Annons

Tove Lifvendahl:Ingen Wonder Woman kommer att rädda M

Gal Gadot i bioaktuella ”Wonder Woman”. Inte ens för superkvinnor på film räcker det med mimik och smink om man inte vet vart man springer.
Gal Gadot i bioaktuella ”Wonder Woman”. Inte ens för superkvinnor på film räcker det med mimik och smink om man inte vet vart man springer. Foto: Clay Enos / TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Att Anna Kinberg Batra inte ännu visat sig vara Wonder Woman tycks göra många besvikna. Men i turerna kring det senaste försöket att avsätta den moderata partiledaren, har en förbluffande samsyn kunnat iakttas mellan dem som vädrat sitt anonyma missnöje, de som ger henne sitt fortsatta förtroende och huvudpersonen själv. Vi ligger rätt i politiken, säger de, men behöver bli bättre på att kommunicera. Om detta är den moderata självbilden, är det svårt att se hur denna kris inte kommer att följas av fler.

Låt mig pröva en djärv tanke: Tänk om det inte är kommunikationen, utan i politiken det brister? Tänk om frågan är mycket större än bristande tv-mässighet?

I Aktuellt i veckan deltog jag i en diskussion med PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, under ledning av SVT:s Anders Holmberg med problemformuleringen ”Är det politiken eller partiledaren det är fel på?”. PM Nilsson menade att politikmässigt ligger M rätt, men sade sig inte längre hysa tilltro till att Anna Kinberg Batra skulle kunna vara kvar, på grund av kommunikationen. På frågan om vilka politiska frågeområden M ligger rätt, svarade Nilsson: ”Ja, till exempel Ygemans och Hultqvists frågor”.

Annons
Annons

I rest my case, som engelsmännen säger.

Det är illustrativt. Moderaterna sägs ”ligga rätt” i frågor som ägs av regeringen, faktiskt och i tanken. Det spelar ingen roll att den interna berättelsen är att M driver regeringen framför sig. Det är sant i vissa frågor, vilket riksdagsprotokollen verifierar. Men att vara påhittig i utskotten räcker inte.

Ja, Moderaterna lade om migrationspolitiken. Men det gjorde de andra också. Man kan diskutera psykologin kring ordningen i utspel, det blev ett tag lite som i springleken Idioten. Alla sprang iväg mot öppna hjärtan och gränser, tvärvände och sprang sedan tillbaka för att stänga gränsen, få andrum och paus, och så har några stuckit iväg igen, medan andra snarare kutar baklänges.

Men det finns ingen som seriöst anfäktar att Sverige kunde ha fortsatt precis som tidigare, och kontinuerligt tagit emot så många som var fallet under hösten 2015. Så vad förväntar sig M applåder för? För att de tog ansvar efter att ha stuckit huvudet i sanden under lång tid? Detsamma gäller försvarspolitiken. Nu är man med och pressar upp anslagen. Efter åtminstone ett decennium av styvmoderlig behandling. Bravo.

Att Moderaterna och Socialdemokraterna kan enas i somliga frågor som rör Sveriges yttre och inre försvar är ingen bedrift, utan en lägsta hygiennivå för ett parti i den åldern, och med den regeringserfarenheten och ambitionen. Men det säger något om hur regeringsåren bidragit till att devalvera både partiets egna och omgivningens förväntningar.

I helgens avsnitt av programmet Elvakaffet samtalade jag med Gunilla Carlsson, tidigare vice partiordförande och biståndsminister i alliansregeringen. ”Åren vi styrde Sverige blev dyrköpta för partiet”, sammanfattar hon. Hennes (efter)kloka insikt att man borde ha gjort en mental bodelning mellan partiet och Rosenbad, för att partiet skulle kunna ha fortsatt idéutveckla och inte enbart slukats upp av regeringsuppdraget, är central.

Annons
Annons

Apropå kommunikationens uppblåsta betydelse: får man påminna om att många inte kunde svara på vilken avgörande skillnad som fanns mellan S och M i valet 2010? Och att det var ett resultat av Moderaternas medvetna strategi att triangulera sig till makten, och knycka motståndarens positioner i ett antal frågor?

Det var inte, som har antytts från vänster, en kommunikativ dimridå. Strategin var att ta Socialdemokraternas position som mittenparti, vilket 2014 kröntes genom Anders Borgs presskonferenser om miljardskattehöjningar och ytterst genanta och storvulna beskrivningar av den egna makten som ”en politisk kraft som lyfter fram allmänintresset i svensk politik”, ”ett samhällsbärande parti”. Det fick Göran Perssons bevittnade pösighet att framstå som en ledstjärna i ödmjukhet.

Moderaterna har i opposition mentalt aldrig lämnat Rosenbad. Mycket av kommunikationen som nu är så utskälld har sin bas i 2006–2014 och går ut på att berätta att moderater tar ansvar, tänker i grupp, tycker att regeringen är skadlig (men låter den sitta kvar), funderar på vad de ska göra, när de åter är på den plats där de anser att de ska vara. Men rollen som relevant samhällskritiker – den viktigaste för en politisk opposition – har lyst med sin frånvaro.

En av de moderata arbetsgrupperna, ”Nystart Sverige”, presenterade i februari sitt arbete. Det var stort och smått, färdig- och halvtänkt, ömsom svepande, ömsom detaljerat, somligt nytt, det mesta känt, mycket klokt. Men medan moderater refererar till forskning som visar att människor tycker att Sverige är på väg åt fel håll, besöker statsministern dem i de små orter forskningen refererar till. I sättet att förhålla sig till vad politik är, behövs även en moderat nystart.

Annons
Annons

Gruppen föreslog också att man uppdrar åt statens myndigheter att synliggöra målkonflikter. Det är den ultimata abdikationen från uppdraget som politiker. Det är ett dekret från ett statsråd som vill ha stöd i sitt uppdrag, snarare än inställningen hos någon som begär förtroende av sin omgivning att få utöva ledarskap. Det är bönen från någon som är helt utmattad efter att ha sprungit Idioten.

Det som driver moderata väljare till soffan är ovissheten om vad partiet vill åstadkomma.

Vad tänker Moderaterna om den helt centrala konflikten mellan frihet och ekonomisk jämlikhet som tydliggörs i de mängder av nyanlända som står utanför arbetsmarknaden? Om man i sak inte utifrån en liberal utgångspunkt kommer till en så särskilt annorlunda position visavi arbetsmarknadsregleringar och lönenivåer än vad regeringen gör, hur kan man då hysa förhoppningar om att ”bättre kommunikation” ska göra någon skillnad?

Detta är skäl till att man inte längre tar silver i SCB:s partisympatiundersökning. Bucklan har förlorats till SD, det parti som alla andra partier på tusen och en fiffiga sätt har försökt hålla utanför politiskt inflytande. Ja, M kommunicerade illa om saken, ty eftermälet blev att M ville ”närma” sig SD – trots att det är S och V som öppet skäller på SD när de inte röstar med regeringen. Somliga röster förlorades. Ironiskt nog gick en del av dem till C-partiet, som ju också glatt använt sig av SD-rösterna i sitt riksdagsarbete. (Politiken är en underlig arena; här tillmäts oftare större betydelse det man säger, än vad man faktiskt gör.)

Ingen mirakelkvinna eller man kan lösa Moderaternas vilsenhet på egen hand. Det är ett lagarbete, precis som moderatledaren säger. Men ett lagarbete behöver ledas åt rätt håll, utifrån rätt premisser och med en tydlig riktning. Det är Anna Kinberg Batras jobb.

Men nej, Moderaterna ligger ännu inte rätt i politiken. Och då kan man heller inte bli bättre på att kommunicera.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons