det i praktiken handlar om att förbjuda fel åsikter. Våldsbrott är brott redan idag, men att delta, det vill säga att träffas och prata, eller uttrycka åsikter eller sympati med något är inte förbjudet ännu. När åsikter och deras uttryck börjar förbjudas går det nämligen snabbt utför i en demokrati. Med tanke på den inte helt kristallklara diskussionen om vad som utgör rasism i Sverige kan det också bli vanskligt att veta exakt vem eller vad som ska förbjudas. Eller vem som ska bedöma det.

Framför allt blir då frågan, precis som i USA, vilka åsikter som är fel och vilket parti som för tillfället råkar ha den politiska makten att förbjuda dem. Yttrandefrihet blir därmed en stridsfråga mellan höger och vänster och vad de anser är rätt och fel, beroende på ideologi, väljarstöd och humör.

Tänk på det nästa gång du önskar att någon bara kunde tvingas hålla tyst. Samtidigt som yttrandefrihet känns som något självklart och något som väl Sverige väl är, tja, bäst på?

När det som yttras online inte heller kan vare sig förbjudas eller avskärmas med landgränser är det kanske faktiskt ganska lyckat att både Sverige eller EU i framtiden kommer få svårt att helt bestämma om press -och yttrandefriheten med egna lagar och regler. Trots att det för med sig en hel del oönskade eller rent vidriga idéer och åsikter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons