Illustration: Gustaf Öhrnell Hjalmars
Illustration: Gustaf Öhrnell Hjalmars

Därför dör 1900-talets telefonkultur ut

En enda regel styrde länge hela vår relation till telefoner: Man ska svara när det ringer. Nu har vi kollektivt slutat bry oss om den. Kanske är det på goda grunder?

Publicerad

Telefonen svepte in i människors liv under 1900-talets första decennier. I början visste ingen riktigt hur man skulle använda den. Alexander Graham Bell förordade att telefonsamtal skulle inledas med ett ”ahoy-hoy!”, och den amerikanska telekomjätten AT&T var emot att man svarade "hallå”. Det var oförskämt, ansåg företaget.

Men så småningom vande sig människor vid att svara ”hallå”, och en fungerande telefonkultur uppstod. Etikettspalter i veckotidningarna, som först förmanat kvinnor att låta bli att förmedla middagsinbjudningar via telefon, gav upp. Läkaren skaffade telefon, därmed apotekaren också. Det gick inte snabbt, men till slut var en kultur kring telefonen etablerad. När jag var barn stod alla dessa sociala konventioner mellan mig och själva tekniken: luren, den spiralformade sladden som förband luren med telefonapparaten, kablarna som sträckte sig ut över landet, samlades i enorma växlingsstationer och förgrenade sig vidare till andra städer, andra kvarter, andra hem.

När telefonen ringde måste man svara. Den gällde både vuxna och barn. Jag minns ett avsnitt av tv-serien ”Hello Kitty” som skulle lära barn hur telefonen fungerar. Hello Kitty leker när telefonen börjar ringa. ”Det är telefonen, hurra!”, säger hon. ”Mamma! Mamma! Telefonen ringer. Skynda dig! Annars lägger de på.”

Då, innan nummerpresentation introducerats och gjort det möjligt att ringa upp den som ringt, var det ju kört om man inte hann svara. Man tvingades helt enkelt vänta tills personen i fråga ringde tillbaka. Tänk om hon eller han hade något väldigt viktigt att berätta eller fråga? Att missa ett telefonsamtal var hemskt. Skynda dig!

Att medvetet inte svara i telefon hade varit som att ställa sig bakom en dörr och låta bli att öppna när någon knackade på.

Att medvetet inte svara i telefon hade varit som att ställa sig bakom en dörr och låta bli att öppna när någon knackade på. Oförskämt, rentav konstigt. Dessutom uppstod alltid så många frågor när telefonen hade ringt: Var det till mig? Vem var det? Vad ville de?

”Hallå, familjen Madrigal”, brukade jag svara, vilket var logiskt både för mig och för personen i andra änden av linjen.

Det blev ett slags gemensam referens som gjorde kommunikation via teknik begriplig. När du ringde någon visste du att personen skulle svara – med ett ”hallå” – om hon eller han var där. När någon ringde dig, skulle du svara – med ett ”hallå” – om du var där. Det var så telefoner fungerade. Denna förväntan om att få svar gjorde telefonen till en synkroniserad kommunikationskanal.

Jag lägger inget särskild värde vid det och ser inget behov av att återvända till 1980-talets telefonkultur. Den förändrades, precis som lava växer på stenar i tundran eller bakterier bryter ner en fallfrukt. Livet gick sin gilla gång. Men jag vill dröja lite vid förekomsten av den här specifika kulturen, eftersom den håller på att försvinna.

Ingen svarar ju i telefon längre. Till och med många företag gör sitt yttersta för att undvika att svara i telefon. Av de cirka 50 samtal jag fått under den senaste månaden har jag kanske svarat på fyra eller fem. Impulsen att svara, som satt så djupt i oss som växte upp med 1900-talets telefonkultur, är borta.

Forskaren Robert Hopper har beskrivit den tidens telefonsamtal som ”inte riktigt rituella, men rutinmässiga till den grad att de liknar ritualen”. När telefonen ringde var det självklart att svara och att föra samtalet enligt ”den nationella andans liturgi”. Numera har folk glömt hur man svarar och vilka ord man använder.

Det finns många orsaker till telefonkulturens utdragna förfall. Den viktigaste är strukturell: det finns helt enkelt fler kommunikationsmöjligheter. Sms och chattmeddelanden är fantastiska i dess många, varierade former: ord blandas med emojier, bitmojier, gif-animationer, foton, videor och länkar. Att skicka sms är kul, aningen osynkroniserat och går att göra med många människor samtidigt. Det är nästan lika omedelbart som telefonsamtal, men inte riktigt. Sedan har vi Twitter, Facebook, epost, Slack och Facetime. Alla dessa små tekniska påfund har börjat göra ringandet överflödigt.

Det är de oönskade telefonförsäljarna. Det är robotarna som levererar inspelade meddelanden. Det är cyborgerna som sitter i teletjänstcentraler och spelar upp förinspelade ljudklipp för att simulera samtal.

De senaste åren har det också uppkommit en annan anledning att betrakta telefonens ringande med skepsis. Omkring 80 eller till och med 90 procent av samtalen vi får är någon form av spam. Nuförtiden blir jag nyfiken när telefonen surrar från andra sidan rummet så länge jag tror att det är ett textmeddelande – om det är ett samtal bryr jag mig inte ens om att gå och se efter vem som ringer. Min telefon ringer i snitt bara en eller två gånger om dagen, vilket innebär att det kan gå en hel vecka utan att jag (eller Apples programvara) känner igen ett enda nummer, och ännu längre innan det kommer ett samtal som jag faktiskt vill besvara.

Det är de oönskade telefonförsäljarna. Det är robotarna som levererar inspelade meddelanden. Det är cyborgerna som sitter i teletjänstcentraler och spelar upp förinspelade ljudklipp för att simulera samtal. Det är spamsamtalen vars enda syfte verkar vara att bekräfta att ett telefonnummer är riktigt och används.

I USA har myndigheten Federal Communications Commission under åtminstone ett halvt årtionde försökt motarbeta så kallade robocalls, automatisk uppringning med inspelade meddelanden, men utan att lyckas hejda strömmen. Youmail, en app som försöker blockera den här typen av samtal, ger en uppskattning av hur många av dem som görs i landet varje månad. I april 2018 sattes ett rekord. 3,4 miljarder robocalls.

Telefonförsäljarna var naturligtvis först med att utnyttja vår kulturella drivkraft att svara i telefon. Men människor kostar pengar (så även mitt dumma tonårsjag som ringde upp driftschefer i Alabama och försökte sälja på dem programvara som skulle hantera deras säkerhetsdatablad). Människor blir dessutom trötta på dåliga, monotona jobb och slutar.

Maskiner – åtminstone sådana som kan slå telefonnummer – är billiga. De blir inte berusade, har inga sjuka barn och bestämmer sig aldrig för att börja studera i stället. De bara ringer och ringer.

De gånger på sistone då jag har gjort misstaget att svara i telefon, har det oftast varit tyst i andra änden. Eller så har en person kopplats in under några sekunder, lite längre om jag själv inte sagt något, tills maskinen lagt på. Ibland är det ett förinspelat meddelande. Det värsta är att när jag svarar så ger jag spammaren informationen att mitt nummer används och de kan sälja det vidare till andra spammare.

Detta hände alltså 3,4 miljarder gånger till amerikanska nummer bara i april i år. Varje gång ställdes mottagaren inför beslutet att antingen svara eller låta bli – och därmed ge efter för telefonkulturens borttynande.