Annons
Krönika

Anders Q Björkman:Idioten som gjorde kulturåret 2018 lite roligare

Visst finns där sarkastisk humor i Fjodor Dostojevskijs ”Idioten”, men någon skrattfest kan den inte sägas vara. Nej, det är en helt annan ”Idioten” som har gjort kulturåret 2018 riktigt kul.

Under strecket
Publicerad

Elif Batuman (född 1977) är författare, forskare och journalist och medverkar regelbundet i tidskriften The New Yorker. Hennes föräldrar är från Turkiet, men hon är uppväxt i USA.

Foto: Beowulf Sheehan Bild 1 av 1

Elif Batuman (född 1977) är författare, forskare och journalist och medverkar regelbundet i tidskriften The New Yorker. Hennes föräldrar är från Turkiet, men hon är uppväxt i USA.

Foto: Beowulf Sheehan Bild 1 av 1
Elif Batuman (född 1977) är författare, forskare och journalist och medverkar regelbundet i tidskriften The New Yorker. Hennes föräldrar är från Turkiet, men hon är uppväxt i USA.
Elif Batuman (född 1977) är författare, forskare och journalist och medverkar regelbundet i tidskriften The New Yorker. Hennes föräldrar är från Turkiet, men hon är uppväxt i USA. Foto: Beowulf Sheehan

Så här i slutet av året brukar ju vi kulturredaktörer summera vad som har varit bäst i bok- och premiärflödet och även jag har funderat lite kring detta. På min lista skulle Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Michel Houellebecqs ”Underkastelse” komma med. Likaså Linnea Axelssons diktepos ”Ædnan” och Laurie Andersons samarbete med Kronoskvartetten på albumet ”Landfall”. Given vore Paweł Pawlikowskis vackra kärleksfilm ”Cold war”.

Men om listan enbart skulle handla om humor – vad som under året har lockat fram flest skratt ur mig – hamnar nog skotten Armando Iannuccis ruskiga, men också ruskigt roliga film ”The death of Stalin” i topp. Hans råbarkade satir om maktkampen som uppstår i Kreml när Stalin dör balanserar på ett halsbrytande sätt mellan fars och tragedi.

Annons
Annons

Utanför biosalongerna korar jag ”Idioten” till 2018 års mest humoristiska kulturupplevelse. Och då syftar jag varken på Fjodor Dostojevskijs klassiker med samma titel – den skrevs för 150 år sedan – eller på Iggy Pops legendariska solodebut ”The Idiot” från 1977.

Det jag tänker på är Elif Batumans debutroman ”Idioten”.

Troligen har både hon och Iggy Pop lånat sina titlar från den ryska klassikern, men om Dostojevskij i sin roman ville porträttera ”en absolut god människa”, och Iggy Pop med sin skiva ansåg sig åstadkomma ”en korsning mellan James Brown och Kraftwerk”, så handlar Elif Batumans ”Idioten” om en 19-årig kvinna som gång på gång råkar ut för missförstånd och pinsamheter på grund av att hon är så oförmögen och orutinerad i sociala sammanhang.

En idiot, kort sagt. Eller, med lite vänligare ord: en mycket begåvad, men väldigt ung och oerfaren kvinna.

Det är 1990-tal, e-post är ett nytt fenomen och Selin inleder en mejlrelation med Ivan, en matematikstudent från Ungern.

Man anar att ”Idioten” (i svensk översättning av Anna Lindberg) handlar om Batuman själv, eftersom romanfiguren Selin stämmer så väl in på henne: en språkintresserad turkisk-amerikanska som studerar på Harvard. Det är 1990-tal, e-post är ett nytt fenomen och Selin inleder en mejlrelation med Ivan, en matematikstudent från Ungern. Så länge de kommunicerar via mejl formulerar de sig elegant och kommer varandra nära, men när de försöker umgås i verkliga livet framstår de som riktiga klåpare.

Mycket av det roliga i ”Idioten” handlar dock om språk – den är något av en humorbok om lingvistik. Elif Batuman läser eller talar sju språk och det märks i hennes berättelse, som hon packar med grammatik, språkvetenskap och idiomatiska uttryck. Vi får lära oss de fyra diminutivformerna på det ungerska ordet för mamma; att det turkiska egennamnet Yıldırım Özguven ordagrant betyder Blixt Självförtroende; att en spansktalande som ska uttala orden ”Pappret är vitt” väldigt lätt i stället säger ”Pappel e bitt”; att det turkiska tempuset inferentialis används för att signalera hörsägen eller skvaller. Och så det faktum att flera tungomål saknar könsbestämda pronomen som ”hon” och ”han”. De nöjer sig med ett ”hen”: exempelvis turkiskans o.

Annons
Annons

Och där kommer Elif Batuman in på ett ämne som har blivit ganska eldfängt i vår tid: styr språket tanken?

Och där kommer Elif Batuman in på ett ämne som har blivit ganska eldfängt i vår tid: styr språket tanken? Selin i ”Idioten” läser lingvistik och får lära sig om den så kallade Sapir-Whorf-hypotesen, som gör gällande att det språk man talar påverkar hur man uppfattar världen. Tankegången känns igen hos dem som vill ersätta pronomenet ”man” med ”en” i syfte att inte framhäva det manliga som norm, vilket i förlängningen tros leda till ett mer jämställt samhälle.

Visst påverkas vi av vilket språk vi talar. Men om det så handfast skulle styra vårt sätt att se på världen, exempelvis vad gäller könsroller och jämställdhet, borde då inte ett samhälle där man saknar könsbestämda pronomen vara mer jämställt än ett där man använder ”hon” och ”han”? Eller för att bli konkret: borde inte Turkiet vara mer jämställt än Sverige?

Tillåt mig att uttrycka mina tvivel. I Sverige arbetar 79,8 procent av kvinnorna, i Turkiet är motsvarande siffra 34 procent. I Sverige är 12 av 23 ministrar i regeringen kvinnor, i Turkiet 2 av 17. I Sverige har det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer enligt den senaste statistiken sjunkit från 17 om året till 13. I Turkiet har motsvarande siffra ökat från 237 till 409.

Så om språket styr tanken skulle ovanstående siffror tvärtom kunna få en att tro att könsneutrala pronomen leder till förtryck av kvinnor.

Sådant beteende i en proppfull tunnelbanevagn drar till sig nervöst frågande blickar och jag tror att jag för mina medpassagerare då kan ha framstått som en idiot.

Så är det naturligtvis inte. Den som behöver fler argument mot Sapir-Whorf-hypotesen kan med fördel läsa boken ”Laddade ord” av SvD:s språkspaltsskribent Mikael Parkvall och hans medförfattare Lars Melin.

Men jag är rädd att jag nu har kommit väldigt långt ifrån det roliga i ”Idioten”. För den är faktiskt så kul att den flera gånger har fått mig, som gärna läser på väg till och från arbetet, att brista ut i högljutt skratt. Sådant beteende i en proppfull tunnelbanevagn drar till sig nervöst frågande blickar och jag tror att jag för mina medpassagerare då och då kan ha framstått som en idiot.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons