Annons

Idén om kloka barn förnekar deras maktlöshet

Kristoffer Leandoer (född 1962) är författare och kritiker i SvD. Han skriver ofta essäer i form av understreckare i SvD. Läs till exempel hans recension av Véronique Chalmets bok om diktatorernas barndom, ”L’enfance des dictateurs”.
Kristoffer Leandoer (född 1962) är författare och kritiker i SvD. Han skriver ofta essäer i form av understreckare i SvD. Läs till exempel hans recension av Véronique Chalmets bok om diktatorernas barndom, ”L’enfance des dictateurs”. Foto: Staffan Löwstedt

Varför är litteraturen så mån om att utmåla barn som överlägset kloka? Malin Ullgren har läst Kristoffer Leandoers infallsrika essäbok ”Barn”.

Under strecket
Publicerad

Barn. Paradiset och flykten därifrån

Författare
Kristoffer Leandoer
Genre
Prosa
Förlag
Pequod Press

231 s.

Medan jag läser Kristoffer Leandoers essäbok ”Barn. Paradiset och flykten därifrån” är mitt yngsta barn hemma och sjuk. Han är uttråkad och vill att jag ska spela Playstation med honom. Jag förklarar att jag tyvärr inte kan, för jag måste koncentrera mig på en bok som handlar om barn.

Den skuldfyllda ironin passar väl med den genomgående tanken i Leandoers essä: i skönlitteraturen – både den för vuxna och för barn – är ”barn” och ”barndom” naturligtvis vuxna fantasier. Vad ska man med verkliga ungar till, när vuxna själva kan uppfinna förlorade paradis och befolka dem med projektioner?

Kristoffer Leandoer Augustnominerades 2010 för essäboken ”Mask”, en undersökning av litteraturens pseudonymer. Också denna bok med ett kort och ensamt ord i titeln är utgiven av Pequod, som måste berömmas för att de ger ut vindlande tematiska undersökningar av konkreta och oändliga ämnen.

Ganska snabbt visar det sig att den här författaren är lojal med barnen, på sitt sätt, när han ifrågasätter hyllningar av barns överlägsna klokskap. Som med Antoine de Saint-Exupérys lille prins, eller som när Barbro Lindgren i ”Sagan om Karl-Knut” skriver att ”barn vet alltid hur man gör.” Leandoer kommenterar: ”Det skulle förvåna mig om inte de flesta vid närmare eftertanke egentligen delar min förvåning över påståendet. Min barndom präglades av att jag aldrig eller på sin höjd ytterst sällan visste hur man gjorde.”

Annons
Annons

Han vill visa just hur skönlitteraturen för både vuxna och barn och i princip sedan romantiken har invaderat begreppen barn och barndom med vuxna behov. Föreställningen om barnets överlägsenhet är fylld med starka laddningar, av natur mot kultur, av konstnär mot borgare – i sig ett ganska fräckt förnekande av barnets maktlöshet och barnets längtan efter kunskap och färdigheter.

Vi lever, skriver Leandoer och lutar sig mot litteraturforskaren Perry Nodelman, i en kultur som jämställer barndom med förlust, som är så upptagen av förlusten att den lär ut barndomsnostalgi till barn.

I ”Barns” rika referensvärld flyger en västeuropeisk kanon förbi, från brittisk romantik och framåt – med bland andra just den mycket opålitlige piloten Saint-Exupéry vid spakarna. Jag fastnar för Leandoers tanke om hur klassiska brittiska verk som ”Nalle Puh” och ”Det susar i säven” egentligen inte vill förlänga barndomen, utan sysslolösheten. Genast vill man fråga om det kanske inte är vilken oreflekterad, klassprivilegierad sysslolöshet som helst, utan den strövande, den med en sinnlig närhet till tingen, som den vuxna författaren minns som en av barndomens få fördelar?

Man kan säga att Leandoer svarar i ett senare kapitel, då han fint läser Charles Dickens och konstaterar hur just denne faktiskt tycktes minnas att detta är en del av barnens liv: ”existensen före essensen”, en överväldigande värld utan namn.

Vill författarna våldta barn? Våldtar böckerna barn? Förmodligen oftast inte, och därmed är liknandet i bästa fall meningslöst.

Annons
Annons

Eftersom essän hänvisar till tusen och ett verk hade det varit bra med en avsiktsförklaring och någon idé om hur det skönlitterära urvalet har sett ut. Inte som akademiska duktighetsmarkörer, utan för att skapa en form och för att öppna referensernas innehåll. Författarens stora bildning är en förutsättning för den här sortens essä, men bildningen hade behövt strängare redigering för att bli en berättelse.

Leandoer föreslår ett begrepp, han kallar det ”litterär pedofili” och bygger det på vuxna behov gestaltade i skildringar av barn. Men tankefiguren förblir en förment rivig analogi, som knappast tillåter konkreta frågor: Vill författarna våldta barn? Våldtar böckerna barn? Förmodligen oftast inte, och därmed är liknandet i bästa fall meningslöst.

Däremot finns i essän en temperamentsfull och klar kritik av skönlitteraturens hämningslösa maktutövning, som är betydligt intressantare än ”litterär pedofili”. Kristoffer Leandoer har ett passionerat förhållande till den värld av litteratur han dyker ner i med frågan ”barn?”. Litteraturen svarar med att avslöja sig själv i sin myndiga isolering.

Malin Ullgren

Kristoffer Leandoer är kritiker i SvD, hans bok recenseras därför av Malin Ullgren, litteraturredaktör och kritiker på DN.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons