Annons

Vi blev som dom andraIdeologisk renlärighet blev politisk masochism

Från en pressträff med Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin under Almedalsveckan 2014. Valet som följde gav för första gången MP en plats i regeringen.
Från en pressträff med Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin under Almedalsveckan 2014. Valet som följde gav för första gången MP en plats i regeringen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Maggie Strömbergs nya bok är en förödande vidräkning med Miljöpartiet – anti-partipartiet blev som alla de andra. Till de intressantaste avsnitten hör en sociologisk porträttering av partiets nya, urbana väljare, skriver statsvetaren Tommy Möller.

Under strecket
Publicerad

MP-glädje efter valframgången och det historiska intåget i riksdagen 1988. Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Åsa Domeij, Per Garthon och Eva Goes framför Riksdagshuset i Stockholm den 20 september 1988.

Foto: Leif R Jansson/TT

Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug vid ett torgmöte på Sergels torg i augusti 1998.

Foto: Bertil Ericson/TT

Vi blev som dom andra

Författare
Maggie Strömberg
Genre
Sakprosa
Förlag
Bokförlaget Atlas

367 sidor.

Den fyndiga titeln på Maggie Strömbergs bok om Miljöpartiet gör det omöjligt att inte tänka på låten ”Dom andra” av rockgruppen Kent, där just denna strof återfinns. Det är dock finkänsligt av Strömberg att hon utlämnar den efterföljande strofen: ”Vi har spelat ut vår roll /…/ vi skulle kommit längre men räckte inte till.”

Men hon hade mycket väl kunnat skriva under även på denna del av Kents text, ty boken är i sin saklighet en förödande vidräkning med det som Miljöpartiet blivit. Och kanske även med vad partiet en gång var.

Partiet bildades 1981 som en reaktion på det politiska etablissemangets manipulativa hantering av kärnkraftsfrågan. De partier som ville behålla kärnkraften genomförde en folkomröstning där även de båda linjer som ville ha kvar kärnkraften framställdes som avvecklingsinriktade.

Uttalad civilisationskritik var den ideologiska grunden för detta utpräglade anti-etablissemangsparti. Det vände sig mot industrisamhällets fixering vid materiell tillväxt. Enligt Per Gahrton – partiets grundare och första språkrör – gick inte ekonomisk tillväxt att förena med mänskligt välbefinnande. Med tillväxtsamhället följde enligt Gahrton inte bara ekologisk katastrof utan även social upplösning. Gahrton – själv tidigare liberal – instämde i filosofen Emile Durkheims kritik mot individualismen. Målet var att skapa starka och självförsörjande lokalsamhällen, med en ekonomi som till stor del fungerade utan pengar och där människor arbetade mindre.

Annons
Annons

MP-glädje efter valframgången och det historiska intåget i riksdagen 1988. Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Åsa Domeij, Per Garthon och Eva Goes framför Riksdagshuset i Stockholm den 20 september 1988.

Foto: Leif R Jansson/TT
MP-glädje efter valframgången och det historiska intåget i riksdagen 1988. Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Åsa Domeij, Per Garthon och Eva Goes framför Riksdagshuset i Stockholm den 20 september 1988.
MP-glädje efter valframgången och det historiska intåget i riksdagen 1988. Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Åsa Domeij, Per Garthon och Eva Goes framför Riksdagshuset i Stockholm den 20 september 1988. Foto: Leif R Jansson/TT

Den ideologiska renlärigheten var knappast mindre hos Gahrtons efterträdare Birger Schlaug. Det räckte inte med käcka slagord för att förändra samhället, menade Schlaug, det krävdes en ”kulturrevolution i människans inre”. Här fanns med andra ord en beröringspunkt med Marx: utopismen. Schlaug var långt ifrån ensam inom partiet i sin kritik mot det destruktiva och meningslösa konsumtionssamhället. Målet var att skapa en ny människa.

Det har runnit en del vatten under broarna. Miljöpartiet hyllar idag individualism, ser sig som en liberal kraft och talar om hållbar tillväxt. Och kravet på utträde ur EU – den fråga som gjorde att partiet kom tillbaka i riksdagen 1994 – är borttaget. Förändringen är dock inte bara ideologisk. En grundtanke från början var att partiet skulle arbeta för att få bort blockpolitiken – men det har istället blivit en del av den. Även organisatoriskt har Miljöpartiet blivit mer likt de övriga partierna.

Det uttalade motivet när partiet bildades var att undvika maktkoncentration. Det är fortfarande en strävan att undvika den oligarkins järnlag som Robert Michels formulerade för drygt hundra år sedan, men i praktiken har Miljöpartiet också i det avseendet tagit rejäla kliv i riktning mot en mer toppstyrd modell. Särskilt under de båda tidigare språkrören, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som framgångsrikt ledde den reformation som partiet genomgått, och som gjort partiet relevant på ett helt annat sätt än det var innan.

Annons
Annons

Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug vid ett torgmöte på Sergels torg i augusti 1998.

Foto: Bertil Ericson/TT
Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug vid ett torgmöte på Sergels torg i augusti 1998.
Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug vid ett torgmöte på Sergels torg i augusti 1998. Foto: Bertil Ericson/TT

Maggie Strömbergs utförliga och väldokumenterade skildring av det tidigare ”anti-partipartiet” som blev som de övriga partierna är som ett ovanligt långt och – det ska betonas – bra reportage i Fokus, den tidning som hon arbetar på. Men boken saknar inte analytiska ambitioner; läsaren får inte bara en utförlig bild av maktstrider och personmotsättningar, utan också en bild av vad dessa grundar sig på och vilka konsekvenserna blivit av att realos har vunnit över fundis.

Bokens kanske mest intressanta avsnitt är en sociologisk porträttering av Miljöpartiets nya väljare. De kallas Converse-väljarna eftersom de ofta har skor av detta trendiga märke. Dessa hipsters är unga och urbana, gör medvetna konsumtionsval, har en ekologisk livsstil och individualistiska värderingar. Det är en väljargrupp som förknippas med framtiden och som alla partier vill locka till sig, men som åtminstone fram till nyligen lockats av just Miljöpartiet.

Och vad resulterade då realos ”seger” i? Svar: regeringsmedverkan. Till varje pris. Men hur länge? När Strömberg i slutkapitlet påminner om allt som Miljöpartiet tvingats svälja under sin korta tid i Rosenbad inser man att stryktåligheten i detta parti är det närmaste man kan komma politisk masochism.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons