Annons

Ikon: Låt inte hälsohetsen jaga dig ända in i döden

Barbara Ehrenreich.
Barbara Ehrenreich. Foto: Joshua Roberts/TT

Skippa träningen. Strunta i hälsokontroller. Försök inte förlänga livet, det är ändå cellerna som styr. I sin nya bok förkastar författaren Barbara Ehrenreich vår tids hälsohets.

Under strecket
Publicerad

I nya boken ”Att lura åldrandet” ger Ehrenreich vår tids hälsokult en rejäl avhyvling.

Bild 1 av 3

Barbara Ehrenreich sågar hälsokulten men går själv på gymmet. Varför? ”Jag går dit när jag känner mig frustrerad.”

Foto: Joshua Roberts/TT Bild 2 av 3

”Cellerna styr vår hälsa, vårt liv och vår död. Inte vi”, slår Barbara Ehrenreich fast. Här en bröstcancercell i förstoring.

Foto: Science Photo Library/TT Bild 3 av 3

Innan vi kan börja måste Barbara Ehrenreich ta sig upp från golvet.

Där gör hon sin dagliga stretching – som vilket hälsofreak som helst.

– Det finns en viktig skillnad, muttrar hon i telefonen.

– Jag gör det för att jag vill, inte för att jag tvingar mig själv till det.

Ehrenreich har skrivit klassiska reportageböcker: om att leva på existensminimum i USA, om vår tids besatthet av positivt tänkande.

I nya ”Att lura åldrandet” får vår tids hälsokult en rejäl avhyvling. I sprakande ilskna essäer om allt från svekfulla celler till det luddiga begreppet ”wellness”.

Många har påpekat att även Barbara Ehrenreich går på gym. Varför är då hennes sätt att ta hand om kroppen rätt, och alla andras fel?

– Vänta, det är inte det jag säger!

Du gör aerobics i grupp, visst, men använder du dina muskler för en större förändring?

Ehrenreich drar djupt efter andan.

– Det handlar om att göra träning och hälsa till det dominerande projektet i sitt liv, som jag märkt att många av mina vänner gör. Att försöka stoppa ett åldrande som inte går att stoppa. Jag har inte tid med sådant. Jag har för mycket annat att göra.

Annons
Annons

I nya boken ”Att lura åldrandet” ger Ehrenreich vår tids hälsokult en rejäl avhyvling.

Bild 1 av 2

Barbara Ehrenreich sågar hälsokulten men går själv på gymmet. Varför? ”Jag går dit när jag känner mig frustrerad.”

Foto: Joshua Roberts/TT Bild 2 av 2

Som vad?

– Några mer meningsfulla saker man kan syssla med är att äta mycket smör. Eller dricka gin & tonic. Men lyssna, jag bor också i ett land som sätter små barn i burar. Det är något man kan fokusera på att försöka förändra. Man kan delta som en medborgare i samhället. Man kan göra vad man kan för att stoppa mardrömmen som pågår omkring oss.

I nya boken ”Att lura åldrandet” ger Ehrenreich vår tids hälsokult en rejäl avhyvling.
I nya boken ”Att lura åldrandet” ger Ehrenreich vår tids hälsokult en rejäl avhyvling.

Vänsterikonen Ehrenreich drar gränser mellan att delta i en gemenskap och det hon ser som samtidens ensidiga fokus på självförverkligande, där hälsohetsen är en central del.

Men kan inte även hennes eget liv – fullt av akademiska meriter och journalistiska framgångar – vara en form av egocentriskt självförverkligande? Varför har den gemenskapen större värde än den i ett hälsoforum på nätet, eller på ett gym?

– Min utgångspunkt är hur du skapar något av värde och vad det gör för andra, säger Ehrenreich. Du gör aerobics i grupp, visst, men använder du dina muskler för en större förändring?

– Jag har varit politisk aktivist i hela mitt liv. Författare, feminist och akademiker. När jag dör lever det jag jobbat med vidare. Min död spelar mindre roll eftersom jag verkat i en tradition som fortsätter att finnas. Kroppen – den lever inte vidare.

Barbara Ehrenreich studerade och doktorerade inom cellulär immunologi på 60-talet. Hon fokuserade på en celltyp som kallas makrofager och ingår i kroppens immunförsvar.

Barbara Ehrenreich sågar hälsokulten men går själv på gymmet. Varför? ”Jag går dit när jag känner mig frustrerad.”
Barbara Ehrenreich sågar hälsokulten men går själv på gymmet. Varför? ”Jag går dit när jag känner mig frustrerad.” Foto: Joshua Roberts/TT
Annons
Annons

– De var ”the good guys”.

Långt senare, när Ehrenreich i stället blivit en av landets mest framstående journalister, kom forskning som visade att immunförsvaret ibland även hjälper cancertumörer att växa.

– Makrofagerna… de förrådde mig, säger Ehrenreich.

När jag blev redo att dö blev jag också redo att sluta plåga mig själv. Jag äter mitt smör, dricker min sprit.

Lurad av dina älsklingsceller?

– Jag tog det personligt. De var hjältarna, kroppens sophämtare och fixare. Och nu det här. Det fick mig att tänka om kring kroppen. Det rubbade idén om att det finns ett naturligt kretslopp.

Hur tänkte du om?

– Kroppen är mer motsägelsefull och svårkontrollerad än vi vill tro. Vi kontrollerar inte vad som händer där – även om både läkarvetenskapen och alternativmedicinen lovar oss att vi gör det. Cellerna styr vår hälsa, vårt liv och vår död. Inte vi.

I boken citerar du Deepak Chopra som säger: ”Varje cell är din bundsförvant”. Din filosofi verkar vara den motsatta: svekfulla celler dödar dig till slut.

– Det är inte min filosofi. Det är chockerande fakta. Vi tänker oss kroppen som en harmonisk samling celler och delar som jobbar tillsammans. Men när den illusionen bryts – vem är man egentligen då?

I den nya boken citerar Ehrenreich en rättsantropolog som berättar om hur vår hjärna, som vi tränat så mycket med mindfullnessövningar, stängs av inom några minuter efter att hjärtat slutat slå. Sedan blir den snabbt flytande och rinner ut genom öronen.

Hon påpekar att den amerikanske författaren Philip Roth (knappast känd som litteraturvärldens spralligaste figur) sammanfattade den mänskliga kroppen korrekt när han skrev: ”Ålderdomen är ingen kamp; ålderdomen är en massaker.”

Annons
Annons

”Cellerna styr vår hälsa, vårt liv och vår död. Inte vi”, slår Barbara Ehrenreich fast. Här en bröstcancercell i förstoring.

Foto: Science Photo Library/TT Bild 1 av 1
”Cellerna styr vår hälsa, vårt liv och vår död. Inte vi”, slår Barbara Ehrenreich fast. Här en bröstcancercell i förstoring.
”Cellerna styr vår hälsa, vårt liv och vår död. Inte vi”, slår Barbara Ehrenreich fast. Här en bröstcancercell i förstoring. Foto: Science Photo Library/TT

Du fyllde själv just 78. Hur känns det?

– Fint! Så många sjukdomar vi associerar med ålder är egentligen bara våra egna immunceller som attackerar oss. Det är det som tar dig i slutet – din egen jävla kropp.

Barbara Ehrenreich skriver att hon ”är i den ålder då man dör utan att andra höjer på ögonbrynen.”

– När jag blev redo att dö blev jag också redo att sluta plåga mig själv. Jag äter mitt smör, dricker min sprit.

Du är ateist. Tyder inte det du säger om celler på att de som tror på en högre makt lever på ett mer rimligt sätt? Genom att erkänna sin brist på kontroll?

– Hm, på ett sätt kanske. Men man anser väl ändå att Gud har en tanke bakom sitt handlande? Och en moral? Jag är inte säker på att vi kan säga det om cellerna. Än.

Jag går till gymmet när jag har hört för mycket om vad vår president håller på med.

Ehrenreich har alltid varit tydligt politiskt, så även i den nya boken. Hon argumenterar för hur våra normer kring hälsa slår olika mot rika och fattiga, när allt ansvar läggs på individen. ”Varje död räknas snart som ett självmord”, skriver hon.

– Det finns en tendens att se sjuka människor som misslyckade, säger Ehrenreich.

– Liksom: ”vad är det för fel på de här människorna?”. Varför röker folk i arbetarklassen? Varför blir de inte bara medlemmar i ett bra gym? Varför äter de dålig mat? Detta har anledningar som i grunden handlar om en ojämlik fördelning av resurser. Men man lägger alltid skulden på offret.

Annons
Annons

Ehrenreich tar också upp rökning. För ovanlighetens skull för att belysa varför vi röker, i stället för att förklara varför vi inte ska röka.

– Rökning är också en sorts ”self care”. Du laddar om. Jag har hört så många historier genom åren från servitriser som självklart vet att det inte är bra att röka, men gör det ändå. Varför? För under ett tolv timmar långt arbetspass är de här få minuterna de enda som är dina. De enda minuterna då du inte tar hand om någon annan. De enda minuterna då du på ett lite omvänt sätt faktiskt gör det som hälsoindustrin hela tiden uppmanar till – du tänker på dig själv.

I ”Att lura åldrandet” skriver Ehrenreich om att vi historiskt sett har tränat för att få syssla med något vi själva kan kontrollera, i ett samhälle där vi känner att vi saknar kontroll.

Är det därför du själv lyfter vikter? Cellerna kommer ju att döda dig ändå.

– Jag tror det. Delvis. Jag går till gymmet när jag har hört för mycket om vad vår president håller på med. Jag går dit när jag känner mig frustrerad över att inte kunna ändra på saker. Där får jag sätta mina egna ramar, jag kan sätta ett mål: så många gånger ska jag dra en vikt upp i luften. Och sedan bara göra det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons