Annons

Andres Lokko:Ingen kunde uttrycka sorg som Aretha

Aretha Franklins röst var i kontakt med något vi andra inte har åtkomst till. Allt vi som människor överhuvudtaget kan känna strömmade rakt ut från hennes stämband.

Under strecket
Publicerad
Foto: Amy Sancetta/AP Bild 1 av 1
Efter reklamen visas:
The Queen of Soul har gått bort

Jag stod en gång, det är många år sedan nu, i hällregn utanför Carnegie Hall i New York och försökte köpa en biljett till den väldigt utsålda konsert Aretha Franklin skulle hålla några timmar senare.

Redan då var en Aretha-konsert något alltmer sällsynt även i USA – i Europa hade hon inte satt sin fot på flera decennier eftersom hon vägrade flyga.

Men ingen svartabörshaj brydde sig om mig med min lilla lapp om att jag önskade köpa en biljett. Jag hade gjort det till nästan vilket pris som helst. Jag tror inte att jag ens såg någon svartabörshaj.

Det var liksom bara obarmhärtigt slutsålt.

Jag stod kvar där på 7:e Avenyn långt efter att Aretha hade gått på scenen därinne men, nej, det var kört.

Och nu, blott några minuter efter att ha nåtts av nyheten om hennes bortgång, sitter jag ensam vid ett skrivbord i Stockholm och lyssnar på Arethas röst från telefonens högtalare. Arrangemangen, basen och inramningen blåser bort utan hörlurar eller regelrätta högtalare: det som hamnar längst fram är bara Aretha själv, hennes röst och – minst lika distinkta – pianospel.

Annons
Annons

Och något väldigt speciellt uppstår. Något nytt som inte riktigt går att formulera ens med vetskapen om att någon är död.

Hennes röst hade bredden att fånga mänsklighetens hela känsloregister

Aretha Franklins röst uttrycker just sorg med en till synes självupplevd trovärdighet som inget annat instrument – eller annan instrumentalist – har kommit i närheten av. Men det fascinerande är hur hennes röst hade bredden att fånga mänsklighetens hela känsloregister och ofta hann göra det under loppet av en och samma sång.

Om producenten Phil Spector under en stor del av 1960-talet hade ambitionen att med sina avancerade arrangemang skapa – som han kallade det – små Wagner-symfonier för kidsen så steg Aretha Franklin (med osviklig hjälp av producenten Jerry Wexler) in i FAME-studion och förvandlade vilken treminuter lång popkomposition som helst till en fulländad opera enbart med sin gränslösa palett till sångröst.

Där både rymdes och sammanfattades på så många vis hela den svarta amerikanska historien – och i synnerhet den svarta kvinnliga historien – men kunde lika gärna nästan viskande beskriva hjärtesorg ömmare än någon poet.

Det finns goda skäl till att hennes inspelning av Otis Reddings ”Respect” är och förblir hennes mest kända singel. Mer än någon annan musik är det inte bara hennes egen utan både medborgarrättsrörelsens, gayaktivismens och feminismens nationalsång, ett ledmotiv för just det så enkla och självklara som titeln indikerar.

Men det är ingen annan tolkning av den sången som ens skulle kunna tonsätta något av det, varken då i slutet av 1960-talet eller hur den har gått i arv och adopterats av nya och åter nya generationer som vägrar ge upp. ”Respect” är ett oersättligt och ovärderligt konstverk, lika – om inte mer – perfekt i sin konstruktion som taket i Sixtinska kapellet.

Annons
Annons
Foto: Amy Sancetta/AP Bild 1 av 1

Aretha Franklins samtliga inspelningar från hennes mest gyllene decennium mellan 1967 och 1977 ter sig som en fresk över livet självt – från dess djupaste dalar till dess renaste och så ofta ouppnåeliga eufori.

Och när inget annat i jordelivet räckte till sträckte hon sig en liten bit än högre: mot sin Gud.

Så många artister och poeter har tampats med sin tro, få om ens någon har skildrat den så övertygande.

Helt enkelt för att Aretha Franklins röst verkligen var i kontakt med något vi andra bara inte har åtkomst till. Allt vi som människor överhuvudtaget kan känna strömmade bara rakt ut ur hennes stämband och det var ögonblickligen uppenbart att det här var sanningen och ingenting annat än just sanningen.

Utan filter. Ingenting verkade kunna ställa sig i vägen för det som skulle formuleras med naknast möjliga uppriktighet.

Hej då, Aretha. I din röst kulminerade det vi kallar kultur.

Den erfarenhet, det liv som ekade så uppenbart i varje ton hon tog, fick alla andra som försökte göra rockmusik att framstå som små, små skolpojkar vars största bekymmer var tonårsakne.

När Aretha Franklin efter ett decennium av kamp och motgångar gav ut sin genombrottssingel ”I never loved a man (the way I love you)” var hon trebarnsmor och tjugofyra år gammal.  

Hej då, Aretha. I din röst kulminerade det vi kallar kultur. Möjligen också till och med livet.

Aretha Franklins röst förblir punkten all konst strävar mot.

Foto: Amy Sancetta/AP
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons