Annons

Idlib och Erdogans strategiska mardrömmar

Michael Sahlin, om att Putin har gjort en taktisk reträtt och skjutit upp slutstriden i inbördeskriget i Syrien.

Under strecket
Publicerad

Syriskt luftanfall 10 september 2018 mot byn Holbeit nära Idlib.

Foto: TT Bild 1 av 1

Syriskt luftanfall 10 september 2018 mot byn Holbeit nära Idlib.

Foto: TT Bild 1 av 1
Syriskt luftanfall 10 september 2018 mot byn Holbeit nära Idlib.
Syriskt luftanfall 10 september 2018 mot byn Holbeit nära Idlib. Foto: TT

När detta skrivs pågår en storpolitisk diplomatisk dragkamp kring frågan om vad som ska hända med det sista rebellkontrollerade området i det extremt svårt krigsdrabbade Syrien – Idlib i den nordvästra delen av landet – och med Ryssland och Turkiet som de främsta kontrahenterna.

Om och när Idlib faller för presidents Assads rysk- och iranskstödda styrkor återstår visserligen för en segerviss Assad att återta dels de områden i norra Syrien som Turkiet genom operationerna ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch” intagit och behärskar (på kurdisk bekostnad), och dels landets nordöstra delar som kontrolleras av kurdiska styrkor (YPG/SDF) med amerikanskt stöd.

Men kampen om Idlib, den sista av de s k ”de-escalation zones” som upprättades inom ramen för Astana-processen med Turkiet, Ryssland och Iran som parter, är likväl en avgörande etapp i det brutala och segdragna syriska inbördeskriget.

Annons
Annons

Hur den kampen avgörs kommer att få stor betydelse inte bara för de syriska parterna utan även långt utanför Syriens gränser. Kontexten är inte helt olik den som föregick det första världskriget.

Idlib utgör ett länge förberett drama. När rebellstyrkor av varierande grad av jihadism sommaren 2015 intog Idlib-området var Assad-regimens fall överhängande nära, och rebellerna hotade i detta läge inte bara Damaskus utan också ryska baser vid kusten. På hösten samma år intervenerade Ryssland militärt och vände kriget till Assads fördel.

Den 20 november samma år inträffade den incident som skapade en allvarlig kris mellan Ryssland och Turkiet, nedskjutningen av det ryska SU 24-planet. Den följdes av en uppretad Putins bestraffningsåtgärder under ett halvår tills dess att Erdogan bad om ursäkt. Därefter inleddes ett rysk-turkiskt närmande, påskyndat av efterbörden av kuppförsöket mot Erdogan 15 juli 2016.

Detta närmande sammanföll med motsvarande fjärmande mellan Turkiet och USA under Obama-administrationens uttåg, och kulminerade i östra Aleppos kaotiska fall, då Turkiet valde att pragmatiskt medverka i evakueringen av rebeller och civila till just Idlib, och sedan därtill bli part i det ryskdominerade Astana-projektet.

Att Erdogans Turkiet skulle välja att söka främja sina intressen i de syriska krigen, mitt under pågående USA-ledda strider mot IS, i denna konstellation var då och är fortfarande både egenartat och anmärkningsvärt. Detta eftersom av dessa endast Turkiet entydigt stod och står på Assad-motståndets sida, medan ryssar och iranier hade och har det motsatta målet, det vill säga att säkerställa Assads totala slutseger.

Annons
Annons

Men för Ankara handlade det då som nu om att chansa och improvisera, ställt inför tilltagande problematiska relationer med det allierade USA (vars militära samverkan med kurderna i kampen mot IS uppfattades som ett existentiellt hot) och inför risken att två strategiska mardrömmar skulle besannas när Syriens framtid skulle avgöras: att dödsfienden Assad skulle sitta kvar i orubbat bo och att PKK-besläktade kurder skulle belönas för insatserna mot IS genom autonomi i Syrien.

Och för Turkiet, liksom för andra regionala aktörer, hade det blivit uppenbart att det nu var Putins Ryssland som innehade den diplomatiska och militära taktpinnen i den syriska krishanteringen.

Så för Erdogans Turkiet har det sedan dess varit viktigt att spela med i det rysk-iranska spelet om de utpekade eldupphörzonerna, utåt presenterade som steg mot ett nationsövergripande eldupphör och ett komplement till de FN-ledda Genève-förhandlingarna om en politisk lösning. Detta fast man nog visste och efterhand kunnat konstatera att arrangemanget i allt väsentligt syftade till Assadregimens erövring steg för steg av dessa motståndsfickor.

I erövrandets metod, och genom rysk diplomatisk förmedling, ingick att erbjuda rebeller och skrämda civila att låta sig evakueras till Idlib, som genom internflykt och dessa evakueringar svällt till en befolkning om 3,5 miljoner. Av dessa är kanske 100 000 beväpnade krigare och kanske 10 000 krigshärdade jihadister av blandade nationaliteter.

Beträffande denna återstående provins gällde enligt Astana-överenskommelsen att Turkiet skulle ha huvudansvaret för att dels övervaka ”vapenvilan” (genom 12 observationsposter om vardera 110 man), och dels att försöka förmå alla dessa krigare av allehanda kulörer att inse det hopplösa i fortsatt kamp. För att hantera detta hopplösa uppdrag, och för att främja turkiskt inflytande och (trots Astana) bibehålla en fortsatt anti-Assad profil, har Ankara satsat stort på att utbilda och beväpna ”moderata” miliser inom ramen för Idlibs rika flora.

Annons
Annons

Sedan det har blivit klart, och senast i samband med Astana-kretsens toppmöte i Teheran, att Putins och Assads tålamod har tagit slut och att en erövringsoffensiv är förestående (med maximala humanitära och migrationsmässiga implikationer som oroar hittills mest avvaktande amerikaner och européer), har president Erdogan – numera enväldig men hårt trängd på hemmaplan av en galopperande ekonomisk kris – hamnat i ett närmast desperat läge.

Erdogan söker nu stöd med ljus och lykta, hänvisande till att en total offensiv skulle innebära en humanitär och migrationsmässig katastrof för inte bara angränsande Turkiet (som redan inhyser 3,5 miljoner syriska flyktingar) utan också världen utanför.

I förhandlingar med ett otåligt Ryssland vädjar man om mer tid, tid att ”separera” onda (som al Nusra-efterföljaren Hayat Tahrir al Sham) och ”goda”, Turkietstödda jihadister, och krigare och civilister, för att därigenom underlätta för regimsidan att en gång för alla göra upp med sina fiender. Men tiden lider, och det kostar på att vara strategiskt ensam.

Och då vet Erdogan att utan fortsatt samarbete med Ryssland, vad som än muttras i Washington och Bryssel, kan Turkiet knappast undgå att hela hans offensiva Syriensatsning utmynnar i ett politiskt outhärdligt fiasko, med mardrömmarna besannade. Han vet att efter Idlib kommer Afrin och övriga turkiska erövringar. Att hävda det specifikt turkiska intresset i det storstrategiskt laddade Syrien är och förblir ingen lätt sak.

Å andra sidan: Syrien är inte en lätt sak för någon.

Annons
Annons

Inte heller för de militärt framgångsrika presidenterna Assad (som vill smida medan järnet är varmt men är tämligen låst av ryska direktiv), och Putin som har en betydligt bredare agenda och strategisk målsättning och som kunnat notera en upptrappad västlig diplomatisk mobilisering i Idlib-frågan. Som i går meddelades från Sotji (dit många diplomatiska vägar går numera) lyckades dock presidenterna Putin och Erdogan efter över fyra timmars överläggningar trots allt enas om en slags kompromiss som skulle innebära i varje fall uppskov med den planerade slutuppgörelsen.

I kompromissuppgörelsen, som uppges ha Assads ”allmänna stöd” men som reser en mängd frågor om seriositet och genomförbarhet, talas om att rysk och turkisk militär i Idlib skyndsamt (på en månad) ska inrätta och gemensamt patrullera en 15-25 km bred ”buffertzon”. Det innebär i praktiken att det som tidigare sades vara Turkiets ansvar nu delas med ryssarna och förses med militära muskler. Putin tycks alltså ha gjort en taktisk reträtt i sin strategiska kalkyl (måhända påverkad av desperata turkiska vädjanden och ett återupptaget västligt maktspråk), och flyttat fram planer och tidtabell.

Vad det är värt får vi se – oklarheterna om buffertzonens implementering är mångahanda. För Erdogans Turkiet handlar det måhända om en frist vid branten, men till priset av en än mer krävande militär riskexponering.

MICHAEL SAHLIN är ambassadör och fil dr samt ordförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Avd VI.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons