Annons

The InternInga enkla lösningar i välspelad The intern

Robert De Niro och Anne Hathaway har huvudrollerna.
Robert De Niro och Anne Hathaway har huvudrollerna. Foto: Francois Duhamel

I sitt filmskapande kombinerar Nancy Meyer klassisk Hollywoodglamour med solid känsla för moderna, mänskliga angelägenheter: kvinnor i arbetslivet är ett tema hon behärskar väl.

Under strecket
Publicerad

The Intern

Regi
Nancy Meyers
Genre
Komedi
Medverkande
Robert De Niro, Anne Hathaway, Rene Russo, Anders Holm, Andrew Rannells
Längd
2 tim 1 min

Barntillåten

Betyg: 4 av 6

”En man kan nå toppen och ändå ha ett privatliv”, säger chefen till JC Wiatts i ”Baby boom” från 1987. JC, en karriärkåt jurist spelad av Diane Keaton i tidstypisk powerkostym, ska uppgraderas till partner på advokatbyrån, men bara om hon lovar att inte få barn. ”Jag är lyckligt lottad. Jag kan få allt”, fortsätter han – underförstått att en man aldrig skulle välja att göra som hans egen fru och stanna hemma och sköta ungarna och gardinstrykningen. ”Glöm det. Jag vill inte ha allt”, säger JC och trampar ivrigt med pumpsen under bordet.

Man måste inte ha sett ”Baby boom”, en film Nancy Meyers skrev manus till, för att förstå grundklangen i ”The intern”, men det hjälper. Huvudperson här är Brooklynbon Jules Ostin, likt JC nånstans mellan 30 och 40, vars webbshop svällt till supersuccé på bara ett drygt år. Till skillnad från JC är hon dock både gift och förälder och dessutom försedd med en modern man som tar hand om det vackra hemmet och lunchlådorna.

In i den dynamiken kommer så Ben – en sjuttioårig änkling som tröttnat på pensionärslunken och tack vare ett mångfaldsprogram får en praktikplats under Jules. Inledningsvis tycker Julies inte om honom men gradvis blir de två vänner, där den godmodige Ben blir ett slags mix av assistent och rådgivare, en roll som blir central då Jules harmoniska äktenskap visar sig vara inte fullt så harmoniskt.

Annons
Annons

Nancy Meyers har ett omisskännligt formspråk: efter den lummiga ”It's complicated” anordnades bussturer till inspelningsplatserna i Santa Barbara, och hennes smak för krämfärgade prydnadskuddar är så välkänd att hon här skrivit in ett självironiskt replikskifte om det.

**Meyers särskilda **signum är också hur hon kombinerar ett filmskapande format av klassisk Hollywoodglamour med en solid känsla för moderna, mänskliga angelägenheter: ett grundläggande tema i hennes filmer är kvinnor i arbetslivet, från JC i ”Baby boom” till Meryl Streeps bageridrottning i ”It's complicated”. ”The intern” har marknadsförts som komedi, men ställd jämte den trio filmer Meyers gjort senaste decenniet – ”Something's gotta give”, ”The Holiday” och ”It's complicated” – är den både den mest dramatiska och minst roliga. Humorn här tar sig främst i uttryck i snäll situationskomedi som interfolierar den i grunden rätt allvarsamma berättelsen; som när Ben blir knådad av den foxy kontorsmassösen och måste lägga en tidning över skrevet, eller det väntade men välfungerande pärlbandet skämt om sociala medier och moderna mäns obefintliga känsla för klädkoder.

Robert De Niro jobbar med en lågmäld spelstil och gör en för honom rätt otypisk figur: en trygg sort med ett tryggt liv bakom sig. Tänk er en åldrad Frank i Ulu Grosbards ”Falling in love” som inte träffade Meryl Streeps Molly och pajade sitt äktenskap, ungefär där har ni honom. Meyers är också noga med att inte blåsa upp honom till allvetande fadersgestalt – grunden för hans och Jules relation bygger på en respekt som faktiskt är större från Bens sida än från Jules. Lika välskriven är Jules-karaktären, subtilt gestaltad av Hathaway som en sammansatt person snarare än ett kallhamrat karriärmonster.

I ”Baby boom” hoppar JC av storstadens snäva ekorrhjul, drar ut på landet och blir barnmatsentreprenör. Jag ska inte avslöja slutet, men det är en heder för både Meyers och den visserligen förskönat filtrerade samtid som hon skildrar att ”The intern” inte hemfaller åt sådana enkla lösningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons