Annons

”Ingen mirakelmedicin – men vården går åt rätt håll”

Foto: Lise Åserud/TT

Vi argumenterar för att hålla i satsningen på standardiserade vårdförlopp och förbättra cancervården med dem som verktyg. Det skapar en mer tillgänglig och jämlik vård över landet, skriver flera debattörer i en replik.

Under strecket
Publicerad

REPLIK | CANCERVÅRDEN

I en debattartikel den 6 oktober, ”Skrota experiment inom cancervården”, målas en problembild för cancervården med dålig kontinuitet, långa väntetider, kompetensbrist och omoderna it-system. Många som arbetar i svensk cancervård instämmer i beskrivningen och den låg till grund för regeringens satsning på standardiserade vårdförlopp 2015.

Till detta vill vi addera att patienter vittnade om att det var svårt att få symtom tagna på allvar och att primärvårdsläkare upplevde att det var svårt att få remisser prioriterade, eftersom de ofta överprövades av nästa instans.

För att komma till rätta med väntetiderna och skapa en snabb väg in i vården tog staten initiativ till en cancersatsning med så kallade standardiserade vårdförlopp (SVF) efter förlaga från Danmark. Det är denna satsning som artikelförfattarna nu menar bör läggas ner.

Införandet av SVF ger oss ett arbetssätt med transparens, definierade alarmsymtom och förbestämd utredningsgång som har utarbetats av landets främsta experter, de nationella vårdprogramgrupperna.

Annons
Annons

Som författarna själva påpekar har detta ökat jämlikheten i landet. Har man alarmsymtom blir man bedömd på samma sätt oavsett vem man är, var man söker vård och vilken läkare man möter. Artikelförfattarna menar att detta omyndigförklarar primärvårdsläkarna. Det verkar dock inte vara en allmän uppfattning i primärvården. Tvärtom vittnar många primärvårdsläkare om att deras remisser nu tas på allvar och att de kan få en snabb cancerutredning för sina patienter.

Arbetssättet med SVF är fortfarande långt ifrån fulländat. Det är en grannlaga uppgift att definiera och bedöma vilka alarmsymtom som ska föranleda snabb utredning. Tidigare har denna bedömning gjorts av varje enskild läkare. Nu görs den av nationella expertgrupper. I vissa diagnoser har det visat sig vara extra svårt, till exempel när det gäller cancer i urinblåsan som flera av artikelförfattarna arbetar med. Där pågår en diskussion om hur vi ska hitta alla patienter med cancer utan att utreda för många i onödan. Här har det blivit tydligt att det behövs mer forskning och fler diskussioner för att hamna rätt. SVF har varit och är en gemensam utgångspunkt för konstruktiva diskussioner om detta.

Prioriteringar är en nödvändig del av vården. Tidigare har prioriteringarna skett på varje enskild klinik eller hos varje enskild läkare. SVF-satsningen innebär en nationell prioritering av utredning av cancermisstanke. Personer med symtom ska snabbt få en diagnos eller ett lugnande besked utan att behöva vänta onödigt länge på undersökningar och provsvar. Är det en riktig prioritering? Vad händer med patienter som får andra sjukdomar eller återfall i cancersjukdom? Hur kan man förhindra de undanträngningar som uppstår? Det är en viktig diskussion, och den kan nu föras öppet och nationellt.

Annons
Annons

Artikelförfattarna påstår också att inga pengar ur satsningen gått till klinikerna. Detta är inget vi från en nationell horisont kan kommentera eftersom statens medel till satsningen har gått direkt till regionerna, som själva har fått avgöra hur pengarna ska användas. Många har satsat på att inrätta koordinatorer. Deras uppgift är att underlätta patienternas kontakter med vården genom att samordna patientens resa mellan olika instanser i vården. Flera goda exempel visar att koordinatorerna kan ta över administrativa uppgifter och på så sätt frigöra tid för sjuksköterskor och läkare.

Staten har satsat stora pengar på SVF för att lösa problem i cancervården. Mycket arbete återstår innan målen med satsningen kommer att vara uppnådda. Fler SVF behöver modifieras, och SVF kommer inte att lösa alla problem. Vi argumenterar ändå för att hålla i satsningen och att staten, SKL, RCC, regionerna och professionen tillsammans ska fortsätta att utveckla och förbättra cancervården med SVF som verktyg. De nationellt fastställda alarmsymtomen och utredningsgångarna ger transparens, driver förbättringsarbete och skapar en mer tillgänglig och jämlik vård över landet. Vi ser att cancervården i Sverige går i rätt riktning.

Barbro Sjölander
ordförande för Nätverket mot gynekologisk cancer
Börje Ljungberg
urolog, ordförande för nationella vårdprogramgruppen för njurcancer
Eva Uustal
gynekolog, ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi
Fredrik Liedberg
urolog, ordförande för nationella vårdprogramgruppen för cancer i urinblåsan och övre urinvägarna
Gunilla Malm
ordförande i ämnesgrupp urologi och njurmedicin, Nationellt kunskapsstöd primärvård
Hans Hägglund
ordförande för Regionala cancercentrum i samverkan
Margareta Randén
onkolog, ordförande för Svensk onkologisk förening
Ola Bratt
urolog, tf ordförande för nationella vårdprogramgruppen för prostatacancer
Peter Kirrander
urolog, ordförande för nationella vårdprogramgruppen för peniscancer och kvalitetsregistret för peniscancer
Thomas Högberg
gynonkolog, registerhållare för kvalitetsregistret för gynekologisk cancer
Truls Gårdmark
urolog, registerhållare för nationella kvalitetsregistret för urinblåsecancer

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons