Annons

Pernilla Ståhl:”Ibland när jag tänker på Mogadishu gråter jag”

Unika tusenåriga vittnesmål om Östafrikas historia förstördes när italienarna lät bygga en skola på en av kontinentens äldsta kyrkogårdar. Ett långvarigt inbördeskrig och spekulativa byggherrar har ödelagt Mogadishus kultur­miljö, men det finns ansatser till att återskapa stadens forna prakt. 

Under strecket
Publicerad

Omslagsbilder från ”Mogadishu then and now”.

Bild 1 av 1

Omslagsbilder från ”Mogadishu then and now”.

Bild 1 av 1
Omslagsbilder från ”Mogadishu then and now”.
Omslagsbilder från ”Mogadishu then and now”.

Det har kallats världens farligaste plats. Säkerhetssituationen är fortfarande allvarlig. Rapporter om självmordsbomber som drabbar civilbefolkningen duggar tätt. Sedan några år tillbaka är det dock något lugnare i Somalias huvudstad Mogadishu, och i med freden mellan Etiopien och Eritrea finns det nu förhoppningar om en mer stabil utveckling på Afrikas horn. Diasporan börjar återvända, och Mogadishu håller så sakteliga på att återbefolkas. Turkiet har öppnat en ambassad, och Turkish Airlines har reguljära dagliga flighter dit. 

Vad är det för stad som möter återvändarna? Vad står de fallfärdiga byggnaderna för idag i en stad som under snart tre decennier plågats av inbördeskrig och vars husskelett under decennier fyllts av desperata hungriga människor från landsbygden som tagit sin tillflykt dit? Kommer staden som håller på att byggas upp nu vara lik den som finns som nostalgiska skärvor av minnen hos diasporan?

Annons
Annons

Det finns en talande scen i den somalisk-italienska författaren Igiaba Scegos självbiografiska bok ”La mia casa è dove sono” (2010). En kväll sitter hon tillsammans med sin mamma, bröder, brorsbarn och kusiner i Rom. De pratar, som de ofta gör, om hemstaden Mogadishu. Igiaba Scego får idén att de ska försöka rita staden, och de tar fram kritor, rabblar namn på gator och platser. Den breda gatan Maka al Mukarama, teatern, baren Fiat, hotellet Croce del sud, kaféet Nazionale. De ritar och färglägger en stad, en kulör för gator, en för restauranger, en för de gamla italienska koloniala monumenten som får en att skratta. Det blir en stor och färgglad teckning. ”Finns den här staden?”, frågar plötsligt Igiaba Scegos brorsbarn. 

Det blir tyst i rummet. ”Ja”, säger efter en stund Igiaba Scegos mamma: ”Den finns. Staden heter Mogadishu.” Då frågar barnet Igiaba Scego: ”Är det här din stad, faster Igiaba?” Hon blir tyst, famlar i rotlöshet och identitet i glappet mellan två städer. Igiaba Scego föddes 1974 i Rom, och hon hade bara varit i Mogadishu ett fåtal gånger. 

När Mohamud Dirios, intendent på forna Mogadishu Museum, flydde kriget på 1990-talet, lyckades han rädda med sig en stor bildsamling med historiska fotografier från staden. Flera av bilderna har visats i fotoutställningar i Nairobi och i Istanbul och sammanställdes sedermera i boken ”Mogadishu then and now: A pictorial tribute to Africa’s most wounded city (2012). ”Det här är ett försök att återskapa Mogadishus forna prakt i det somaliska folkets kollektiva minne. När denna förstörda stad är redo att bli återuppbyggd kan boken tjäna som guide och inspiratör”, står det i förordet. Men kommer den det?

Annons
Annons

Mogadishu är en stad med gamla anor. Den marockanske geografen och resenären Ibn Batuta beskrev redan på 1300-talet Mogadishu som ”en mycket stor stad” där livlig handel bedrevs. När den portugisiske sjöfararen Vasco da Gama stannar till där vid slutet av 1400-talet möts han av ”många palats och moskéer”. Stenstaden kallades av invånarna för  ”Saraha”. Innebörden var kvarteren med ”byggnader av sten och i flera våningar”, vilket var en helt annan byggnadsteknik än den som tillämpades av den nomadiska befolkningen. Det gamla Mogadishu bär likheter med östafrikanska städer som Zanzibar town, Mombasa och Lamu.

Efter drygt 25 år av krig ligger merparten av stenstaden i ruiner. Detsamma gäller de flesta byggnader som de italienska kolonisatörerna lät uppföra under 1920- och 30-talen jämte den gamla staden. 

I en turistguide från 1938, ”Guida dell’Africa Orientale Italiana”, då 20 000 italienare bodde i Mogadishu, kan man läsa: ”Bredvid den gamla staden, som är pittoresk och väl värd att besöka, reser sig den italienska staden, som vuxit kraftigt sedan 1935 och som brer ut sig alltmer från centrum mot periferin.” 

I den italienska delen av staden fanns vid den här tidpunkten bland annat en katedral i gotisk-normandisk stil (en kopia av katedralen i staden Cefalù på Sicilien), fascisternas hus, en mondän strandpromenad, Lido, och inte mindre än två triumfbågar: en uppförd år 1928 inför prins Umbertos besök i den dåvarande italienska kolonin samma år, och en annan som stod klar 1935 då kung Viktor Emanuel III kom till Mogadishu. Besökare från Italien tog in på hotellet Croce del sud, ritat av arkitekten Carlo Rava. 

Annons
Annons

Efter andra världskriget tvingades Italien lämna ifrån sig sina kolonier. Landet fortsatte dock att administrera Somalia som FN-protektorat fram till landets självständighet år 1960.

”En av de vackraste städerna i världen”, och en stad med kosmopolitiska värderingar. Så beskriver författaren Nuruddin Farah sin ungdomsstad Mogadishu på 1960- och 1970-talen. ”Vi var hoppfulla efter självständigheten /…/ och vi visste att staden vi bodde i, inte bara var en av de vackraste och mest färgstarka i världen, utan också en av de äldsta i Afrika söder om Sahara”, skriver han i essän ”Of tamarind and cosmopolitanism”.

”Ibland när jag tänker på Mogadishu gråter jag. På kvällarna spelade de musik, människor dansade. Man sjöng, man drack, man simmade i havet. Det var en fantastisk plats”, minns Faduma Ali, som flydde till Kanada när kriget startade. Hennes vittnesmål finns i boken ”Egna röster, egna bilder” från 2014, som liksom ”Mogadishu then and now” är ett försök att hålla liv i ett minne av en stad. Liknande ambitioner har en ny fotoutställning som tillkommit genom ett samarbete mellan italienska och somaliska studenter och forskare och som kommer att visas i Mogadishu nu i december (och senare även i Rom och i Bologna). 

”Stenstaden och de italienska husen utgjorde ett välbekant panorama för de somalier som föddes mellan 1940- och 1970-talen, och de har minnen till de här byggnaderna. I dagens Mogadishu bor många människor som inte har sina rötter i staden utan som kommit hit från landsbygden under kriget och som inte känner till denna historia”, berättar en av initiativtagarna till utställningen, byggnadsingenjören Nuredin Hagi Scikei, på telefon från Mogadishu. Sedan fem år bor han åter i den stad han tvingades fly från som 17-åring, och arbetar för att sprida kunskap om resterna av stadens kulturarv. Hans bok ”Exploring the old stone town of Mogadishu” (2017) ger inblick i en, kanske för många okänd, månghundraårig urbanitet som hänger samman med den intensiva handeln mellan Östafrikas kuststäder, den arabiska halvön, och Indien. 

Annons
Annons

Italienarna var delvis nonchalanta gentemot detta arkitektoniska arv. Bland annat lät de bygga skolan Liceo Scientifico Leonardo da Vinci på en av Afrikas äldsta kyrkogårdar. Mängder med gravinskriptioner som utgjorde unika tusenåriga vittnesmål, och som borde ha katalogiserats och tolkats för att fördjupa kunskapen om Mogadishus och hela Östafrikas historia, demolerades, konstaterar Nuredin Hagi Scikei. 

Men det är det långvariga inbördeskriget som har lagt stenstaden i ruiner. Förklaringen till att vissa hus fortfarande är intakta är, paradoxalt nog, att de har använts som lagerlokal för drogen khat. Handeln med khat har trots åren av krig, när det varit svårt att få fram exempelvis matbistånd, fungerat smidigt. 

Boken ”Exploring the old stone town of Mogadishu” är inte bara en berättelse om stenstadens historia som ett kulturellt, ekonomiskt och religiöst centrum, utan också en appell till omvärlden om behovet av en kulturhistoriskt varsam renovering av de fåtal byggnader och monument som finns kvar. Både vad gäller den äldre bebyggelsen och den koloniala.

Nuredin Hagi Scikei har förtjänstfullt, och inte utan risk, fotograferat äldre byggnadsdetaljer, som utsirade trädörrar och friser med inskriptioner som är karaktäristiska för Mogadishu. I boken finns också bilder på okänslig renovering som skett de senaste åren. Största faran gäller, skriver Scikei, stadens gamla moskéer. Det finns många bidragsgivare i muslimska länder som vill finansiera renovering av religiösa platser. Att göra moskéerna större, att få fler anhängare, är ett överordnat mål, vilket gör att kulturhistoriska värden inte sällan går förlorade. Att Turkiet bidrar finansiellt till restaurering av hus i den gamla staden märks också tydligt, noterar Scikei. Material och estetiska uttryck som inte funnits i Mogadishu tidigare används. Rekonstruktionen av Arba’a Rukun-moskén från 1200-talet har exempelvis gjorts i en ”turkisk stil”, påpekar han. I boken finns bilder som visar moskéns interiörer före och efter renoveringen. 

Annons
Annons

”Det är inte längre krigsherrar utan spekulativa byggherrar som utgör den största faran för de gamla husen i Mogadishu”, konstaterar Scikei. Samtidigt, resonerar han, är viljan att bygga nytt också ett tecken på ett hopp om en fredlig framtid för staden. En vilja till progression. Frågan är bara hur det görs. 

Några dagar efter att vi pratat på telefon får jag mejl från Mogadishu med tre bilder. Den ena är en bild på nya byggnader som håller på att uppföras bara några meter från stranden. ”Nu har invånarna i Mogadishu ingen strand längre”, skriver Nuredin Hagi Scikei lakoniskt. Den andra föreställer det som en gång var Hotel Croce del sud. Nu är det ett shoppingcenter, Mogadishu Mall. 

Den tredje är en bild som jag specifikt bett om eftersom nationalistiska och fascistiska grupper i Italien har hyllat, och eventuellt också bidragit till, renoveringen: triumfbågen tillägnad prins Umberto. 

Den oreglerade återuppbyggnaden av Mogadishu, en gång en av Afrikas vackraste städer, väcker många frågor kring vad, av vem, och varför. Svaren kommer att visas i den stad som byggs upp, givet att freden infinner sig. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons