Annons

Olof Ehrenkrona:Indien har valt om

Narendra Modi svärs in för andra gången som Indiens premiärminister.
Narendra Modi svärs in för andra gången som Indiens premiärminister. Foto: Manish Swarup / TT

Världens största demokrati har fått ett nytt politiskt landskap. Det är ingen liten händelse.

Under strecket
Publicerad

När dyningarna efter Europavalet har lagt sig finns det goda skäl att reflektera över ett annat val som har pågått sedan april och nyligen har avslutats. Det är valet i Indien som resulterade i en jordskredsseger för den sittande premiärministern Narendra Modi och hans parti BJP.

Indien får numera oförtjänt lite uppmärksamhet i Sverige. Annat var det när Kongresspartiet under Jawaharlal Nehrus och Indira Gandhis ledning styrde Indien. Det var en lagom röd regim som gärna ledde den tredje världens regimer längs den tredje vägen mellan Sovjetunionen och USA.

I det neutrala Sverige blev Indien ett av de första och viktigaste biståndsmottagarländerna och medieintresset för den indiska politiken var påtagligt.

Men intresset svalnade när Indien i början på 1990-talet, ett decennium efter Dengs marknadsekonomiska revolution i Kina, också började liberalisera sin hårt reglerade och stagnerade ekonomi. Indiens politiska vägval var inte längre lika entydigt. Kongresspartiet förlorade sin lyster, inte bara hos indierna utan också i den progressiva vänstervärlden utanför Indien.

Annons
Annons

Ändå hade Kongresspartiets siste riktige ledare, Manmohan Singh, lyckats ganska bra, inte bara med den ekonomiska omvandlingen utan också med hålla Kongresspartiet kvar vid makten och ge partiet vad som idag framstår som den utgående elitens politiska indiansommar.

När Modi vann valet 2014 spådde många att han skulle bli en parentes i den indiska historien. Kongresspartiet, Indiens sekulära elitparti, hade i praktiken lett landet sedan självständigheten 1947 och det var inte många som trodde att Modi skulle mäkta med att bryta det mönstret.

Men nu tycks han faktiskt ha lyckats med det. Indien har fått ett nytt politiskt landskap. Och det är ingen liten händelse. Indien är världens största demokrati. 900 miljoner röstberättigade, det är lika stort som EU, USA, Kanada, Mexiko Japan och Sydkorea sammantagna, konstaterade Economist nyligen.

I den postkoloniala diskursen förekommer ett begrepp som ursprungligen myntades av Gramsci, den italienske marxisten, som väcktes till liv under studentrevolten 1968. Begreppet var subaltern, som sedan dess har återuppväckts av indiska marxister för att beteckna underpriviligierade grupper, som visserligen får rösta men i praktiken inte har någon röst, därför att de representeras av eliter som framförallt ser till sina egna intressen.

I den indiska kontexten är subalternerna de fattiga från kaster med låg status, medan eliten har samlats i Kongresspartiet som regelmässigt har vunnit den politiska makten med subalternernas stöd.

Modi, som själv har den underpriviligierades bakgrund, tycks nu ha sprängt glastaket för gott.

Annons
Annons

Han har vunnit subalternerna och gett dem en röst i parlamentet och i den exekutiva makten. Valresultatet är entydigt, det är första gången sedan 1984 som ett enda parti kontrollerar parlamentet utan att behöva lita till stöd från allierade partier.

I hög grad handlar det om tilltron till Modis person. Det är inte budskapet om ekonomiska reformer som har lockat. Inte heller är det förväntningarna om stora välfärdsreformer och avancerad social ingenjörskonst eller Kongresspartiets gamla vision om det mångkulturella sekulära Indien.

Nej, Modi har vunnit på budskapet om ett sammanhållet Indien, där hinduerna ska ges en särställning. Han har blivit omvald genom att vädja till etisk-nationalistiska strömningar med ett distinkt religiöst innehåll. Liknande strömningar i Kina motiverar förföljelserna av uigurerna i Xinjiang.

När de två folkrikaste nationerna i världen spelar på sådana strängar finns det anledning att känna oro. Indien och Kina är dessutom förebilder för många länder som brottas med snabbt växande befolkningar, godtyckligt uppdragna statsgränser och minoritetsfrågor som skaver.

Kina styrs av ett leninistiskt kommunistparti som inte frivilligt kommer att tillåta något alternativ att konkurrera om makten. Indien är en demokrati, men tillbaka i ett tillstånd utan ett konkurrenskraftigt alternativ till det styrande partiet.

Det kan se stabilt ut för dagen. Men i politiken är lugn ofta ett bedrägligt tillstånd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons