Annons

Jesper Sandström: Ideologin utan ett enda lyckat exempel

”Så här liten är konstitutionen i jämförelse med mig”, sade inte president Maduro. Men hans agerande ger fog för att tro att han ser så på saken.
”Så här liten är konstitutionen i jämförelse med mig”, sade inte president Maduro. Men hans agerande ger fog för att tro att han ser så på saken. Foto: Ariana Cubillos / TT
Under strecket
Publicerad

Kolumn | Socialism

Första maj-demonstrationerna är falsk marknadsföring. Det går ju, milt uttryckt, inte så särskilt bra för de samhällen som tagit till sig demonstranternas krav på mer socialism. I motsats till slagorden om trygghet och solidaritet så har de fått utstå förtryck, svält och ekonomisk kris. Värst blir det för den arbetarklass som demonstranterna säger sig företräda.

Dessa återkommande misslyckanden hanteras enligt ett märkligt mönster. Först kommer upphetsning över det socialistland som är mest populärt för stunden. Det lyfts fram som ett lysande hopp, det kommer att lyckas där dess föregångare misslyckats. Om någon pekar på varningstecken, misskött ekonomi eller bristande demokrati avfärdas de som illvilliga borgare. Tiden går och när landet sedan urartat i fattigdom och förtryck kommer bortförklaringar i stil med att det ”inte var riktig socialism” eller att allt har varit USA:s och kapitalismens fel. Sedan dröjer det en stund, ett nytt land dyker upp och mönstret upprepar sig.

Men problemen beror ju faktiskt inte på kronisk otur och onda kapitalister, utan på den politik som förs. Avskaffad privat äganderätt och ”demokratisk kontroll över ekonomin” kan kanske låta slagkraftigt i ett majtal, men i praktiken innebär det någonting helt annat. En liten klick politiker lägger beslag på enorma resurser som tidigare tillhört landets medborgare och skaffar sig på så vis närmast oinskränkt makt. I stället för jämlikhet och rättvisa uppstår totalitärt styre, korruption och slöseri. Så har utvecklingen sett ut i alla de socialistländer som, innan allt gick riktigt illa, lyftes fram som goda föredömen.

Annons
Annons

Ett aktuellt exempel är Venezuela, påhejat av Göran Greider, Kajsa Ekis Ekman och många andra vänstertyckare. I takt med att landet närmar sig ruinens brant har supportrarna förvisso blivit mindre högljudda, men en hyllningsbanderoll dök trots allt upp i Vänsterpartiets majdemonstration häromveckan.

Landet har gått från att vara Sydamerikas rikaste 2001 till att bli ett av de fattigaste. Detta efter att regeringen bränt alla oljeinkomster på att köpa sig kortsiktig popularitet. Inflationen är skyhög, det råder brist på mat, mediciner, till och med toapapper. Oppositionen förföljs, demonstranter dödas, rättsstaten och ekonomin är raserad och utöver det sköts landet närmast tragikomiskt. President Maduro har tidigarelagt julen med två månader för att ”sprida glädje” och kortat arbetsveckorna för att motverka elbrist. En kvinna med boendeproblem blev lovad ny bostad sedan hon lyckats träffa honom i huvudet med en mango. Någonting gick snett – den här gången också – och Venezuela blir snart ännu ett i raden av avskräckande exempel.

Det är sorgligt att en idé som fungerat så illa och lett till så mycket onödig fattigdom, lidande och ond, bråd död fortfarande hyllas som en väg till en bättre värld. Socialismen hör hemma på samma historiska skräphög som alla andra totalitära ideologier. Gåtan är varför det fortfarande finns några som är beredd att ge den ännu en chans.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons