Annons

Det vita kallbadhusetIdag hade han sorterats bort som foster

”Det vita kallbadhuset” av Thorvald Steen. Thorvald Steen (född 1954) är en norsk författare, översatt till 27 språk och mottagare av en rad priser och utmärkelser, såväl i Norge som i andra länder. Han debuterade 1983 och har skrivit bland annat romaner, pjäser, lyrik, noveller, barnböcker och essäer. 
”Det vita kallbadhuset” av Thorvald Steen. Thorvald Steen (född 1954) är en norsk författare, översatt till 27 språk och mottagare av en rad priser och utmärkelser, såväl i Norge som i andra länder. Han debuterade 1983 och har skrivit bland annat romaner, pjäser, lyrik, noveller, barnböcker och essäer.  Foto: Per Maning

En 15-årig lovande backhoppare får plötsligt veta att han bär på en genetisk sjukdom som inom kort kommer att göra honom rullstolsburen. Jag minns inte när jag senast blev så berörd, skriver Clara Block Hane om norske författaren Thorvald Steens självbiografiska roman.

Under strecket
Publicerad
Fortsätt läsa…

Det vita kallbadhuset

Författare
Thorvald Steen
Genre
Prosa
Förlag
Heidruns

Övers: Staffan Söderblom 149 s.

Det finns de som hävdar att alla människor definieras av en ursprungshändelse, alltså ett trauma som för alltid förändrat vår syn på oss själva och vår omgivning – och därmed vårt sätt att vara.

Nu kan man ju invända att världen inte är särskilt rättvist organiserad, att några undslipper med mindre skråmor och att andra drabbas av gudarnas ondska många gånger om. Men om teorin stämmer är det uppenbart att den norska författaren Thorvald Steens ursprungsscen är ett läkarbesök.

Den 15-årige Thorvald är en lovande backhoppare, men han har plötsligt börjat trilla. Tränaren tror att det kan vara något med hälsenan, men läkaren ställer en annan diagnos. Han säger att Thorvald aldrig mer kan tävla eller ens utöva sin idrott, att han bär på en genetisk sjukdom, att han kommer att bli förlamad i ansiktet och inom en kort framtid rullstolsburen.

Beskedet får Thorvald ensam, utan sällskap av sin mamma eller pappa och läkaren får rätt. Under allt svårare fysisk smärta kommer Thorvalds kropp att förtvina, bit för bit. Det går visserligen inte så snabbt som doktorn sagt, men till slut blir rullstolen en nödvändighet.

Annons
Annons

Om denna smärtsamma händelse har Thorvald Steen redan berättat i sin självbiografiska roman ”Snökristallers tyngd”, som gavs ut i Norge 2006 och i Sverige två år senare.

Men nu måste historien tas igen, för det har tillkommit fakta som gör att allt som hände får en ny betydelse. Det har med en mors lögner och en försvunnen morfar att göra – mer än så vill jag inte berätta för att inte förstöra en sällsynt stark läsupplevelse, men det är en roman som ställer frågor om värdet av ett liv. I synnerhet om detta liv innebär ett handikapp som väcker anhörigas skam, omgivningens förakt och samhällets stämpel för ”oduglighet”.

Med den moderna fosterdiagnostik som nu erbjuds familjer med genetiska sjukdomar skulle han sorterats bort redan på fosterstadiet. Liksom hans dotter.

Förr placerade man handikappade barn på omänskliga institutioner, med eller utan föräldrarnas medgivande. Nu tror vi att vi vet bättre, men vi säger ”invalid” och ”invaliditetsförsäkring”, trots att ”invalid” betyder ogiltig. Kan en människa vara ogiltig? Som en ogiltig biljett – värdelös?

Thorvald Steen, till exempel, är upphovsman till ett rikt och prisbelönt författarskap. Hans romaner, noveller, dikter, pjäser, barnböcker och essäer är översatta till ett 20-tal språk och han är en av Norges viktigaste författare. Men med den moderna fosterdiagnostik som nu erbjuds familjer med genetiska sjukdomar skulle han sorterats bort redan på fosterstadiet. Liksom hans dotter.

Ett handikapp leder till utanförskap på många plan, både i förhållande till de som borde älska en villkorslöst och till samhället. Som landsmannen Harald Ofstad konstaterade i sin klassiska ”Vårt förakt för svaghet” – inget förakt är så grymt som det som riktas mot svaghet. Fastän detta förakt borde vara det ultimata tecknet på just svaghet, för endast den människa som är svag behöver förakta svaghet. Vi andra kan visa hänsyn och empati utan rädsla för att det oss kostar något.

Apropå norskt är det är svårt att låta bli att referera till Vigdis Hjorths ”Arv och miljö” – en av höstens mest hyllade romaner, som även den handlar om familjehemligheter och att i vuxen ålder göra upp med sin mamma. Och jag uppskattade verkligen ”Arv och miljö”, men jämförelsen blir till ”Det vita kallbadhusets” fördel. Där Hjorth är pratsam och upprepande är Steen återhållsam, stram och precis. På 149 sidor får han sagt mer än de flesta författare får i romaner även om de är dubbla till omfånget.

De fysiska gåvor vi ges i livet är slumpartade. Naturen är en fyllhund och det kunde lika gärna vara du som i tonåren satt där framför en medelålders läkare och blev dömd till att bli plågad av kroppens smärta och rullstolsburen.

Jag hade hört att Thorvald Steens nya roman ”Det vita kallbadhuset” skulle vara en pärla.

Det visade sig vara fel. Den är ett knytnävslag rätt i magen och jag minns inte när jag senast blev så berörd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons