Annons

Henrik Chetan Aspengren:Ingenjörens fråga ger indiska klassiker nytt liv

På en filosofikurs fick Rohan Murty en glimt av Sydasiens rika litteratur. Han hade en fråga – varför hade han inte kommit i kontakt med den tidigare? – och han hade pengar. Resultatet är projektet Murty Classical Library of India, ett samarbete med Harvard som ska ge ut 500 kommenterade titlar. De första fem kom i januari.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Miniatyrmålningar ur den ursprungliga utgåvan av Abu’l-Fazls historiografi över mogulkejsaren Akbar.

Foto: AOP

Miniatyrmålningar ur den ursprungliga utgåvan av Abu’l-Fazls historiografi över mogulkejsaren Akbar.

Foto: AOP
Miniatyrmålningar ur den ursprungliga utgåvan av Abu’l-Fazls historiografi över mogulkejsaren Akbar.
Miniatyrmålningar ur den ursprungliga utgåvan av Abu’l-Fazls historiografi över mogulkejsaren Akbar. Foto: AOP

Ett språk är en kraftfull tidsmaskin som kan föra svunna världar till läsarens samtid. Genom läsningar av det förflutnas texter får vi uppleva aktualiteten hos en intrig vid ett medeltida engelskt hov, eller i en grekisk tragedi. Men vi skulle också kunna hamna mitt i en värld där det mesta känns obegripligt. Jag har ofta undrat varför det antas vara så viktigt för en läsare att identifiera sig med texter från det förflutna. Varför en läsares interaktion med ett verk förväntas utgå från vad vi delar, snarare än vad vi inte delar, nu och då.

Det har genom historien funnits många sätt att vara i världen som varit svårförståeliga. Jag är övertygad om att vi behöver ta del också av dem. Hur ska vi annars förstå vad vår tid vilar på? Jag föreställer mig att det i längden blir ogörligt att orientera sig i samtiden för den som mest söker sig till sådant som är bekant.

Annons
Annons

När den indiske ingenjören Rohan Murty läste datavetenskap på Harvarduniversitetet i USA, upplevde han det litterära utbytet som begränsat. För att komma bort från de enahanda kursböckerna sökte han sig till en kurs om litteraturens klassiker. Under föreläsningarna slogs Murty av hur begränsad den kanon var som studenterna tog del av. I det närmaste alla texter hade sin upprinnelse i Europas grekiska, latinska eller anglosaxiska litteraturhistorier.

Rohan Murty ställde sig frågan: var återfanns de äldre texterna från andra delar av jorden – var fanns verk från den muslimska världen, eller de kinesiska eller indiska civilisationerna? Han fann till slut en kurs i forntida indisk filosofi och fick sig en glimt av de rika sydasiatiska litteraturtraditionerna. Varför hade han inte kommit i kontakt med regionens klassiska litteratur tidigare?

Murty fann två anledningar. För det första: inte ens det indiska utbildningssystemet lägger särskilt stor vikt vid asiatisk litteratur. För det andra: stora delar av regionens litterära traditioner har förblivit outgivna eller existerar enbart på sitt originalspråk. Murty undrade hur de omfattande bristerna i kunskapen om de sydasiatiska klassikerna kunde åtgärdas och hur tillgängligheten till dem öka. En större utbildningsreform för att uppmärksamma Indiens litteratur var ingenting Murty kunde hoppas på, däremot skulle det kanske kunna gå att göra någonting åt den svaga utgivningen.

Det hör till historien att Rohan Murty är son till grundaren av den indiska mjukvarujätten Infosys, han kunde därför avsätta medel – närmare bestämt över fem miljoner dollar – för ett utgivningsprojekt. Däremot var han helt oerfaren i fråga om redaktionellt arbete och bokutgivning. Han uppmärksammades på ett tidigare omfattande utgivningsprojekt av sanskritlitteratur uppkallat efter initiativtagaren John Clay. Efter Clays död hade sanskritprojektet avstannat. Huvudredaktören för utgivningen var en professor i sanskrit, Sheldon Pollock.

Annons
Annons

Pollock föreslog nu att Murty skulle ställa sig bakom en samlad nyutgivning av sydasiatiska klassiker, men inte begränsa sig till enbart ett av regionens språk utan inkludera många fler. Som modell för publiceringen föreslogs Loeb Classical Library, en utgivning som pågått sedan 1911, där de grekiska och latinska originaltexterna tryckts på ena sidan och den engelska översättningen på den andra av ett uppslag.

Rohan Murty accepterade förslaget och Murty Classical Library of India kunde initieras. Det är ett utgivningsprojekt som tänjer fantasins gränser. Omkring 500 titlar planeras utkomma under 100 år genom Harvard University Press. Varje bok ges ut på sitt originalspråk samt i engelsk översättning och förses med en introduktion som placerar verket litterärt och historiskt. Genom en notapparat kan läsaren följa översättarens löpande kommentarer till texterna. En digital utgivning ska tillkomma. Förhoppningen är att hålla priset för böckerna lågt för att öka spridningen.

**Urvalet av texter **är en avgörande fråga för projektet. Den tillsatta redaktionsgruppen måste ibland ta ställning till om det historiska intresset av att publicera ett visst verk överträffar det enskilda verkets litterära verkshöjd. Någon sorts balans i utgivningen i fråga om tidsepoker och språkområden eftersträvas också. Redaktionsgruppen kartlägger vilka översättningar av litteratur från regionen som redan är på gång och försöker sedan göra plats för dem i projektet. De lägger också ut uppdrag på översättningar av texter som de tycker bör ingå i serien. Dessutom utgår de i sitt urval från vilka tidiga texter som redan i dag återfinns i olika språkgruppers allmänna litteraturmedvetande.

Annons
Annons

Utomstående forskare får även ge förslag på sådant som de tycker borde ingå i Murtys indiska klassikerserie. Hittills arbetar man med utgivning och översättning av texter på omkring 15 skriftspråk. En av de största utmaningarna är att hitta kompetenta översättare; de flesta översättare som deltar i arbetet finns på utländska lärosäten eftersom Indien sedan länge har nedprioriterat sin språkforskning.

I januari utkom de första fem titlarna. Av ett sammanträffande lanseras Murtys serie med andra ord då Indien sedan en tid styrts av ett parti med rötter i en chauvinistisk hindunationalistisk ideologi. I den indiska pressen har klassikerserien ibland framhållits som en påminnelse om den sydasiatiska civilisationens rikedom av kulturer. Den nya utgivningen utgör en inspirerande brokig samling av verk.

Där återfinns 1500-talspoeten Allasani Peddanas berättelse om Manu, skriven på det sydindiska språket telugu. Telugu talas i dag av omkring 80 miljoner människor. Språket har, enligt vad de båda översättarna till Peddanas texter skrivit i ett annat sammanhang, en över 1 000 år obruten lyriktradition med en litteratur stor nog i omfång att kunna jämföras med vilket av de största europeiska länderna som helst. Klassiska telugupoeter förde sig med stor självsäkerhet när det gällde deras egen förmåga att med ord fånga sin värld. Så här skrev en av dem – Srinatha – under första hälften av 1400-talet:

Vill du känna doften av aragvadhablomman som pryder Virupaksas hår på stranden av Pampa?

Eller höra det djupa mummel som brisen bär med sig från Tungabhadras höga vågor?

Annons
Annons

Eller känna smaken av de mognande druvorna i bananodlingarna nära Kalasapura?

Eller se blänket från guldörhängena hos de passionerade kvinnorna från Karnata?

Be mig då tala poesi. Då kommer du få del av allt det där, på telugu eller sanskrit.

Bland de första utgivna banden i Murty Classical Library of India finns också Abu’l-Fazls historiografi över mogulkejsaren Akbar översatt från persiska. Akbar har fascinerat läsare genom århundradena med sin toleranta inställning till Indiens olika religioner och sin förmåga att bygga en livskraftig administration. Det var Akbar själv som gav Abu’l-Fazl i uppdrag att skriva texten, vilket kan förklara varför författaren tillskriver Akbar både profetiska och helgonlika drag. Men något som skiljer Abu’l-Fazls text från andra sydasiatiska hagiografier är hur den framhåller utmaningen som Akbar stod inför när han skulle styra ett land i vilket han tillhörde en religiös minoritet. Författaren Abu’l-Fazl mördades innan boken var färdigställd. Snart därefter mördades även hans uppdragsgivare, kejsaren Akbar.

I utgivningen ingår även en omfattande samling av Surdas sanskritdikter. Surda är väl förankrad i den indiska kanon. Många känner till hans omarbetningar av berättelsen om kärleken mellan Krishna och Radha. Stark kärleksdiktning återfinns också hos den egensinnige sufiern Bullhe Shah. Shah skriver lidelsefullt på punjabi om Gud, men också om sin längtan efter sin andlige mästare som aldrig tycks vara tillräckligt nära. Bullhe Shah har också gjort sig känd för sitt trots mot etablerade religiösa auktoriteter:

Annons
Annons

Människor tröttar ut sig genom att recitera vedas och koranen,

deras pannor nöts i bön.

Herren är inte i de heliga baden,

inte heller är han i Mecka.

Vem som än finner honom fylls av ett glimrande ljus.

Det går lätt att historiskt placera Bullhe Shah och hans texter. Vi kan anta att de stora omvälvningar som hans hemregion Punjab genomgick under mitten av 1700-talet påverkade hans diktning. Vi kan också tydligt förstå vilken tradition av sufisk poesi han verkade inom.

Däremot är det svårare med ”Therigatha” – en annan av de fem första böckerna från Murtys klassikerserie. ”Therigatha” är en samling dikter skrivna av de allra första buddhistiska kvinnorna. Några av poeterna var samtida med Buddha själv, men sammantaget är diktsamlingen sammanställd över flera århundraden. Genom poesin synliggör kvinnorna sina livserfarenheter och beskriver vad de bröt upp ifrån för att närma sig buddhismen. De talar om familjerna de lämnar för ett liv i askes, om död, förnekad sexualitet, om livsval, svält och prövningar – och om frihet:

Vandrande efter almosor,

men svag, lutandes mot en käpp

*med skakande lemmar, *

föll jag till marken just där

och när jag insåg vilken fara kroppen utgjorde,

frigjordes mitt hjärta.

Ur diktningen framträder levnadssätt vars yttringar kan vara svåra att ta till sig, även om det poetiska uttrycket är tilltalande. Men det är just detta som framstår som en av de allra största förtjänsterna med Murtys utgivning: samlingen pekar mot mångfalden av sätt att se och förhålla sig till världen som människor formar under tidens gång. Biblioteket är genom sin omfattning på samma gång en hyllning till särskildheter som till pluralism. Vissa texter som utkommer inom ramen för projektet kommer säkert att tala genom tiden direkt till nutida läsare, men många av texterna kommer inte med självklarhet att göra det. Det tror jag bara är bra, för det kan inte vara meningen att vi enbart ska vända oss till den äldsta litteraturen när vi behöver spegla vår samtid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons