X
Annons
X

Ingen spådde så fel som Gunnar Myrdal

”Jag har hört att alla ekonomer och politiker trodde att det skulle bli en djup ekonomisk svacka efter andra världskriget, men att det i själva verket blev tvärtom. Är det sant? Hur kunde experterna ha så fel?”

Läs mer om Harrisons historia
Gunnar och Alva Myrdal 1942.
Gunnar och Alva Myrdal 1942. Foto: TT

Frågeställaren har rätt: nästan alla experter fruktade en markant ekonomisk nedgång efter andra världskrigets slut. Det historiska facit man utgick från var första världskriget, vars slut 1918 hade följts av en djup depression. Det skulle, tog man för givet, bli likadant nu.

Skräcken för ett annalkande jätteproblem var därför vägledande för mycket av den politik som utformades i Sverige åren 1943–1945. Ett bra exempel är rädslan för massarbetslöshet. För att motverka denna, som antogs bryta ut kort tid efter att kanonmullret tystnat, lanserade regeringen under Per Albin Hansson veritabla investeringsreserver för att sätta folk i arbete. Hit hörde kraftverksbyggen, upprustningar och nybyggen av vägar och järnvägar, vatten- och avloppsledningar, skolor, sjukhus och bostäder.

Det faktum att praktiskt taget alla ekonomer tvärsäkert förklarade att världen stod inför en djup lågkonjunktur berodde alltså inte bara på spekulationer om den dåvarande nutiden utan också på historiska erfarenheter. Men ekonomerna räknade fel. Framför allt insåg man inte vilken styrka som rymdes i den segerrika amerikanska ekonomin, som kom till Europas hjälp under de första fredsåren.

Annons
X

Den ekonom som spådde mest fel i Sverige, och som kvickt måste revidera sin uppfattning om läget i nationen, var Gunnar Myrdal.

Åren 1945–1946 inleddes en av de mest glänsande och långvariga konjunkturuppgångarna och välståndsökningarna i världshistorien. Överraskningen var stor, och det saknades historiska erfarenheter att luta sig mot när de nya – förvisso angenäma – bekymren blev verklighet.

Den ekonom som spådde mest fel i Sverige, och som kvickt måste revidera sin uppfattning om läget i nationen, var Gunnar Myrdal. Han hade varit fullt övertygad om att det skulle bli hög arbetslöshet och sjunkande konsumtion.

Mot den bakgrunden hade Myrdal lagt upp politiska planer för efterkrigstiden, vilka nu måste skrotas och göras om. Det blev inte rekordarbetslöshet utan rekordhög sysselsättning, och industrin expanderade som aldrig förr. Istället för att vara rädda för ökad fattigdom började Myrdal och övriga politiker frukta en ekonomi som rusade iväg alltför fort, att inflationen och lönehöjningarna banade vägen för framtida bekymmer.

Alltså måste fackföreningarnas krav på löneökningar bemötas med försiktighet och svenska folkets köpkraft begränsas, något som resulterade i stor bitterhet inom LO, där man ville ha kompensation för det långvariga lönestoppet under kriget.

Följden av dessa felaktiga spådomar och denna plötsliga kursändring blev ett par års intensiva politiska fejder mellan den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga oppositionen, vilka kulminerade i den mer än årslånga valrörelsen inför andrakammarvalet 1948. Sett i efterhand är det lätt att konstatera att oppositionen hade julafton – regeringen ansåg sig så illa tvungen att föra en stram politik med ransoneringar, trots att hjulen i industrin snurrade allt snabbare. Likväl lyckades regeringen sitta kvar, om än med sämre väljarstöd än tidigare.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Gunnar och Alva Myrdal 1942.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X