Annons
Recension

Det stora husetImponerande snillrikt

LIVETS VILLKOR. Nicole Krauss nya roman kretsar kring ett antal personer som har formats av förluster. Boken är tankeväckande, språkligt njutbar och fylld av minnesvärda sentenser, skriver Eva Johansson.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det stora huset

Författare
Nicole Krauss
Genre
Prosa
Förlag
336 s. Brombergs

(Great house) Övers: Ulla Danielsson

”Forma ett folk efter något som de har förlorat, och låt allting återspegla detta som inte längre finns.” Så sammanfattar George Weicz, en av berättarna i ”Det stora huset”, den tanke som löper som en underström genom Nicole Krauss tredje roman. Orden (och titeln) hänsyftar på den talmudiska skola som kallades just Det stora huset, och som grundades av rabbi Johanan ben Zakkay för att i skriftlig form återskapa det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70. ”Förvandla Jerusalem till en idé. Förvandla Templet till en bok”, som Weicz förklarar saken.

Krauss roman tar alltså avstamp i denna tanke, men undersöker hur den skulle kunna gestalta sig på ett individuellt plan. Den kretsar kring ett antal personer som alla på ett eller annat sätt har formats runt det de har förlorat, och som genom att berätta försöker komma underfund med sig själva och sina liv. Nadia, en författare i New York som så till den grad lever för sitt skrivande att hon inte längre förmår knyta an till andra människor. Arthur, en engelsk pensionär, som långsamt börjar ana sig till den mörka hemlighet som hans hustru – också hon författare – lyckats dölja för honom under alla deras år tillsammans. Isobel, en ung amerikanska som när hon studerar litteratur i Oxford träffar ett märkligt syskonpar. Samt Aaron, en nybliven änkling som plågas av sitt känslomässigt komplicerade förhållande till sin yngste son, en domare ”som samlar på lidande” och vars vägar av en olycklig slump kommer att korsa Nadias.

Annons
Annons

Dessa fyra turas om att berätta sina historier i långa monologliknande kapitel, där Krauss gör fullt bruk av sin fenomenala formuleringsförmåga. Prosan är lyrisk, vacker och högstämd, och överlag fint överförd till svenska av Ulla Danielsson. Av den humor och lekfullhet som karaktäriserade Krauss genombrottsroman ”Kärlekens historia”, som även den behandlade teman som minne, förlust och saknad, syns dock inte ett spår. Texten präglas i stället av ett bedövande allvar och dessvärre också av en viss monotoni – med undantag för de kapitel som berättas av Aaron, vars rasande och bittra stämma utgör en välgörande kontrast mot den elegiska och lidelsefulla ton som präglar alla de övrigas.

George Weicz, som är bokens femte berättare, kommer till tals först i det korta avslutande kapitlet. Han är antikhandlare och har vigt sitt liv åt att leta upp möbler och konstverk som stulits från judiska familjer under andra världskriget, för att återbörda dem till deras rättmätiga ägare. Men han letar också för egen räkning. Med en nit som gränsar till besatthet har han återskapat sin fars arbetsrum, så som det såg ut den dag Gestapo tvingade sig in i familjens hem. En viktig detalj saknas dock: det väldiga skrivbord vid vilket fadern arbetade.

Det är detta skrivbord som utgör det sammanbindande kittet i ”Det stora huset”. Romanen följer dess irrande färd genom decennierna, från Ungern, London, Chile och New York, alltmedan berättandet smidigt rör sig fram och tillbaka i tiden och geografin. Här och var smyger Krauss in ledtrådar både angående skrivbordets gåtfulla betydelse och gestalternas stundtals vaga beröringspunkter, och det är inte alltid helt lätt att som läsare få pusselbitarna att falla på plats. I slutändan är det dock inte så viktigt att hålla ordning på alla trådar. Romanen har egentligen inte mycket till intrig, utan kan bäst beskrivas som ett sätt att utforska livets villkor, och i förlängningen dödens. ”Så länge vi lever sitter vi till bords och vägrar att äta, och när vi har dött kommer vi att vara evigt hungriga”, som det står på ett ställe i boken.

”Det stora huset” är fylld av den sortens minnesvärda och anslående sentenser. Det är ett imponerande verk, snillrikt komponerat, språkligt njutbart, idémässigt tankeväckande. Detta är en roman som väcker intellektuell beundran snarare än känslor – det emotionella har dess gestalter redan lagt beslag på.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons