Annons
Krönika

Andres Lokko:”Ingen musik har drabbat mig så konsekvent”

William Emmanuel  Bevan, alias Burial.
William Emmanuel Bevan, alias Burial. Foto: Pressbild

Burial är musikens Banksy – lika anonym men också politisk. Snart kommer artistens samlingsalbum ”Tunes 2011–2019”. Med avstamp i euforisk ravekultur målar han upp en melankolisk känsla av att festen är över.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Burials samlingsalbum ”Tunes 2011–2019”

Bild 1 av 6
Bild 2 av 6

30/70

Foto: Maddie Stephenson Bild 3 av 6

Dan Snaith.

Foto: Pjp Photos/REX/TT Bild 4 av 6

Lynda Dawn.

Bild 5 av 6
Bild 6 av 6

I ett utmärkt efterord till den svenska översättningen av den amerikanske författaren John Keenes bok ”Motberättelser” noterar journalisten Judith Kiros hur ”Keene öppnar upp för drömmen om en värld i vilken en annan text, och en annan litteraturtradition, fortfarande är möjliga”.

Vi befinner oss i det år, den exakta månad, då Ridley Scotts science fiction-film ”Bladerunner” utspelar sig. Vi är alltså i framtiden. Baserat på den logiken så var vi i och för sig det även 1984, 1999 och 2001.

Men få saker har fascinerat mig så mycket som alternativa framtider, de som inte blev av, musikens alla ”Sliding doors”-scenarion, tron på att många av dem fortfarande är möjliga. Den tanken har nog färgat de flesta teorier om popmusik jag har närt sedan The Avalanches gav ut sitt debutalbum i slutet av år 2000.

Missy Elliotts ”Get ur freak on” (2001) må ha varit det här seklets hittills enskilt mest inflytelserika startskott, i viss konkurrens med franska Daft Punks album ”Discovery” som utförde den kanske viktigaste revideringen av 1900-talets pophistoriskt vedertagna konsensus och öppnade fönstret mot en avdogmatiserad framtid.

Annons
Annons

Burials samlingsalbum ”Tunes 2011–2019”

Bild 1 av 1

Men det är den hemlighetsfulla brittiska producenten och artisten Burial som mer än någon eller något annat sedan 2005 har personifierat min syn på musikalisk modernitet, en modernitet som känner till alla alternativ men ytterst medvetet väljer just det här tillvägagångssättet.

Det går att betrakta Burial som en musikens Banksy. Utöver anonymiteten de delar är deras politiska skildringar av nyliberalismens förödande bieffekter ett förenande fundament.

Burials samlingsalbum ”Tunes 2011–2019”
Burials samlingsalbum ”Tunes 2011–2019”

Burial gav i rask takt ut sina hittills två enda album i mitten av 00-talet. Om några veckor kommer det tredje, samlingsalbumet ”Tunes 2011–2019”.

Nostalgisk över en musikalisk – och politisk – framtid som aldrig blev av tonsätter han gång på gång den dystopiska tomhet vi fick istället. Med avstamp i euforisk ravekultur målar han ständigt upp en monokrom rekonstruktion av en fest som är över, av ödsligt ekande industrilokaler i gentrifieringens periferi och uppgiven melankoli i abrupta samplingar av längtande soulröster: det enda i musiken som utlovar kärlek eller ens optimism.

Burial verkar i en ekonomi med allt mer konservativa värderingar där popmusikalisk identifikation har ersatts med prins- och prinsessdrömmar där man bör välja sina föräldrar med största omsorg. Framgång är inte något du förtjänar, det är något du föds in i.

Annons
Annons

Som om musikens inbyggda ensamhet och upphovspersonens anonymitet i självvald exil understryker hur viktig den faktiskt är.

Popmusikens postmoderna framåtrörelse har gjort sig av med årsringar och kan bekymmerfritt röra sig bakåt och i sidled – men sällan mot någon ännu inte upplevd framtid. En noggrant fabricerad internationell pophit från 2009 kan vara smått omöjlig att skilja från en som släpps i morgon. Trots att tidsrymden som flytt är lika lång som sträckan mellan, säg, ”I want to hold your hand” och ”Autobahn”.

Även Burials musik har eliminerat årsringar. Den har lika nära till The Future Sound of Londons ”Papua New Guinea” (1991) och Brian Enos ambienta experiment med musik som ska fungera som parfym i mitten av 1970-talet, som till nutida artister som Burial har haft ett enorm inflytande på (James Blake, Björk och The Xx för att nämna några få).

Men Burials teoretiskt nostalgiska rave har ända sedan 2005 levt sitt liv i skymundan, alltmer för varje ny social medieplattform som har tillkommit. Det är också viktigt att påpeka att han använder nostalgi som teoretisk forskningsmetod, inte alls som något sentimentalt återblickande.

Burial vandrar längs en egen stig, så unik att den bara verkar bli starkare ju mer isolerad den framstår som. Som om musikens inbyggda ensamhet och upphovspersonens anonymitet i självvald exil understryker hur viktig den faktiskt är.

”Tunes 2011–2019” må sammanfatta redan utgivna verk men pekar framåt genom att så uppenbart utgöra ett bokslut över ett årtionde som tar slut. Inga lösa trådar ska ligga kvar i början av nästa kapitel.

Annons
Annons
Bild 1 av 2

30/70

Foto: Maddie Stephenson Bild 2 av 2

Ingen musik har det här århundradet drabbat mig så konsekvent och med samma fängslande kombination av hjärta, rytm och intellekt som Burials hittills samlade produktion.

Lokkos läs- och lyssningstips:

1. Floating Points – Crush (album)

Med bildad elegans rör sig den nyutexaminerade neurobiologen från Manchester på sitt andra album mellan melodiöst elektronisk kammarmusik via uppdaterat minimal UK garage till en av årets allra finaste discosinglar (”LesAlpx”).

2. 30/70 – Fluid Motion

30/70
30/70 Foto: Maddie Stephenson

2019 års mest hippiemoderna jazzfunk verkar oftare än inte skapas i Melbourne. Kollektivet 30/70 är själva navet och deras nya album innehåller alla komponenter man kan önska sig av modern musik: Spoken word! Dreads! Mjuk och följsam houserytmik! Kosmiska fusion-pretentioner! Samt ett nära samarbete med min favorit-dj Bradley Zero som också driver utmärka skivetiketten Rhythm Section.

Annons
Annons

Dan Snaith.

Foto: Pjp Photos/REX/TT Bild 1 av 3

Lynda Dawn.

Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

3. Caribou – Home (singel)

Dan Snaith.
Dan Snaith. Foto: Pjp Photos/REX/TT

Kanadensiske Dan Snaith stöper om Gloria Barnes soulklassiker med samma namn och förvandlar den till fluffigt bitterljuv popmusik som tar vid ungefär där DJ Kozes Gladys Knight-samplande ”Pick up” slutade.

4. Lynda Dawn – At first light (album)

Lynda Dawn.
Lynda Dawn.

Den brittiska kompositören och sångerskan Lynda Dawn – i samarbete med producenten Al Dobson Jr – när en smått ohälsosam kärlek till oberoende utgiven soulmusik - med undermålig budget som främsta kännetecken – från det sena 1980-talet. Konnässörerna kallar det gärna för ”street soul”. Dawn visar att det går alldeles smärtfritt att uppdatera det till hösten 2019.

5. David Toop – Inflamed invisble: Collected writings on art and sound 1976–2018 (bok)

Bara man tar sig förbi den fascinerande fula formgivningen – eller kompletta avsaknaden av någon sådan – så utgör essäerna som samlats i ljudforskaren och improvisationsprofessorn David Toops ”Inflamed invisible” oftast smått magiska lektioner i beröringspunkter mellan musik och konst från ett helt yrkesliv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons