Annons
Krönika

Karin Thunberg:I dag hedrar vi våra döda – men låt oss leva för de levande

Ljus brinner på Skogskyrkogården i södra Stockholm.
Ljus brinner på Skogskyrkogården i södra Stockholm. Foto: Tomas Oneborg

Hur går vi vidare när vi mister vår livskamrat mitt i livet? Sju drabbade kvinnor bildade en förening. I dag är de livlina för nästan tusen medlemmar. En väg ur sorgen, mot en ny framtid.

Under strecket
Publicerad

Några människor i en ring, höstmörker utanför. En efter en berättar de sin historia. Årtal, datum, kanske till och med klockslag; det är klart de minns när det hände. När deras fruar, män eller kanske sambor dog efter en tids sjukdom – eller helt plötsligt och totalt oväntat. När de stod där mitt i livet och blev lämnade ensamma.

Övergivna.

Att som gammal förlora sin livspartner är tragiskt men en del av livet. Vi vet att det kan hända, någon gång. Att som ung eller medelåldring drabbas av samma förlust är något annat. Kanske har man fortfarande barn hemma. Ansvar som man nu måste bära ensam. Och alla år framåt, när den man trodde man skulle bli gammal med inte längre finns – vad återstår då för en själv? Vem är man? Vem måste man bli?

Framtiden ett mörker. Nutiden ett kaos.

I dag tänder vi ljus för våra bortgångna anhöriga. Fryser på kyrkogårdar. För några veckor sedan var jag inbjuden till föreningen som erbjuder stöd och väg ur en sorg. Vimil heter den, Vi som mist någon mitt i livet, och i år firar man 20-årsjubileum. Nästan tusen medlemmar anordnar träffar runt om i Sverige. Där de kan dela erfarenheter, men också göra saker ihop. Roliga saker.

Annons
Annons

– Tro inte vi bara sitter och gråter. Ibland skrattar vi så mycket att folk undrar vad vi är för ett gäng, tillstår en av medlemmarna.

Snällhet är ett svårfångat begrepp. Ofta underskattat, ibland missriktat, inte sällan falskt.

Det började med en tidningsintervju, där en ung kvinna som blivit änka efterlyste andra i samma situation. Hon kunde ju inte vara ensam. De var sju som möttes första gången och bildade en förening. Så har cirkeln vidgats, blivit till en ”livlina”. Andra talar om en fristad där man slipper förställa sig. Där man kan vara som man är, som man har blivit. I sorgen faller förklädnaderna.

Snällhet är ett svårfångat begrepp. Ofta underskattat, ibland missriktat, inte sällan falskt. Den äkta snällheten känns och märks. Den är värme i blickar och händer. På denna konferens – jag var inbjuden gäst, skulle tala en timme – var det den ordlösa kommunikationen jag först mötte. Snällhetens språk som överträffar alla klokord när det verkligen gäller. Att någon tittar på en med vänlig blick, ger en kram eller klapp på armen.

En man berättade hur han tidigare skyggat inför sörjande. Var en sån som gick undan, inte visste vad han skulle säga.

– Nu gå jag fram. Jag vet ju vad det betyder.

På bordet en bok, skriven av Marita Warborn Lundgren och Christina Karlberg, två av Vimils medlemmar.

Marita miste sin man i en massiv hjärtinfarkt på Landvetters flygplats, när hela familjen just landat efter en semesterresa. Hon stod där med ungar och väskor. Senare, ensam hemma på balkongen, rasade allt: ”Jag har aldrig känt mig så liten och ensam någonsin”.

Annons
Annons

21 år har gått, hon har en ny man, ett bra liv – men minnet av hennes första man finns kvar. Liksom minnet av vad hon hade behövt den kväll han hastigt dog. När det var så mycket hon inte visste: Hur man gör för att själv överleva? Tar smärtan någonsin slut?

Nu finns boken, en slags kombinerad tröstebok och handbok, där hon och Christina berättar hur de gick vidare. Rent konkret.

Men allt är inte tårar och bråddjupssorg. Bara titeln vittnar om något annat. Som Marita förvarnade den första man som ville bjuda ut henne, efter att hon rest sig:

”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död".

I dag hedrar vi våra döda – men låt oss leva för de levande.

Läser: Olga Tokarczuk, förstås. Hur kunde det, efter allt, bli så att man valde en kvinnlig och en manlig Nobelpristagare i litteratur - och sen kretsar allt bara runt mannen ...

Tittar på: ”Fartblinda” på CMore, serien som bygger på Carolina Neuraths bok med samma namn. En gång var vi kolleger på SvD. Lite trist att det vanliga, dagliga redaktionslivet inte är lika rafflande som när det förvandlats till tv-serie.

Gläds åt: Stilla stunder i soffan. Tända ljus. Allt som kan mildra mörkret.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons