Annons

Thomas Steinfeld:Ingen tvekan – detta kommer sluta illa

Rädslans läromästare har han kallats. Italiens inrikesminister Matteo Salvini sätter inget värde på civiliserat beteende. Konflikten om flyktingarna är bara början, Italiens nyvunna illvilja mot Europa kommer att sätta hela den europeiska gemenskapen på prov.

Under strecket
Publicerad

Italiens inrikesminister har krävt att romer – de flersta av dem italienska medborgare – ska registreras hos polisen.

Foto: Christophe Ena/APBild 1 av 2

Matteo Salvini låter sig gärna avbildas med upprullade skjortärmar.

Foto: Simone Arveda/APBild 2 av 2

Italiens inrikesminister har krävt att romer – de flersta av dem italienska medborgare – ska registreras hos polisen.

Foto: Christophe Ena/APBild 1 av 1
Italiens inrikesminister har krävt att romer – de flersta av dem italienska medborgare – ska registreras hos polisen.
Italiens inrikesminister har krävt att romer – de flersta av dem italienska medborgare – ska registreras hos polisen. Foto: Christophe Ena/AP

Nyss publicerade den romerska dagstidningen Il Tempo en lista över skällsorden som Matteo Salvini, Italiens inrikesminister och ordföranden för det nynationalistiska partiet La Lega, på sistone hade fått ta emot. Listan tar sig från ”förortstjur” (en vänsterliberal parlamentsledamot) till ”rädslans läromästare” (den före detta senatspresidenten). Den innehåller en ”undre världens minister” (författaren Roberto Saviano), som skulle vara ”mindre värd än skit” (ordföranden för kulturcentren i Lecce). Kanske, hoppas en annan parlamentsledamot, kommer han att sluta som Mussolini, nämligen ”med huvudet nedåt”. Eller kortfattat: Matteo Salvini sägs vara en stronzo (presidenten för regionalparlamentet på Sicilien), och denna förolämpning är så grov att översättningen nog inte kan tryckas i en anständig tidning.

Annons
Annons

Å andra sidan sätter Matteo Salvini inte heller något värde på ett civiliserat beteende. Förolämpningarna, till och med polisanmälningar, tar han emot som om de vore ärebevis. ”Festen är slut”, ropade han till de eländiga stackare som försöker rädda sig till Italiens kuster. Och så stängde han de italienska hamnarna för flyktingarna, dock inte utan att skälla på Frankrike, som hade gjort samma sak utan att dra till sig samma negativa rubriker: ”Om Orbán är ond”, sade han då, ”så är Macron femton gånger värre.”

Salvini låter sig gärna avbildas med upprullade skjortärmar, och överallt finner han ansvariga för Italiens misär: framför allt i den Europeiska unionen. När Italien förra veckan drabbades av hårda oväder och minst 30 människor dog, hittade han genast de ansvariga i Bryssel: EU, påstod han, hade tvingat Italien till en sparpolitik, som förhindrade landet att lägga tillräckligt mycket pengar på katastrofskyddet.

Fram till för bara några år sedan var sådana hatiska uttalanden förbehållna den extrema högern, långt utanför parlamenten. I Italien tillhör de numera en regering, som åtminstone i ord uppträder värre än Ungerns presidents Viktor Orbán eller Danmarks migrationsminister Inger Støjberg. Matteo Salvini provocerar, på värsta möjliga vis, men samtidigt visar han, vad en provokation egentligen är: ingen uppmaning till omstörtning och revolt, utan en tillspetsning av vanliga fördomar som väljarna hyser om det egna folkets förträfflighet och alla andra folks mindre värde.

Matteo Salvini uttalar vad en stor del av den italienska befolkningen tycker, men inte vågat uttala, och så beundras han för sin brist på hänsyn. Bakom honom finns ett populärt krav på en självmedveten nationalism, som tar avstånd ifrån all politisk pragmatism och som förvandlar alla konflikter, de må vara ekonomiska eller sociala, till en motsättning mellan inne och ute, mellan det goda egna landet och alla giriga, nitiska, hycklande grannar.

Annons
Annons

Italiens motstånd mot unionen kommer att fortsätta, på många områden, tills det till sist kommer att handla om kärnan i det ”europeiska projektet”.

Att denna politik kommer att sluta illa, är ingen fråga. Italiens motstånd mot unionen kommer att fortsätta, på många områden, tills det till sist kommer att handla om kärnan i det ”europeiska projektet”: den gemensamma valutan. Detta motstånd kommer att bli våldsammare i den mån det visar sig att Italiens nyvunna illvilja inte ställs mot ett solidariskt, öppet Europa, utan mot en samling nationalstater, där var och en i första hand tänker på sina egna fördelar. Konflikten om flyktingarna är bara början till denna stora strid – inte för att flyktingarna skulle betyda en alltför stor belastning för samhället, utan för att de lämpar sig bättre än något annat ämne för att öppna frågan om förhållandet mellan folk och nation, av ingen annan anledning än att de kan tyckas vara synnerligen främmande.

Denna radikalisering av nationalismen är en följd av finanskrisen som började år 2007. För Italiens del tog denna kris aldrig slut och pågår fortfarande. Innan den började kunde EU fungera som en gemenskap, där varje medlem släppte en liten del av sin suveränitet för att vinna en större fördel för sig själv, på grund av gemenskapens överlägset större kreditvärdighet. Denna förväntan sprack när krisen med all tydlighet visade att den fria konkurrensen på lika villkor för alla, alltså unionens ekonomiska fundament, redan hade drivit isär de olika medlemsstaterna, utan möjlighet till revision.

Annons
Annons

Matteo Salvini låter sig gärna avbildas med upprullade skjortärmar.

Foto: Simone Arveda/APBild 1 av 1
Matteo Salvini låter sig gärna avbildas med upprullade skjortärmar.
Matteo Salvini låter sig gärna avbildas med upprullade skjortärmar. Foto: Simone Arveda/AP

Den enkla, men bittra sanningen är att fram för allt Tysklands exportöverskott betyder att Tyskland tjänar mer på andra än landet låter andra tjäna på Tyskland. För Italien var upptäckten en katastrof. Under årtionden hade landet varit en av gemenskapens mest drivande krafter. Nu fick man inse, att landets mestadels småskaliga industri på alla sätt var underlägsen kapitalkrafterna i mellersta och norra Europa. Och värre blev det: värdet för bruttonationalprodukten ligger än i dag under siffrorna för år 2006, medan Tyskland under samma tid vuxit med mer än en femtedel, ungefär lika mycket som Sverige.

När förhoppningen om en vinstgemenskap inte infrias, när däremot varje försök att hävda sig slutar med en ännu större förlust – och när gemenskapen samtidigt inte kan upplösas, på grund av den gemensamma valutan: vad gör man då?

I ”commedia dell’arte”, den folkliga komedin, finns en rollfigur som kallas för Zanni, en bonde med ringa bildning, stor hänsynslöshet och ovårdat språk. Ju mer hans finare medspelare blir indragna i komplicerade intriger, desto bättre blir han på att hävda sina egna intressen – det gäller framför allt hans förhållande till Pantalone, hans patron, en rik, välklädd pratmakare och viktigpetter.

Annons
Annons

Men inrikesministern kan se till att han och hans stat blir mycket besvärliga, och han drar sig inte för öppna utpressningar.

Matteo Salvini uppträder nu som en sen efterträdare till Zanni, även om han berövar figuren den medmänsklighet han trots allt besitter och ersätter den med ännu mer nedrighet. Visserligen är Salvinis möjligheter begränsade: med en statsskuld på mer än 130 procent av BNP förfogar Italien, enligt EU:s regler, numera enbart över en begränsad självständighet. Men inrikesministern kan se till att han och hans stat blir mycket besvärliga, och han drar sig inte för öppna utpressningar.

Denna moderna Zanni skulle inte uppträda så resolut om han inte hade funnit likasinnade även utanför Italien, politiker av ett slag som likt honom inte har något alternativ till ett medlemskap i EU, men som ändå försöker att sätta sig mot så gott det går, de begränsade ekonomiska möjligheterna till trots. ”Högerpopulisternas” utsikter växer då i samma mån som de mäktiga staterna inom unionen inte kan – och inte vill – tillåta en vidare krympning av gemenskapen, hur motsträvigt Viktor Orbán, Jarosław Kaczyński och nu Matteo Salvini än må bete sig. Och när den amerikanske presidenten, som inte alls har något intresse av ett enat Europa, lovar att hjälpa Italien med att betala sina statsskulder (det gjorde han nyligen, enligt en rapport i dagstidningen Corriere della sera, utan att nämna varifrån han skulle ta pengarna), då börjar Zanni att trivas allt bättre.

Därför har Matteo Salvini krävt att alla romer ska registreras av polisen, även om de flesta faktiskt är italienska medborgare.

Utsikten att även den egna nationen splittras genom högerpopulistens gärningar, är ingenting som oroar honom. Tvärtom, han välkomnar stora inbördes konflikter, eftersom han är övertygad om att statens viktigaste uppgift består i att skapa ordning och reda. Och hur skulle detta ske utan en öppen kamp mot alla som inte tycker likadant eller som inte ska höra till, mest av etniska skäl? Därför har Matteo Salvini krävt att alla romer ska registreras av polisen, även om de flesta faktiskt är italienska medborgare.

Ofta har det sagts att det döljer sig en fascist i Matteo Salvini, liksom i många andra högerpopulistiska politiker i Europa. Det är svårt att bevisa denna misstanke. Men när lagar och rättigheter behandlas som onödiga hinder för folkets framfart – då har övergången till en öppen fascism redan skett.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons