Annons

Rolf Gustavsson:Illusioner viktigast i Italiens laboratorium

Italien är ett laboratorium för unika politiska experiment. De populistiska protestpartier som vann valet den 4 mars försöker nu bilda en gemensam regering. Men att bygga en koalition på missnöje är lättare sagt än gjort. EU följer den italienska frågan med stigande oro.

Under strecket
Publicerad

Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio och La Lega-ledaren Matteo Salvini försöker nu bilda en koalitionsregering.

Foto: Giuseppe Lami/AP, Flavio Lo Scalzo/APBild 1 av 1

Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio och La Lega-ledaren Matteo Salvini försöker nu bilda en koalitionsregering.

Foto: Giuseppe Lami/AP, Flavio Lo Scalzo/APBild 1 av 1
Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio och La Lega-ledaren Matteo Salvini försöker nu bilda en koalitionsregering.
Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio och La Lega-ledaren Matteo Salvini försöker nu bilda en koalitionsregering. Foto: Giuseppe Lami/AP, Flavio Lo Scalzo/AP

Efter drygt två månaders fruktlösa politiska sonderingar förklarade president Sergio Mattarella att han var beredd att tillsätta en regering med neutrala tjänstemän. Om partierna skulle förhindra det så återstod bara att utlysa nyval redan i sommar.

Inför detta hot bestämde sig Italiens två ledande populistpartier för att försöka bilda en koalitionsregering. För första gången någonsin skulle i så fall ett centralt land i EU styras av partier som framför allt förenas av en direkt fientlig hållning till EU. Efter Storbritanniens brexit skulle sammanhållningen i EU riskera ytterligare sönderfall.

Den italienska koalitionen skulle vila på två politiska formationer som för en vecka sedan påstod att de skulle kunna enas om ett regeringsprogram på bara några timmar. Därefter begärde de en frist på tre dagar. När de i måndags mötte president Mattarella bad de om ytterligare några dagars överläggningar samtidigt som de förvarnade om att slutresultatet skulle bli föremål för medlemsomröstningar inom respektive parti.

Annons
Annons

I och med att Berlusconi höll sig passiv i regeringsfrågan öppnades möjligheten för Salvini att förhandla med Luigi Di Maio och M5S.

Den ena komponenten heter ”Femstjärnerörelsen” (Movimento 5 Stelle) som med en tredjedel av rösterna blev det största enskilda partiet i valet i mars. M5S brukar beskriva sig som en ”post-ideologisk” proteströrelse som varken är höger eller vänster. Den bildades av en populär komiker, Beppe Grillo, som i svepande grova ordalag riktade kritik mot den etablerade eliten. ”Dra åt helvete” var hans samlande slagord. M5S har sitt starkaste stöd i södra Italien och leds formellt av den unge, oerfarne napolitanaren Luigi Di Maio.

Den andra komponenten heter numera La Lega. Den har sitt ursprung i främlingsfientliga strömningar i norra Italien, men har i dag nationella ambitioner. Från början riktade La Lega sitt missnöje mot centralmakten i Rom och mot EU. Partiet som leds av Matteo Salvini gick till valet i mars i allians med Silvio Berlusconi och blev det största partiet i den högergrupperingen. I och med att Berlusconi höll sig passiv i regeringsfrågan öppnades möjligheten för Salvini att förhandla med Luigi Di Maio och M5S. I EU-parlamentet tillhör La Lega samma gruppering som franska Nationella Fronten under Marine Le Pen.

Både M5S och La Lega har som opposition vuxit sig starka genom det utbredda missnöjet med hur de regerande etablerade politiska partierna misslyckats med att lösa Italiens strukturella grundproblem. Under de senaste 25 åren har Italien stagnerat ekonomiskt och har ännu inte återhämtat sig från finanskrisen för tio år sedan. Tillbakagången har drabbat främst medelklassen och ungdomarna.

Annons
Annons

M5S har med sitt starkaste stöd i söder behov av en enastående solidaritet från norr, där La Lega har sina rötter i separatism riktad just mot stöd till södern.

Samtidigt har de regionala skillnaderna förblivit betydande. De rikaste delarna i norr ligger ungefär på centraleuropeisk nivå medan de fattigaste delarna i söder ligger i nivå med Balkan. I Kalabrien ligger ungdomsarbetslösheten på över 55 procent.

När de populistiska partierna i regeringsförhandlingarna vill försöka övervinna den ekonomiska stagnationen och de regionala klyftorna stöter de på två betydande svårigheter. Den ena ligger i det politiska faktum att de två protestpartierna rekryterar sina anhängare från två regionala motpoler.

M5S har med sitt starkaste stöd i söder behov av en enastående solidaritet från norr, där La Lega har sina rötter i separatism riktad just mot stöd till södern. Kort sagt, Italiens enande är fortfarande ett ofullbordat projekt.

Den andra svårigheten ligger i de begränsningar som följer av att Italien måste följa EU:s regler, i synnerhet som landet alltjämt är högt skuldsatt (drygt 130 procent av BNP) och förpliktigat att följa de krav som gäller för den gemensamma valutan.

I praktiken lever Italien under ett slags förmyndarstyre från den europeiska centralbanken ECB.

Den tänkta koalitionsregeringen har inget manöverutrymme för de storslagna skattesänkningar och den generella medborgarlön som utlovades i valkampanjen. I praktiken lever Italien under ett slags förmyndarstyre från den europeiska centralbanken ECB. De båda populistiska partierna har ofta lekt med tanken att lämna eurozonen och återgå till La Lira, till exempel genom en folkomröstning. Det skulle betyda att Italien lämnar EU.

De stora experimenten i Italiens politiska laboratorium har hittills alla misslyckats. Det gäller försöken på 1970-talet att få två parallella politiska linjer att konvergera i en historisk kompromiss. Det gäller Silvio Berlusconi försök på senare år att styra Italien som en filial till sitt företagsimperium – långt före Donald Trumps experiment i USA.

När nu de två protestpartierna M5S och La Lega ser ut att misslyckas med att bilda en koalitionsregering så förklaras det av samma sak. Den viktigaste råvaran i detta laboratorium heter illusioner.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons