Annons

”Idisslare har viktig roll i vårt livsmedelssystem”

Kött- och mejeriprodukter från idisslare framstår i livscykelanalyser ofta som mer klimatbelastande än andra livsmedel. Men sådana analyser tar varken hänsyn till livsmedlens näringsvärde eller till alla faktorer som påverkar livsmedelssystemets hållbarhet, skriver ett flertal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Under strecket
Publicerad

Ur ett resurshushållningsperspektiv har idisslare exceptionella egenskaper, skriver artikelförfattarna.

Foto: Sigrid Agenäs Bild 1 av 1

Ur ett resurshushållningsperspektiv har idisslare exceptionella egenskaper, skriver artikelförfattarna.

Foto: Sigrid Agenäs Bild 1 av 1
Ur ett resurshushållningsperspektiv har idisslare exceptionella egenskaper, skriver artikelförfattarna.
Ur ett resurshushållningsperspektiv har idisslare exceptionella egenskaper, skriver artikelförfattarna. Foto: Sigrid Agenäs

DEBATT | MATPRODUKTION

All matproduktion påverkar miljön och klimatet. Den debatt om möjligheter att minska matens miljö- och klimatbelastning som förs nu hanterar tyvärr inte komplexiteten i produktion och konsumtion av mat. Den sätter inte heller matens påverkan i proportion till andra helt onödiga klimat- och miljöpåverkande aktiviteter som människor ägnar sig åt. Mat är livsnödvändigt och vi efterlyser en mer nyanserad och faktabaserad diskussion med fokus på hållbarhet i livsmedelssystemet som helhet. Vi vill med den här artikeln ge en djupare förståelse för djurens betydelse för svensk livsmedelsproduktion.

I livscykelanalyser framstår ofta kött- och mejeriprodukter från idisslare (som kor och får) som mer klimatbelastande än andra livsmedel men sådana analyser tar varken hänsyn till livsmedlens näringsvärde eller till alla faktorer som påverkar livsmedelssystemets hållbarhet. Olika livsmedel kan bidra till människors energi- och näringsförsörjning i olika utsträckning. I debatten målas det ibland upp en bild av att det går utmärkt att byta animalier mot vegetabilier, till exempel ost mot en skiva rödbeta på smörgåsen. Det bytet innebär att både energi- och näringsintaget sjunker, vilket kan vara bra för vissa men inte alls bra för andra. Animaliska produkter är i allmänhet mycket näringsrika och deras påverkan på klimat och miljö bör ställas i förhållande till vad de bidrar med. Produktion och konsumtion av gurka och isbergssallad är exempel på onödig mark-, miljö- och klimatpåverkan eftersom de har lågt innehåll av näringsämnen och innehåller mer än 95 procent vatten.

Annons
Annons

Ur ett resurshushållningsperspektiv har idisslare exceptionella egenskaper, de behöver nämligen varken protein, socker eller stärkelse i sitt foder utan de kan leva på enkla kväveföreningar (kväve är byggsten i protein) och cellulosa (viktig kolhydrat i gräs och trä). Dessa ämnen görs om till högvärdigt protein och till fett, detta är idisslarnas roll i livsmedelssystemet. I processen frigörs kol i form av metan och koldioxid. Kolet som djuren släpper ut har lagrats in i deras foder, från atmosfären, samma år eller året innan. Detta kretslopp av kol har ekosystemet och atmosfären hanterat i tusentals år. Nu har vi en situation där alla möjligheter att sänka koncentrationen av växthusgaser måste övervägas. Även djurhållningen kan förändras men att helt ta bort djurhållningen i Sverige är inte en del av lösningen eftersom djuren är viktiga för många andra hållbarhetsfaktorer.

Debatten om kor och växthusgaser bygger delvis på principen ”sila mygg och svälja kameler”. Fossila bränslen har stått för huvuddelen av ökningen av växthusgaser och de utgör omkring 80 procent av dagens utsläpp. Förra året publicerade Nasa en rapport där man visade att upp till 75 procent av den snabba ökningen av metangas i atmosfären de senaste tolv åren har orsakats av fossilt bränsle. När det gäller idisslarnas och hästdjurens (både tama och vilda) metanproduktion i relation till andra källor finns dock stora kunskapsluckor.

Livsmedelsproduktion är lokal och påverkas av klimat, markförhållanden, arealbegränsningar, jordmån med mera. Därför går det inte alltid att tillämpa slutsatser för global livsmedelsförsörjning i Sverige. Omkring 15 procent av Sveriges jordbruksmark är naturbetesmark som inte kan användas för livsmedelsproduktion på något annat sätt än som bete. Naturbetesmarkerna är artrika just för att de betas. I takt med att antalet betesdjur har minskat har också artrikedomen minskat och i dag hör enligt Artdatabanken de flesta av våra utrotningshotade arter hemma i dessa marker. Betestillgången är säsongsberoende och därför måste djuren även få foder odlat på åkermark. Att odla foder (gräs) på åkermark fyller även en annan viktig funktion genom att gräset bryter smittor mellan andra grödor, bidrar till markens bördighet och binder kol från atmosfären. Hur mycket kol som binds råder det olika uppfattningar om och mer forskning behövs. Eftersom man inte besprutar eller plöjer gräsodlingar varje år, vilket görs med de flesta livsmedelsgrödor, är de även gynnsamma för insekter och vilt.

Annons
Annons

Att idisslarna för in gräs i livsmedelssystemet ger också stabilitet i livsmedelsförsörjningen. Ett exempel är torkan sommaren 2018. Många grödor torkade bort och kom inte igen när det började regna medan en stor del av gräset växte snabbt under hösten. Näringsämnena från dessa arealer kom in i livsmedelssystemet tack vare idisslarna. Djuren i livsmedelssystemet kan dessutom ta hand om sidoströmmar från annan livsmedelsproduktion, till exempel spannmål som inte håller kvalitetskraven för att bli mjöl, och från bioenergi. Därigenom hålls så mycket näringsämnen som möjligt i livsmedelssystemet.

Det finns förslag att minska klimatavtrycket från vår kost genom att ersätta odling av foder med odling av proteinrika livsmedel. Det är en förenkling av verkligheten som vilseleder. Näringsinnehållet i sådana grödor är mindre än många animalieprodukter så ytterligare resurser måste användas för att uppnå samma näringsproduktion. Det är också viktigt att veta en betydande andel av den mark som används till foderodling inte tillåter andra grödor än gräs och gran, på grund av bördighet och klimat. Valet står alltså inte mellan att odla gräs till djur eller ärtor som vi kan äta utan det handlar om att ha dessa marker med i livsmedelssystemet eller inte. Med ökad befolkning vore det märkligt att avveckla möjligheter till livsmedelsproduktion.

I dag importeras en stor del av den mat vi äter och omkring 60–80 procent av växthusgasutsläppen från svensk matkonsumtion sker i andra länder. När maten produceras någon annanstans har vi varken kontroll över vår livsmedelsförsörjning eller vår livsmedelskonsumtions klimat- och miljökonsekvenser. Om vi skall producera huvuddelen av vår mat i Sverige måste vi ha djur i livsmedelssystemet.

Annons
Annons

Vi efterlyser en nyanserad och faktabaserad diskussion som utgår från perspektivet att vi behöver mat och som beaktar helheten i livsmedels- och ekosystemen samt omfattar vår självförsörjningsgrad.

Sigrid Agenäs
professor i skötsel av idisslare
Britt Berglund
professor i tillämpad husdjursgenetik
Kristina Dahlborn
professor i integrativ fysiologi
Rebecca Danielsson
forskare i idisslarnutrition
Dirk-Jan De Koning
professor i husdjursgenetik
Torsten Eriksson
universitetslektor i fodervetenskap
Ulf Emanuelson
professor i veterinärmedicinsk epidemiologi
Anna Hessle
docent i utfodring inom nötköttsproduktion
Lena Holm
docent i djurfysiologi
Kjell Holtenius
professor i näringsfysiologi och fodervetenskap, idisslare
Anna Jansson
professor i djurfysiologi
Anders Karlsson
professor i köttvetenskap
Mikaela Lindberg
universitetslektor i hållbarhetsaspekter på djurhållning av livsmedelsproducerande djur inom lantbruket
Elisabet Nadeau
docent i husdjursvetenskap
Katja Nilsson
forskare i husdjursgenetik
Sofia Nyman
postdoc i husdjursgenetik
Anna Wistedt
universitetsadjunkt i anatomi och fysiologi
Eva Sandberg
universitetslektor i djurfysiologi
Samtliga skribenter är husdjursagronomer eller motsvarande och är verksamma vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons